Ego pic

2013-04-24

Jag tycker om mig själv!

Alltså på riktigt, ända inifrån märgen och genom varje cell. Det har inte varit så förut, jag har inte känt det som sant. Det må ha sett ut som jag gjort det och mitt beteende har kanske varit så trovärdigt att det lurat någon, precis så som det var övat att göra men jag själv gick aldrig på det. Inom fanns alltid en mörk röst som letade bland mina skuggor, dömde, jämförde och fann fel, allt för att släcka livsgnistan.

Älska dig själv, var ord jag visste var så viktiga att känna. Men att säga dem var mycket enklare än att känna dem… även om jag inte sa dem.

På nått vis har jag också lärt mig att tycka om sig själv är fult. Det är högfärdigt och det är egoistiskt. Fy på den som älskar sig själv.

När svalde vi (jag skriver vi, jag vet att jag inte är ensam) den värderingen som en sanning. Det finns inte ett barn (litet, många av de äldre barnen har kanske ärvt ’våra’ värderingar) som inte älskar sig själv, ser sina behov som viktiga och älskar sin egen närvaro. De värnar om sig själva och ögonen lyser när de ser sin egen spegelbild.
När försvann den kärleken till oss själva?

Jag personligen tycker inte det finns något vackrare i en människa än när ljuset skiner i ögonen, livsenergin bubblar och kroppen hålls sträckt och stolt – inte stolt över någon bedrift – utan helt enkelt en kropp som är stolt över att vara och leva, vara precis som den är. En människa som vågar stå i solskenet och stråla trots skuggan som ligger bakom.

Shine On everybody, shine on!