Souldance

Min resa har varit från Jazzdans och Aerobics vidare till AfroPowerDance och Yoga. Och nu öppnar jag upp ännu en dörr, det började med frigörande yoga, Yogarelease, som flödade vidare till dansen i Vajra Paatran och nu är jag tillbaka till Kristendomen och finner inspiration där men även inom andra kulturer såklart och gärna från vår egna, samernas dans. Jag har ingen aning om vart dansen kommer att föra mig, men jag har lovat mig själv att bli förförd. Själen ska få komma till uttryck genom mina rörelser både hemma på köksgolvet och arrangerade dansklasser. Jag tror verkligen att dansen öppnar upp mig själv, för mitt sanna jag. Den visar en väg till källan, alltet, Gud inom mig.

Igår tankade jag ner härlig skön musik från Spirit Voyage och vi svängde loss för fullt på köksgolvet jag och tjejerna. Tänk vad naturligt det är för de små att röra sig, de vet att komma i kontakt med sin själ.

  

  

Dans har varit en del av många ursprungsfolks kulturer och religioner under årtusenden. Från Siouxindianernas spökdansare till Umbanda-kultens transdansare och de sufiska dansande dervischerna, har dans använts som ett sätt att gå in i ett annat slags medvetenhet och därigenom sätta sig i kontakt med den djupa mystik som Gud representerar.

Källa: Svenska Kyrkan

Den rituella dansen handlar om den individuella dansen i gemenskap, den tysta processen, som en tyst bön, meditation, den egna vägen, det mystiska spåret och den egna processen. Syftet är att komma i kontakt med kreativitet och den skapande förmågan; att hitta sig själv. Dansen ger var och en möjlighet att komma i kontakt med och ge ett kroppsligt uttryck för våra egna erfarenheter av det levda livet. Dansen blir därmed ett individuellt uttryck inom en fastställd gemensam ram. Eftersom den rituella dansen är ett uttryck för allmänmänskliga känslor och erfarenheter är det lika viktigt att i den gemensamma danscirkeln spegla den andras uttryck som att dansa sitt eget. De erfarenheter man gör i dansen kan man sedan ta med sig ut i livet för fortsatt växt och utveckling. Men allt det som man inte behöver i sitt liv, det som har tjänat ut, det som hindrar och binder, det kan man lämna kvar på ritualplatsen. 
Hur det började 
Människor har alltid dansat; i sorg och i glädje. Man har dansat sina gemensamma myter, historier och livsvillkor. Man dansade vid de stora livsövergångarna, vid födelse och vid begravning och vid årstidernas skiftningar. Dansen, som vi känner den idag, som afrikansk dans, salsa och flamenco, eskimåernas  trumdanser, alla har de rötter i den rituella dansen. I dansen har man funnit livsmod och styrka. I Norden och i förbindelse med den kristna tron har vi dansat vid jul, påsk och pingst. 
Källa: Svenska Kyrkan

Soldansen var ett stort evenemang. Någon gång under sommarmånaderna samlades alla band och klaner, och en stor Solhydda byggdes efter vissa regler och ritualer. Man genomförde olika ritualer, man dansade, man bad till Skaparen  –  och hälsade sommaren och buffeljakten välkommen. Vissa krigare genomförde sina löften till Skaparen genom att föra trästickor under bröstmuskulaturen, binda långa skinnremmar från dessa trästickor till hyddans mittstolpe  –  och sedan dansa i timmar, till dess man slet sig loss eller svimmade. Dessa riter var heliga för indianen, och de kunde aldrig förstå varför den vite mannen blev sådan motståndare till Soldansen, att den faktiskt förbjöds. Den vite mannen ansåg att indianerna hädade genom att, som de uppfattade det, tillbedja Solen. Indianerna själva uppfattade Soldansen som dygn av glädje, hopp och tacksamhet. Man tackade för hjälpen man fått under det gångna året, och man bad om ytterligare stöd från Skaparen för det kommande året.

Det fanns också tid till annat under Soldansen. Släkter träffades, presenter utväxlades, de fattiga mottog gåvor, småbarnen fick sina öron håltagna, krigare som förtjänat ett nytt namn mottog detta av stammens ledare osv.
Och när Soldansen var över, återvände varje band/klan till sitt område, övertygade om att man gjort allt man kunnat för att tacka Skaparen och för att få ett lyckosamt kommande år.

Källa: Nord Amerikas indianer

Med hjälp av dansen, jojken och trumman tar oss Ola Stinnerbom tillbaka i tiden och visar har förfädernas uråldriga riter och extatiska danser kan ha sett ut. 

Ola Stinnerbom med gäster, vill levandegöra samernas förlorade danstradition. Inte i historisk mening utan i en modern nyskapande stil. 

– Varför skulle samerna vara den enda urbefolkning i världen utan danstradition? undrade Ola Stinnerbom, koreograf och dansare med samiskt ursprung. Tillsammans med kulturvetaren och skribenten Birgitta Stålnert driver de projektet Den försvunna samiska dansen. Deras forskning visar att det verkligen har funnits en samisk danstradition. 

– Visst dansade samernas förfäder, säger Ola. Titta bara på hällristningarna i norska Alta. Där finns massor med scener som visar dans och rituella ceremonier, så nog har samernas förfäder dansat. 

Läs mer: Kompani Nomad
Källa: Kompani Nomad

 

3 kommentarer till “Souldance

  1. Lena Landby

    Lovely!!!!
    Jag har känt mig klumpig, stel och fånig i frigörande dans, men har vågat släppa loss och släppt kontrollen och ist känt att det är sååå skönt att låta kroppen frigöra endorfiner i takt med musiken, strunta i att man ser si eller så ut, skaka loss, strutta runt, kunna känna sig graciös och bara blunda och låta kroppen ta en till högre höjder!! Kanonkul!!!

    Ett underbart arv till barnen Sofia där de slipper känna som jag i början, utan att deras små kroppar blir glada av rörelse som för barn är ett naturligt tillstånd <3

  2. sofia Post author

    Det är klart du vågar!
    Det är ingen dans i den benämning vi är vana, det är mer rörelse en frisättning av själen. Ett öppnade emot vårt Sanna jag – deep inside!

    Kram Fia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *