Skam i spegeln

2015-01-09

Sitter i stilla stund och funderar kring min största skam. Jag har sedan barndomen byggt upp min skam över den jag är. Jag känner ofta skam över min strålande energi, att jag är vacker och glad. Och för att inte vara till obehag för andra (mitt medbereonde) så har jag jobbat hårt med att tona ner mig, prata lägre, klä ner mig, äta upp mig, tala ner mig, vara hemma, dämpa mig.

Och jag har haft fullt sjå med att anpassa mig efter andras mående. Jag märker att om någon annan är låg, deppig eller sorgsen så anpassar jag mitt mood efter denna, eftersom det är oerhört läskigt för mig att visa att jag mår bra – om någon annan lider.

Jag har utvecklat mitt beteende länge, så jag klär mig efter andra. Äter som andra. Talar som andra. Skrattar som andra, eller allra helst lite lägre (att skratta högt är också skambelagt för mig i de flesta situationer). Jag rör mig som andra. Jobbar som andra. Tjänar som andra.

Jag är så himla rädd att ta plats och sticka ut. Visa mig som jag är. Jag är inte ett dugg normal egentligen. Det kräver hårt arbete att dämpa min livslust och energi. Jag är bra på att kämpa och dämpa ner den.

Men kruxet är att jag har inte mitt gamla passa-in-beteende för att jag är egentligen är medberoende. Jag kan inte säga att det är sant. Nix. Min största rädsla är inte vad andra ska tycka och tänka, eller att bli övergiven och ensam.

Jag är rädd för mitt eget ljus och min utstrålning, jag är rädd för min skönhet och jag är rädd för min glädje. Det är inte ”de andra” jag anpassar mig efter utan det är min egen rädsla för mig själv som begränsar mig.

Jag har skam över mig själv, min strålande varelse med energi, glädje och skönhet – den skäms jag över. Och det är den jag är rädd för.

Jag må ha fått min skam som liten när någon annan inte förmådde möta och spegla mig i mitt ljus, min glädje, min skönhet men det ska banne mig inte vara min ursäkt nu. Nu är det ingen annan som projicerar skam på mig, mer än min egen spegelbild.