Sprickan till ingenting…

Medans sinnets (egots) röst ber jag att avvakta, vara försiktig med vad jag skriver så att inte människor får för sig att jag verkar knasig så pockar själen på mig att berätta om vad jag varit med om, vad jag faktiskt vet (inte alls kan bevisa för ngn annan, men vet för egen del) och kanske kan uppmuntra andra att finna detsamma inom sig.

Förut så vet jag att jag lärt ut på min workshop att kropp-sinne-själ är ett. Jag vet att allt är ett numer, så egentligen är det sant. Vi är alla ett med allt, vi hänger samman du och jag oavsett om vi vill det…bla bla bla

Men det jag har märkt för egen del sedan jag började med Oneness Blessing är att när jag försätts i ett djupt meditativt tillstånd så särskiljs sinnet (alltså tankarna) och kroppen och betraktandet (själen). Jag uppfattar det som en essens som betraktar, det som betraktar ser kroppen som sitter där i meditativ ställning, hör och ser andetagen i kroppen, uppfattar ljud i rummet, iakttar. Det som betraktar uppfattar också tankarna, själva sinnet och det är som ett (försöker beskriva min upplevelse) tankemoln en bit bort från kroppen. Alltså en enhet med kropp som sitter och mediterar. En enhet med aktivt sinne som det flödar tankar igenom en bit bort. Och så själva betraktandet som jag upplever som – bakom allt detta.

Tänk dig en serieteckning. Vi är båda med i serien, du och jag. Du sitter framför mig, jag sitter någon meter bakom. Jag ser dig. Jag ser också dina tankar, precis som en tankebubbla en bit ovanför ditt huvud. Precis så upplever jag det. Fast det är bara jag där. Jag ser min egen kropp. Jag ser mina tankar. Jag ser dock inte mig själv, själva självet (själen).

Problemet som jag förstår det när jag läser (och upplevt för min egen del) min vedantalitteratur och OnenessTeachings är att vi människor (som oftast) enbart och för fullt identiferar oss med kroppen och tankarna. Vi missar att vi är den som betraktar. Genom generationer så har kontakten med själen valts bort till förmån för allt som identiferar sinnet (egot). När vi tappar kontakten med själen blir vi rädda, vi tror att döden är slutet med allt och vi hamstrar på oss av saker, upplevelser, mat, relationer i panik över det sista andetaget som får det att vara över. Vi samlar och jagar, livrädda att stanna och känna. Och det är just jakten och språngmarschen som håller oss ifrån själskontakten. Den visar sig när vi stannar upp, stillar oss och mediterar. För vissa inte förrens vi kapitulerar. Inom Yogan lär vi oss att betrakta sprickan när inandningen tar slut och innan andetaget övergår i en utandning (eller tvärtom), den stunden där emellan in och utandning, ut och inandning. Den är som döden. Tomhet. Ingentinghet. Det är just i den sprickan, tunn som ett litet nålsöga, det är där vi har passagen till själen, det eviga livet. Källan av livsenergi.

Med tanke på min inledning om egots röst. Det är ju bara ren rädsla att tappa fasaden, tappa kontrollen inför människor. Rädslan att inte bli accepterad, passa in, vara omtyckt. Jag vill krackelera den fasaden och den rösten. Jag vet att jag behöver visa mig som jag är där bakom dessa stängda dörrar, bakom fasaden. Visa att jag faktiskt är ingenting, ingenting av det jag visar upp för mig själv och andra. Jag är ingenting. Jag är något osynligt, oförstörbart evigt föränderligt – jag är gudomlig energi (själsstoff) precis som du. Och är det någonstans jag vill mötas så är det just där… bortom tanken, bortom fasaden – där vi alla är ett. Där ett är lika med alltet.

Så det finns alltså inget att jaga eller springa ifrån, det vi är rädda för är det vi redan är. Vi är evigt liv. Vi är själslig energi. Vi kommer från den källan, vi vänder tillbaka till den källan. Sinnet är livrädd för den tomheten som själen erbjuder, för det innebär att allt sinnet kämpat på att bygga upp alla år kraschar (genomskådas) men sanningen är att det är enda sättet att uppskatta något för var det är, det är när vi är i kontakt med själen –  själen gör oss levande. Själen försätter oss i kontakt med det riktiga livet, det sanna. Det är då vi lever…

Tack för orden,
att skriva detta försatte mig i kontakt med själen och jag känslan av att jag leva!

 

6 kommentarer till “Sprickan till ingenting…

  1. Sofia Savita Norgren Inläggsförfattare

    Tack fina, nu gav du mig texten genom din kommentar. Den var skriven för sålänge sedan att jag glömt den och nu fick jag läsa den igen. Härligt! Tack.

    Kram fina vän!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *