När ridån faller

2014-05-25

Jag är så glad och tacksam att jag under de senaste 10 åren aktivt jobbat med att möta mig själv. Att säga ”jobbat med” känns dock inte rätt för mig även om det krävs ett hårt och medvetet arbete för att ta sig ner för branten och in i sin egen källa. Vi använder ordet jobb, det gör även jag fast jag förstår att det handlar inte om vare sig handlingskraft eller prestation utan det rör sig enbart (som jag ser det) om att kapitulera och låta allt jag tidigare byggt upp falla ner och krascha. Att möta sitt inre är inte en kamp eller ett görande, det är tvärtom att låta allt som kämpar synliggöras och vila och allt som vill göra låta det vara. Stanna i betraktandet och varandet. När jag stannar där då får egot sig ett Totti Frispel, grips av panik och vill arbeta sig ur obehaget av att inte göra någonting. Att inse att egot inte kan göra ett dyft för att uppnå sinnesro, inte ens uns av äkta sinnesro kan egot skänka och att inse det är att ge upp… kampen och prestationen. För i den insikten så rasar allt, hela ridån faller och jag står där naken och blottad. Kan inte annat än skyla mig genom att falla ner på knä och be. Be till någonting högre, större än mig själv att rädda mig. I den bönen då slinter jag och halkar, i en rasande fart ner för slänten och in i mitt eget hjärta – min källa. Källan där Guds frid bor.

Jag blottar mig numer gärna och jag ber inte om kläder att skyla mig med, jag ber om modet att vara naken, sårbar och äkta. Att våga vara jag. Det är då sinnesfriden ininner sig och stannar kvar.