Omfamna barnen

2014-07-06

Nu vet ju ni som följer bloggen att jag häromdagen var i djup sorg. Den senaste tiden har varit omtumlande, men de senaste dagarna har jag känt mig väldigt lycklig. Fridfullt lycklig, inte hejhoppsprudlande, det orkar jag inte med i långa loppet, nej den lycka jag känner nu är närmare sinnesro än extas. Den skänker frid, tålamod, närvaro och lugn. En det-ordnar-sig-lyckokänsla. Hör hur någon inom mig säger, se dig omkring, allt är bra. Allt är mer än bra, allt är omhändertaget och perfekt. Och jag gör det, andas, ser mig om, reflekterar och tar in – perfektionen i varje stund.

Och just nu är jag så bra på att ta in barnen i min närvaro, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, rastlöshet, energi de är i så tar jag emot dem som de är. Omfamnar deras sinnestillstånd som en mor ska. Tänk om vi alla hade blivit omfamnade och accepterade precis som vi var, med vilken känsla vi än befann oss i haft en famn att krypa upp i eller en mor eller far som stod kvar trots vårt vredesmod och ord.

Jag läser mycket böcker som berör just att läka vårt inre barn, våra gamla sår och om anknytning. Det jag förstår är att vi som barn hade behövt vuxna som kunde spegla oss i det vi upplevde. När jag stannar och möter mina barn i deras känslor, utan att gå igång med mina egna, och istället behåller min närvaro och lugn, så får de en spegel till det de känner. Det jag tolkar ur b la böcker från Alice Miller är att barnen får en sund självkänsla när vi som föräldrar kan stå kvar och möta, omfamna det barnet upplever. Men det kräver såklart att jag själv börjat läka mitt eget barn. För är jag själv ”ospeglad” (och alltså oläkt) i min (mitt inre barns) ilska eller sorg så kan jag inte vara till hjälp som närvarande spegel för mina barn.

Det är fantastiskt att stå kvar. Utan att börja med en egen agenda. Släppa kontroll, föreställningar och värderingar om hur det borde vara och enbart ta emot barnet som det är. Även om det skriker JAG HATAR DIG, sörjer en glass, eller går upp i atomer över lill-syrran – bara står kvar i en tillåtande energi som säger: Du är älskad. Jag älskar Dig så mycket att jag står kvar, jag stannar här med dig, i synnerhet nu när du upplever all denna sorg, smärta, ilska, frustation, irritation… så stannar jag kvar och är med dig. Du är inte ensam. Du ska inte behöva vara ensam med det du känner. Jag stannar här med min famn och närvaro. Du är älskad precis som Du är… just nu och nu och nu och nu och nu. Du är älskad i varje nu. Du är älskad för att Du är Du.