Rädsla för döden

Min rädsla för döden gör sig påmind lite då och då. De senaste veckorna har varit en sådan tid då jag känt döden närmare, det har varit en del händelser och dödsfall runt omkring (dock i periferin) som fått mig att svaja till. Försöker analysera vad min dödsrädsla kommer ifrån och vad den handlar om. Jag vet att jag burit den med mig sedan jag var barn, ofta uttryckte den sig då att jag var rädd att mina föräldrar skulle dö. Men den hankar sig kvar, dödsrädslan och jag förstår att den vill säga mig något mer.

I 12-stegs programmet lyder 3:dje steget, vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade honom. Och det är där jag landar, att jag genom programmet dagligen behöver lägga min vilja och mitt liv i händerna på Gud. Så långt så bra. Men det jag bortsett ifrån är att med liv betyder också slutet på livet. När jag ska dö ligger inte i mina händer, hur långt, kort, friskt eller sjukt mitt liv ska bli ligger i händerna på Gud.

Men där har jag försökt inbilla mig att jag kan manipulera livet och alltså döden. Jag har hållit den sista och viktigaste länken av kontroll kvar i mina egna händer – kontrollen över liv och död har jag axlat. Så jag hörrör min rädsla till döden till mitt stora beteendeproblem – kontroll. Och vad ombedes jag göra när jag jagar kontroll? Jo släppa taget och det översätter jag till slappna av. Relax. Let go, let God.

The fear of death is the source of all other fears. 

Yoga Sutra

 

6 kommentarer till “Rädsla för döden

  1. Sofia Savita Norgren Inläggsförfattare

    Tack för dina ord Per-Anders
    Känns så skönt att läsa dem, vi har liknande upplevelser av det andliga och grundar oss i samma tro. Dina ord stärker, precis som Irénes och Stefans – tack <3

    Vad är väl en tro utan tvivel…
    Kram till Dig

  2. Per-Anders Hedlund

    Hej Sofia Savita!
    Vad fint och äkta du delar med dig av den rädsla, det kontrollbehov vi alla delar mer eller mindre med varandra! Trots ditt andliga djup erkänner du hur svårt det är att konfronteras med det oundvikliga – att vi alla ska ”dö”, inte längre kunna uppleva livet med den fysiska kropp vi har nu. Efter min hjärtoperation förra året kände jag också, en längre tid, tvivel och dödsångest. Det trodde jag inte om mig själv, då jag för många år sedan hade en ”utanför-kroppen-upplevelse”. Men det hjälpte mig inte nu. Min tillit och vanliga gudskontakt (iform av enhetstillstånd när jag slappnade av och var i nuet) var borta en lång tid. Det var som att kroppen och egot med dess överlevnadsinstinkt överröstade hela min andliga natur. Det sägs att till och med Jesus hade dödsångest när han befann sig ensam i Getsemane örtagård, den natten han visste att han skulle korsfästas. Men genom hans fullkomliga gudskontakt ”ett med Fadern” kunde han via bönen övervinna sin rädsla och bli fullkomligt hemma igen i sin sanna Kristusnatur. Orsaken till hans ångest skulle vara att han också hade en fysisk kropp, med samma självbevarande mekanismer som alla jordiska människor har (via sin hjärna och sitt känsliga nervsystem ut i kroppen). Så länge han vandrade bland oss hade också han en fysisk kropp som levde sitt eget liv (ville överleva till varje pris). Du nämner så fint om ”överlåtelsen”. Ja, det var ju den som frigjorde Jesus, och det är ju den som frigör oss – även om vi måste träna gång på gång att släppa taget på vår livsresa och kanske i flera liv till… Därför är det så bra att vi ”guds barn” pratar om det och delar det på ett äkta sätt. Det isig kan ju bli en befriande terapi när vi har det jobbigt med tilliten emellan åt. (jag tycker det var fina kommentarer du fick från Stefan och Irene. Det här blogginlägget berörde mig mycket)

    Varm Kram till Dig
    Per-Anders

  3. Sofia Savita Norgren Inläggsförfattare

    Exakt så Stefan. Jag vet att det är så, intellektuellt så vet och tror jag verkligen det – men ändå så tvivlar ”sinnet”, inte själen.
    Jag har läst boken och jag känner att jag har kontakt med Gud, så det känns tryggt och befriande men jag vilar inte i den tilliten och kontakten hela tiden, det svajar emellanåt.

    Tack för dina tankar!
    Kram <3

  4. Iréne Romlin

    Hej!
    Jag råkade se din kommentar om döden på fb och tänkte att vara rädd för något som kan bli så vackert är så onödigt. Jag vet ju att rädsla är svår att styra med förnuftet, men du har säkert varit med och bestämt, innan du gick ner till jorden, när du skulle få återvända till det ljusa ställe du kom ifrån. Jag tror vi ser det så innan vi går ner. När vi blir gamla, som jag är nu, kan det också kännas skönt att få lämna och släppa den komplicerade jorden. Lycka till! Iréne

  5. Stefan Parmark

    Hej Savita. Du missar en viktig sak, som jag tror kan hjälpa dig.
    Du tror att du är skild från Gud. Du tror att Gud är något utanför dig. Det är det inte. Gud är Universum, och allt i det. Däribland dig. Du är en del av Universum, och därigenom en del av Gud. Egot vill få dig att tro att du är skild från Gud och oss andra. Det är du inte, och har aldrig varit. Det är bara egots illusion.
    Din kropp kommer att dö, men inte du. Du är inte din kropp. Kroppen är bara din för en tid. När du ”dör” så lämnar du din kropp. Det gör du inte för att någon utanför väljer det, utan det är din egen själ som väljer detta. Den själ som är en del av Gud.
    Om du inte har läst trilogin ’Samtal med Gud’ av Neale Donald Walsch så rekommenderar jag det. En ärlig kommunikation med Gud, där Gud berättar om sitt syfte med oss, sina förväntningar, och vad vi verkligen är, bortom egots illusion.
    Lycka till!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *