Den sanna essensen
För ett tag sedan ägnade jag mycket kontemplation (funderande) åt att ifrågasätta mina värderingar, föreställningar och förväntningar på mig själv. Jag granskade dem som en reporterräv på Uppdrag Granskning. Letade i alla gömmor efter den skyldige, dess historia och vem som skulle tänkas hållas ansvarig – och fann att oavsett vem i släktträdet som dessa föreställningar och förväntningar tycktes komma ifrån så var det ändå mig själv som höll dem levande nu och ingen annan. Jag var den skyldige till all smärta och lidande de förde med sig. Jag var den som ropade upp mig själv till upprop, granskning, jämförelse och dömande och jag var den som alltid beslutade att jag inte levde upp till det som det skulle levas upp till (i min orealistiska drömvärld)… så hela det här crazy scenariot ifrågasatte jag alltså.
Men det var innan Oneness tog mig med på ett helt annat synsätt som nu öppnat mig för en inre sanning. Och den är den att jag är ju inte allt detta. Jag är inte mina föreställningar, förväntningar, värderingar. Jag är inte ens mina tankar och mina känslor – jag har den som betraktar allt detta. Och givetvis förstår jag att det låter som rappakalja för den som är fullt uppslukad av någon känsla eller tanke just nu, jag vet det, jag har själv varit totalt fångad av dem många gånger i mitt liv, om så inte exakt hela mitt liv.
Nu vet jag att tankar och känslor kommer och går men jag består. Det som är jag är något mycket större än det som tycks ske just nu i min kropp och i mitt sinne. Och när jag tonar in på den närvaron, närvaron av mitt högre jag, så är dessa tankar, känslor, föreställningar, personligheter som vinden som sveper förbi, ibland som en ruskig storm och ibland som en sval bris. Jag bara vet att jag inte är allt detta, det går inte att vara allt detta, det betyder skepnad fortare än jag hinner ta tio andetag (kanske därifrån tipset att besegra ilskan genom att räkna till tio kommer ifrån). Oavsett storm eller bris, när jag låter det vara som det är så vet jag att allt är föränderligt och allt byter skepnad – men den som består där bakom, den som upplever allt detta är Jag. Det är mitt högre jag, det är min sanna essens.
Den Uppvaknade är fri från föreställningar om sig själv.
Den ouppvaknade är full av föreställningar om sig själv.
Oneness läror
Sri Amma Bhagavan
En bit på vägen är kanske just att se att man dras med. Att vara medveten. Även när vi skyller på andra, vara medveten om den som skyller… vara medveten om det som tycks svårt. Att acceptera det vi inte kan förändra. Bara avvakta och se vad som förändrar sig självt och fundera på vem som betraktar allt detta…
Om Shanti
Sofia
Tack tack jag skulle vilja komma dit att inte dras med i känslor jag är inne i en process med mindfulness, meditation, tankar, känslor, Affirmationer. Detta med känslor som man inte ska trycka undan utan ut med dom, andningen som är så viktig. Jag skyller gärna på andra när de triggar igång mig med oro ett ord ett tonfall att då se att det är jag själv som är orsaken är svårt.