Mina steg…

2013-12-03

Nog märker jag av min sorgeprocess även om jag känner mig totalt förankrad i nuet, accepterar och förstår min mammas död och känner frid med den, så visar sig det omedvetna, grumlar upp till ytan. Jag drömmer starka drömmar, jag drömmer om mamma och att jag träffar mamma. Det är turbulent vissa nätter och jag sover kort, vaknar oftast tidigt vid fyra. Jag får fundera lite extra när jag ska säga mitt fullständiga namn, mitt flicknamn Pettersson kommer först i tanken. Och begäret efter kaffe och sötsaker är stort, jag har inte druckit en dropp kaffe sedan 30 september (10 veckor) men suget de senast två veckorna har varit sååå starkt.

Alla begär är bara begär efter kärlek.

Sri Bhagavan

Jag förstår att jag innerst inne är liten och i stort behov av kärlek, och nu när min mamma inte är kvar i livet så kan jag komma till insikt att jag behöver finna den famnen och källa av kärlek inom mig själv. Det jag längtar efter är inget vare sig mamma eller pappa kunnat ge mig eller skulle gett mig, det är något jag måste våga leta efter själv. Det är en ensam väg att gå men den leder till en känsla av fullkomlighet, jag är säker på det. Sorgen gör mig hel, den har satt ljus på det jag ska finna… inom mig själv.

Det gör inte stegen lättare, jag skulle gärna hålla min kaffekopp i ena handen och en chokladkaka i den andra. Men jag har bett om modet att gå själv, med öppen famn och tomma händer. Jag vill känna det här, jag vill vara närvarande. Och jag både vill och behöver se det mitt omedvetna rensar ut, det är en gåva att få se det – det är ett tecken på att jag läker.

Jag sörjer inte, jag kan inte säga att det är lidande jag upplever eftersom jag känner sådan total tillit till min process och det jag går igenom. Jag vet att en människa lämnar jordelivet den dagen det är meningen, allt är genomtänkt och omhändertaget in i minsta detalj, jag känner ingen som helst tvekan till det. Och hon må ha lämnat sin kropp men med mig är hon varje dag, hon lyser upp de steg jag tar…