Mitt medberoende

När jag läser mina två senaste inlägg, det om medberoende och frid så inser jag att det är just friden jag gett avkall på i mitt liv som medberoende. Jag har lagt friden åt sidan för att först tillgodose andra, vara till lags, passa in, vara snäll och visa mig duktig. Trott att den jag är måste vara fel och istället strävat efter att göra bra ifrån mig och vara snäll – för att bli omtyckt.

Och när jag så blir omtyckt, accepterad, ”gillad” … så sveper en känsla av frid över mig. Jag pustar ut för en liten stund. Innan jakten på nästa gilla tar vid. Jakten på att bli vald, omtyckt och älskad fortsätter i all evighet, och belöningen är korta stunder och förnimmelser av frid.

Att anpassa mig efter andra blir mitt sätt att kontrollera mig, så att jag blir omtyckt av dig, att jag får vara med och känna mig älskad. Och där i den stunden känner jag frid. Men friden är så flyktig för egentligen är jag fullt upptagen med att kontrollera vad som sker, vad andra känner och hålla tillbaka mina egna känslor. Stå tillbaka med mig själv. Anpassa mig.

Och nu vet jag att frid = kärlek. Att jag ger kärlek när jag är i frid. Men det är helt omöjligt att vara i frid och alltså sprida frid till andra om jag inte har kärleken till mig själv. Det börjar med mig. Inom mig. Med min kärlek till mig. Min frid över att vara jag. Och våga stå kvar i den friden av att vara jag oavsett om det gillas eller ogillas av andra.

Medberoendet tar slut där min frid tar vid. Medberoendet är grundat på rädsla och friden, jag dess essens är rädslans motsats – kärlek. Att vara jag, och acceptera mig själv det är kärleksfullt. Och att i grunden av mitt inre älska mig själv och inte speglat i det yttre och beroende av andra – det ger mig frid.

 

Kommentarer till “Mitt medberoende

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *