Skamfylld

Förut har jag skrivit om lill-Fia, den lilla rädda ensamma tösen inom mig. Hon som är både rädd, ensam och faktiskt fylld av skam. Henne möter jag lite då och då, mer ju mer medveten jag väljer att vara om henne. Det är ju ingen annan än jag som ska rädda henne, eller jag behöver inte ens rädda henne, jag behöver bara vara med henne. Omfamna henne och stanna med henne. Kanske bromsa mig själv när jag vill rädda (och se) andra, och först se inåt vad hon är i för tillstånd, se om det är något hon är i behov av först – innan jag ger till andra. Jag ska inte välja bort andra, men jag ska välja henne först. Vi ska liksom möta andra tillsammans, hon och jag. Möta andra som en helhet och inte som en del av lill-Fia och en del av den vuxna Sofia. Nej, som ett. Oneness även här. Utan Oneness och mitt möte med själen, det gudomliga inom så hade jag inte vågat träda inåt och öppna dörren till Lill-Fia, jag är helt säker på det. Jag har varit där och gluttat förut, gläntat på dörren. Men jag har inte klivit in helt (stannat) i hennes värld, det hon känner, det hon är. Det vågar jag nu. Det vill jag nu. Det möter jag nu. Det är helt fantastiskt. Fullt av sorger, gråt, övergivenhet, uppgivenhet, rädsla, massor av det –  men fantastiskt. Jag är inte rädd för känslor, det är bara känslor. Då när de lagrades var det hennes överlevnadsstrategi att bevara dem, stoppa undan dem och stänga dörren. Då, eftersom hon inte visste bättre, då när hon var ett litet litet barn. Nu känner jag mig modig, nu känner jag mig hoppfull, nu vågar jag känna även det begravda.

Och nu är min plan att när vi släppt ut och torkat alla tårar, ska ta henne i handen och gå ut ur den där gömman. Jag ska frigöra henne känslomässigt genom att känna det hon känner och sen ska jag visa henne allt hon inte sett. Vi ska se världen med nya ögon. Jag ska gå med henne genom rädsla, sorg och framför allt skam och få henne att känna sig stolt över vem hon här. Jag ska ta henne runt i världen och visa henne världen men även visa henne för världen. Jag ska ge henne stoltheten till sig själv och jag ska ge henne glädje till livet. Jag ska ge henne ett fullvärdigt värde. Ett liv utanför dörren. Ge henne frihet att vara den hon är. Vi är på god väg… vi är på väg.

 

4 kommentarer till “Skamfylld

  1. Sofia Savita Norgren Inläggsförfattare

    Tack Lisa! Och tack för att Du delar…

    Ja, precis så tror jag det är och jag hoppas det blir en lång resa (och långresa) för Lill-Fia och mig, att jag har modet och förståndet att ha henne (stanna kvar med henne) som resekamrat hela livet.

    VarmKram
    Sofia

  2. Lisa

    Det är en fantastisk resa du gör Sofia, har själv gjort den för inte alls länge sedan (känner iallafall väldigt väl igen mig i din beskrivning).
    Resan kommer pågå resten av livet tror jag, men den kommer göra mindre och mindre ont och det är så underbart att stå där en dag och inse att det inte gör lika ont längre och inte behöver ta den plats det omedvetet har tagit under en massa år. Kram och lycka till <3

  3. Shino Gherzany

    Nu när du har lärt känna Fia och resan ifrån henne och tillbaka igen till henne
    Finns säker ett liv som har format Fia och jag ser förlåtelse som de stora porten till befrielse( Fia och bakåt i hennes liv)
    Namaste
    Shino

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *