Fridykning
Jag vilar i en trygghet inom mig själv. Det är som djupet på havet, det påverkas inte av stormen på ytan. Det betyder inte att känslorna inte stormar ibland, för de gör de.. fortfarande, men med ett vilsamt djup. Ett djup av medvetenhet som tillåter det att storma. Som inte räds ovädret på ytan. Jag har aldrig känt så förut i mitt liv (inte innan Oneness). Jag har nog inte tillåtit mig att möta varken stormarna fullt ut än mindre att söka mig till djupets lugn. Jag har försökt att surfa vågorna med ett glatt (upptäckt att det var falskt) leende. Det är energikrävande att surfa… och farligt, även om jag intalade mig att det enbart var till glädje. Att med fridykning bege sig ner i djupet är skrämmande men väl där nere uppenbarar sig något fantastiskt. Äntligen något att vila emot, något som bär en. En solid grund att stå mot. Att gå på. Att lyfta ifrån.
Där vilar jag nu. Det är vilsamt. Jag är så innerligt tacksam att jag vågat ta mig dit ner. Ner som för mig betyder in, in i mitt eget centrum, hjärtat. Stormens öga. Där det råder frid och total stillhet.
Jag kan inte vara med fylld av tacksamhet till Yogan, meditationerna, litteraturen, kurserna, terapitimmarna, resorna och slutligen Oneness som fört mig hem – hem i mig själv.
Det låter underbart. Jag ”surfar” nog fortfarande lite väl mycket, men jag tror nog att jag börjar att lära mig att ”dyka” mer och mer. Tack för inspirationen du sprider!
Tack Kondora – Din inre och yttre resa inspirerar ♡
<3 Tack för beskrivningen, den känns tacksamt igen och jag också bett Universum för två år sedan om att få möta mina rädslor och jag har därför efter det börjat med en livsviktig hobby sedan två år – att djupdyka och möta mina rädslor och jag kommer sakta sakta nedåt djupare och djupare för varje gång och det leder mig framåt – i mig själv.