Känslan av is

Savita Sofia NorgrenJag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.

Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.

Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…

 

2 kommentarer till “Känslan av is

  1. Sofia Savita Norgren Inläggsförfattare

    Hej Jessica
    Kan ju inte svara för dig, du vet din egen läkning.
    Men för min egen del så handlar det om att stilla mig och liksom omfamna mig själv med kärlek, tillåta det kännas som is eller tillåta det forsa känslor… stanna med mig själv och ge mig själv kärlek oavsett hur det känns.

    Ofta har jag varit rädd för känslorna, känt dem ohanterliga. Men jag har kommit att lära mig att alla känslor kan jag ”hantera”, jag bara tillåter det som känns att kännas.. och så känns det så smärtsamt, ledsamt, hopplöst… eller vad det nu är som känns, det känns så en stund, ett par minuter, några timmar, dagar… men det stannar inte, det transformeras och ändras. Känslor är levande och rörliga. De ändras. Utan min hjälp. De löser liksom upp sig självt.

    Och så ser jag tillbaka efter ett par minuter, några timmar, dagar… och inser att jag inte mår så där nå längre, genom att tillåta känslorna att kännas så ändras de. Jag tror de läker.

    Kram Savita

  2. Jessica

    Hej just dessa känslor har jag nu…känslor av is…känner inte igen mig själv. ..hur hanterar jag dessa?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *