Dömande
Varför fäller vi domar mot varandra? Hur kommer det sig att vi människor tar oss rätten att bedöma en annan människa. För egen del är det något jag tycker är så vedervärdigt, att bli (be)dömd, jag känner hur hela jag stelnar till inombords, livrädd att göra fel, säga fel, vara fel – vara jag.
Min rädsla att bli dömd har många gånger gömt mig i mitt skal. Och trots att människor som dömer mig inte förtjänar vare sig mina tankar, min ångest eller min närvaro är det just sådana människor jag ställt mig förfogande till. Knäböjt, krupit och tassat på tå för att behaga och passa in – bli älskad för att jag är jag.
Nu förstår jag bättre. Att den kärleken (bekräftelsen) jag vill att andra ska ge mig ska jag givetvis ge mig själv. Och så tror jag att människor som dömer andra troligtvis inte älskar sig själva eller livet. De är kanske ensamma och rädda inombords, vad vet jag. Jag vet bara att när jag dömer och förtalar någon annan så är det för att jag själv känner mig liten och osäker. När jag är fylld av kärlek till mig själv så älskar jag andra mer och då accepterar jag dem som de är – och mig själv som jag är.
Nu med ålderns vishet lär jag mig att domaruttalanden från andra kan jag inget göra något åt. Jag bör inte förakta dem heller, för då är jag själv fördömande. Det bästa jag kan göra är att fylla mig själv med kärlek, påminna mig om att jag är älskad och omge mig med människor som låter mig vara precis som jag är och kanske har jag turen att de också älskar mig för att jag är just jag…
Jag ber varje dag om modet att vara som jag är. Älska mig själv. Tillåta mig själv. Leva ut det liv jag vill leva. Jag ber om förståndet att sluta döma andra och i synnerhet mig själv.
Jag tror på människor som ser det ljusa och vänliga i andra. Lyfter istället för stjälper. Omfamnar istället för vänder ryggen till. Jag tror på det goda i andra och i mig själv. Jag tror på det ljusa. Jag ber om förmågan att se och välja in människor i mitt liv som har funnit detta. Mitt liv är för kort och glädjerikt för att jag ska hämma mig själv och krypa inför domarna.
Vad fint att du skriver ’uppvaknande blogg’ tack, det sätter ord på det jag vill förmedla och nu när du skriver det så förstår jag mitt eget syfte än klarare, så tusen tack ♡
Jag undrar om dömandet stannar kvar när vi tänker istället för att känna? Jag var på yoga här om dagen. En kvinna talade så rysligt mycket. Det retade min inre frid som jag sökte. Min ilska blossade upp inombords. Jag kännde efter varför jag var så arg.. Jag var arg över att inte bli hörd, och förstår att jag inte alls är arg på kvinnan. Det var ju min ilska, inte hennes. Jag tillät mig känna efter och slutade tänka, och lämnade yogapasset med den frid jag sökte.
Jag behöver tillåta mig att ”fysiskt känna”. Min logiska hjärna stoppas. Alla känslor är mina. När jag dömer andra har jag en möjlighet att ”rätta” mig själv, och bli fri från skuld. Tack för en fin uppvaknande blogg. Tack tack tack
Fina du♡♡♡
Jag har alltid levt i en utopi och trott på det goda i människor och gör det fortfarande. Jag var alltid den som talade om för andra varför människor var som dom var, och har läst av människor som inte har varit till fördel för mej. Någon säger något till mej men jag hör något helt annat. Det har krånglat till det många gånger.
Jag tror att de flesta försöker att passa in, men passa in i vad ? Det är som du skriver att med åren lär man sej vilka som verkligen betyder något. Resten kan man strunta i. Det finns många goda människor men oxå väldigt många onda människor.