Liv och död

2013-12-14

Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.

Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.

Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!