Ett år sedan
När vi åkte till minneslunden för att tända ljus påtalade barnen att året gått så fort, att det kändes som en månad snarare än ett år sedan mamma/mormor dog. Hur känns er sorg frågade jag, är ni lika ledsna nu som förut. Och de svarade lätt och snabbt nej.
Sorgen är inte lika påtaglig men minnet och närvaron är stark. Det är skönt att kunna minnas utan att rasa samman, det är skönt att kunna gråta och känna saknad utan smärtan. Sorgen är fridfullare idag än för ett halvår sedan. Vet inte ens om jag behöver kalla den sorg längre, det är nog mer som saknad. Mamma är saknad. Men jag har accepterat att hon är död. Och jag har känt att livet både fortsätter och är vackert utan henne här… jag kan leva ett bra liv utan henne och det är en tröst.
Och utan henne kan jag inte heller skriva att jag är, för nog är hon närvarande. Hon fyller mig med sin kärlek och omsorg var dag.
Tack fina vackra själ!