Not a clue

Tar ut vägbeskrivning, packar och läser väderprognoser… jag har trillat in i ett gammalt mönster av att vilja veta och jag mår genast sämre. Hela mitt system blockeras när egot släpps fri och börjar förutspå livet. Inte för att jag kan göra mycket åt egot, mer än att betrakta det. Men ett par dagar nu på slutet har jag börjat tro på det igen, dess tjat och övertygelse om att jag visst måste veta – sia, eller ännu bättre planera (läs: kontrollera) för framtiden.

Tackar högt och innerligt för att jag kom på vad som inte stod rätt till. Tack för min självinsikt. Jag ber genast om hjälp att släppa både planering och kontroll. Ja, jag ber om hjälp för annars är sinnet (egot) där och lovar så dyrt och heligt att ge mig det jag önskar, och det är ju egots grepp jag vill bli fri ifrån. Så jag ber om hjälp, jag ber till Gud (kalla det själen, det högre jaget, Livet) för jag förstår att det enda som kan befria (be-fri) mig är det gudomliga ingripandet – nåden.

Det finns inget att planera – jag vet ju det. Jag, lilla-jag, har då ingenting att planera, jag har inte en clue om vart jag ska, vad att göra och vad att uppleva. Det har någon annan mycket mycket högre kraft än jag själv kontroll över. Varenda planet ligger i perfektion till varandra mitt i tomma space och här kommer ”stora jag” och tror mig vara herre över livet, bhaaa!

Jag faller ner på knä, ber ödmjukt om ursäkt för mitt eget lilla herrevälde och ber om att få leva i samklang med livet, precis så som en stjärnor, meteoriter och galaxer verkar i tillit till ”det” så ber jag också att få leva i tillit. Jag har inte en tillstymmelse till aning om livet, mitt liv, det är säkerligen exakt så det ska vara, så det är konstruerat. Likaväl det, för jag vet att livet handlar inte om att grubbel-snurra i sinnet utan om att bara vara i flödet – vara livsflödet.

 

Kommentarer till “Not a clue

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *