Ledstången mot friheten
Det är ganska få knop i min kropp just nu och sinnet känns lyckligtvis trögt, antingen är det väl av Deekshan eller så förkylningen som kommit med dunder och brak, hur som så tycker jag det är skönt när det är stilla där uppe i hjärnkontoret. Jag skulle vilja stämpla ut från det kontoret för gott. Jag vill såklart ha kvar min intelligens och min drivkraft men det där malet som går på rutin efter alla guldklocke-år det skulle jag vilja knäppa igen helt. Gå in till kontorschefen och slänga fötterna på hans skrivbord och säga att nu skiter jag i den här skiten. Jag sticker nu, ni får traggla vidare själva, vilket jag är helt säker på att ni kommer lyckas alldeles förträffligt med, men jag ska ta mitt pick och pack, eller förresten behåll det, jag går tomhänt, jag går nu, jag åker på ledstången ut i friheten och upptäcker nått nytt. Upptäcker livet. Hasta la vista!
Ja typ så känner jag för att göra. Herre Gud vad härligt att få lite space och syre där uppe så att det kan fyllas på nytt. Andas in livet liksom. Vara som en öppen kanal för livet att strömma igenom istället för att vara fullproppad med massa eget gammalt skroll, som säkert inte är mitt eget ens, sådant groll som gått i generationer bakåt ifrån de mina och alla andra nissar med huvudet fullt. Jag inser efter min vistelse på Oneness University att sinnet kan jag aldrig tömma, det tystnar aldrig, tankarna bara går och går, livet på kontoret är detsamma. Dag ut och dag in. Det mal vidare på automatik. Frågan är bara hur länge jag fegar och stannar kvar, inväntar en guldklocka till eller om jag finner modet att ta den där ledstången ut i friheten en dag…
Yes