Rädsla – Tillit
Jag får inte riktigt ihop detta med motsatserna och ytterligheterna rädsla och tillit i mig själv. För jag upplever och känner att jag är en människa med stor tillit. Tillit till Gud (Livet, Källan, den högre makten … vad man nu vill kalla – livskaparen).
För mig uttrycker sig tilliten så att jag vet att jag är buren. Jag vet innerst inne att allt är som det ska. Livet (Gud) bär mig. Det finns en högre kraft som såg till att jag kom hit och jag vet att den kraften vägleder och följer mig genom livet – och vidare. Att allt är omhändertaget.
Så nu när jag ska flyga, resa ensam till USA och lämna mina käraste hemma, så är det tilliten jag vilar i. Att allt som sker sker för det högsta bästa. Att allt som sker ingår i en högre kärleksfull plan. Jag må vara pytteliten i detta galaxuniversum men ”någon” har bjudit in mig hit och denna någon vakar över mig nu och i eftervärlden. Denna någon vakar över oss alla. Och eftersom jag vet det, innerst inne, så kan jag vila i känslan av att denna någon även ombesörjer mina barns liv.
Men trots att min tillit är så stor, stark och vilsam så slinker jag lätt över till andra ytterligheten – rädsla. Och när rädslan knyter sig i magen så faller jag lätt omkull.
Imorse gick jag min morgonpromenad och hamnade i mood, kände tacksamhet och glädje till mina steg, till kroppen och till livet. Märkte att jag gick och log. Men så gick jag förbi en gård där två hundar sprang fram emot staketet och skällde förargat på mig. Och vips så knöt sig magen, jag kände mig svettig och livrädd. Tänkte på Ceasar, hundcoachens ord, var lugn och bestämd, men jag förmådde inte frammana någon annan känsla än rädsla trots att jag visste att hundarna var bakom det skydd-ande staketet.
Och där tycks jag kana, mellan tillit och rädsla. Jag är en människa med gåvan att ha utvecklat en stor tillit men likväl så ser jag hur mycket rädsla jag bär. Kanske har jag rädslan att tacka för just tilliten, för utan rädslan så kanske inte tilliten växt sig så stor.
Sant! Tack för din dina reflektion <3
Och ja, för min egen del är det den osunda rädslan jag talar om, den som hämmar mig att leva det liv jag vill leva.
Kram Savita
Rädsla är en känsla som heller inte är fel att ha. Det finns sund rädsla som vi behöver ha och som gör att vi överlevt som människor just för att vi haft den. Men det är den osunda rädslan som hindrar oss från att leva de liv vi vill leva. Så det ena behöver inte alltid utesluta det andra. 🙂 Kram!