Snigelfart

2011-02-28

Det var en gång i tiden jag inte lyssnade till mina barn. Jag sprang på för fullt med gaspedalen i golvet och barnen fick hänga med på armen så gott de förmådde. Det var ingen rast och ingen ro. Jäkta och skynda var ord som ekade i mitt huvud. Jag sprang helt som förvirrad med ett mål i sikte. Målet att vara duktig, ambitiös och högpresterande. Jag sprang och sprang och hoppades innerligt att någon skulle stå där vid min mållinje och hurra när jag väl kom fram: hylla mig för att jag varit såååå duktig!

Men jag kom aldrig fram. Sanningen är den att jag betvivlar starkt att det fanns en mållinje på loppet jag sprang. Mållinjen var som den där bilen som åker framför de tävlande och filmar, den förflyttade sig hela tiden. Som haren i en kapplöpningsbana för hundar.

Om målet fanns i verkligheten lär jag aldrig få veta och tacksam är jag nu över det. Det målet jag höll på att rämna rakt in i var som en stor bastant murad vägg. Men jag hann se väggen och som van racerförare i livet hade jag någorlunda koll på bromsen. Jag saktade in farten. Och jag vände om.

Jag fann ut att jag tappat bort mig själv på vägen. Jag visste inte vem jag var. Det var dags att gå på upptäcktsfärd i mitt inre. Jag behövde leta efter mig själv och finna mamman till mina barn.

Jag minns än idag när jag såg väggen. Det var en dag när mitt yngsta barn var 2 år, året var 2007. Där på köksgolvet vet jag att jag tog beslutet att byta riktning. Jag ville inte vara den mamma som min tvååring gick och härmade med en låtsastelefon mot örat. Jag ville inte vara en mamma som pratade i telefonen hela tiden.

Jag beslutade mig att göra en förändring. Hur stor förändringen skulle bli hade jag då inte en aning om. Jag började med dom första stapplande stegen. Jag började med att säga nej. Och att välja bort saker i mitt liv för att ge utrymme åt mig själv och min familj.

Där på vägen går jag nu. Livsstilen med gaspedalen väljer jag bort varje dag. Jag påminner mig själv om att gå. Gå och upptäcka livet. Stanna upp och njuta. Ta pauser och reflektera.

Jag har en ny målbild som närmar sig, bilden av när jag hämtar mina barn vid skolan och vi går hemåt i godan ro. Barnen pratar, jag lyssnar, vi skrattar. Gräset är grönt, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Vi går på upptäcktsfärd hem efter skoldagen. Vi ser en snigel som är på väg över gatan och vi slår oss ner i det gröna diket, tätt intill varandra och väntar med glädje på snigeln som skall passera.