Min anknytning

Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.

Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.

Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.

Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…

I take time to play with my inner child.

Affirmation
Louise L. Hay

Lejonhona

 

4 kommentarer till “Min anknytning

  1. Kondora Landby

    Magiska fina sanna ord som berör mig såå djupt att jag ler. Ler genom tårarna för att kroppen reagerar då själen känner igen känslan.

    Jag hittade också en övergiven, tårögd och enormt ledsen flicka för några år sedan – lilla Lena och sedan dess har jag förstått att hon är jag -vi är ett. Dock en bit ifrån varandra än, men vi ser och ler mot varandra och känner samma känslor. Jag har sett och känt att vi stundvis går hand i hand och vet att så kommer det att bli en regnig, kall eller vacker dag och den dagen blir den allra vackraste nånsin <3

    KRAM på oss småungar o vuxna kvinnor!!

  2. Malin B Olérs

    Åh underbart…känner så väl igen mig i det du skriver, hoppas jag en dag kommer lika långt som du kommit.
    Kram Malin

  3. Shino Gherzany

    Ordet (kärleken)har hittat bördig jord i dig. Ordet kommer och bära på välsignade livsfruk. Du Sofia kommer och blir och är en ledstjärnan för många.
    Namaste
    Shino

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *