Döden

2013-06-09

Dödsångest kan jag verkligen relatera till, jag tror den har jagat mig sedan jag var liten. Har alltid varit rädd för döden, tystnaden, tomrummet, det mörka… det totalt nattsvarta. Ensamheten och vetskapen att det finns ingen återvändo, allt är borta. För all tid.

Funderar kring vad som gjort mig så ofantligt rädd för döden. Kan det vara min egen nära-döden-upplevelse när jag föddes och hade svalt massa fostervatten. Eller är det övergivenheten i kuvösen. Eller har jag intuitiv och känslig som jag är blivit präglad redan som barn av andras dödsrädsla och sorg.

Det eviga livet, vet jag finns. Jag har upplevt det själv fler gånger, att jag färdas genom tid och rum. Sett kroppen ligga kvar och ändå haft en total enhet med något annat, något mycket större än kroppen. I dessa upplevelser har jag verkligen vetat att kroppen är som ett klädesplagg vi lånar det här livet, att livet självt, själen är det som fyller kroppen med liv. Kroppen har inget liv utan själ. Det är själen som är livet. Det har jag känt dessa stunder, att jag är livet och jag lever för fullt, även utan kontakt med kroppen.

Och så alla sittningar och seanser med människor där jag som medium fått kontakt med anhöriga från andra sidan. Jag har utan vetskap om människan framför mig kunnat berätta om t ex modern som gått bort, vad hon jobbade med, hur hon dog, när hon dog, vad som intresserade henne, hur hon var. Jag har beskrivit hus, husdjur, bilar med massa detaljer. Jag har fått sett genom deras ögon, lyssnat till deras ord, känt deras upplevelser. Människor som har dött har ”berättat” allt detta för mig så att jag kan berätta det vidare till den anhöriga. Det är för mig lika ofattbart varje gång. Jag är ödmjuk inför det jag upplever och med full respekt för min gåva, att prata med andar.

Jag vet att det är så, jag bevisar det genom kommunikationen med dem varje gång – livet är förevigt, det är ingen som dör. Jo, kroppen dör (egentligen transformeras den till annat, allt är energi) men allt annat lever kvar. Personlighet, humor, uttryck… allt. Och de har det oerhört bra, sorger, besvär, lidande och allt annat mänskligt försvinner. Kvar finns en frid och ett lugn.

Jag har nu börjat genomskåda min illusion av dödsångest, ångest för mig sitter vare sig i själen (hjärtat) eller kroppen utan i sinnet (huvudet). Skulle jag leva utan sinnets propaganda så skulle jag troligtvis vandra runt fullt belåten med livet och kroppen skulle vara frisk eller ges förmågan att läka i mångt och mycket själv. Men med sinnet fullt påkopplat så spelas olika scenarion upp, om och om igen. Skrämselpropagandan är hög eftersom sinnet till sin natur lever av rädsla, separation, konflikt, kontroll. Sinnet är livrädd för döden, så himla rädd att det låter livet gå till spillo varje dag, fullt upptagen med att spela upp dessa scener. Sinnet rädsla är sann, för är det något som dör så är det det. När vi dör finns inget rädsloprogram kvar, det finns bara frid, glädje, harmoni och kärlek. Bortom döden inser vi att vi alla är ett, vi alla är förevigt och allt är gott. Egentligen behöver vi inte ens dö för att upptäcka det, vi kan vakna upp redan idag genom att se sinnet som det skådespel det är och istället uppleva det egentliga livet som är precis här, just nu.

Jag började leva det livet nere i Indien i höstas. Jag minns hur jag gick min tionde dag på Oneness University och kände sådan glädje till livet. Jag kände att jag kunde dö, där och då, mitt liv var totalt. Det fanns inget mer att önska. Jag var i full tillfredsställelse. Den känslan infann sig efter en djupgående process med att just möta det jag fasade som allra mest, dödens nattsvarta tomrum. Jag minns att jag gick ensam rakt ut i det…

Sinnet spelar fortfarande upp sina program om dödsångest och annat det mässat hela livet att jag är rädd för. Nu vet jag att det tillhör sinnets natur. Nu låter jag det vara som det är. Det finns inget att förändra. Till och med det skrämda sinnet är som det ska. Jag lutar mig tillbaka och lyssnar ibland. Men oftast ler jag bara inombords till all fantasirikedom jag har tillgång till och låter mig bäras vidare av livets verkliga magi.

I didn’t come here of my own accord, and I can’t leave that way.
Whoever brought me here will have to take me home.

Rumi