Artiklar med etiketten ‘Behov’
Det handlade aldrig om mat
Det handlade aldrig om mat, eller socker, eller kolhydrater. Det handlade inte om vad jag stoppade i mig – utan varför. Mitt begär tycktes handla om gosaker, men när jag började lyssna på kroppen så lärde jag mig vad den egentligen törstade och hade begär efter.
Min kropp kände sig svulten efter mening, mål och framgång. Den längtade så otroligt efter driv och engagemang. Den var otillfredställd på flera plan men den mest påträngde känslan var avsaknaden av driv. Hemmalivet med barnen och att tassa runt i yogasalen är de mest vackra delarna i mitt liv – men de tillfredsställer inte mig till fullo. Jag har också ett behov av något mer. Mer fart. Mer riktning. Mer karriär. Av den enkla anledningen att jag älskar den delen i mig – my business woman – och hon var svältfödd sedan år tillbaka.
Det handlar sällan om mat. Kroppen uttrycker ett behov och det kan vara behov av återhämtning, sömn, skratt, intimitet, trygghet, skydd … eller som för mig ett behov av driv. Vad längtar din kropp efter? Vad är hennes begär och behov? Och hur kan du ge henne det hon längtar efter?
Släpp matkontrollen
Har tappat lite av mitt ”älska min kropp”-flow den sista tiden och inte har det hjälpt att kläderna sitter stramare efter julen heller. Jag märkte att gamla tankar om vad som är rätt och fel att äta började ljuda mitt inre och att kontrollen ville smyga sig på igen – matkontrollen. Kontrollera genom att äta LCHF, Paleo eller 5:2. Men som tur var klingar inget av detta sant i mig (nå längre). Så jag gjorde det jag brukar göra när jag är förvirrad och/eller rädd – jag ber om vägledning. Ber om hjälp.
Och jag fick hjälp snabbt, jag såg en delad text på Facebook och när jag läste den så föll poletten ner. Jag trodde jag hade släppt kontrollen när jag slutade se efter eller äta efter sk dieter och kostråd. Men icke. Kontrollen hade jag kvar, även om den inte hade utlopp runt kosten. Den låg snarare som ett elektriskt fält i min kropp. Jag kände den. Och den var högst närvarande.
Motsatsen till kontroll är tillit, har jag inpräntat sedan allt arbete med mitt medberoende. Så om jag inte ska kontrollera min kropp så behöver jag känna tillit till den. Kroppen är den jag ska lita på helt enkelt.
Och det betyder för mig att lyssna på vad den vill äta, när den vill äta, när den är mätt. Hur och när den vill röra sig, och förstå när den behöver sin vila och sin sömn. Kroppen vet hur den ska läka och kroppen vet vad den behöver äta. Ps kroppens behov är något helt annat än sinnets begär.
Så vad har kroppen kommunicerat nu de senaste dagarna när jag väl har lyssnat? Jo, att den vill ha ingefära, massor av ingefära, den vill ha selleri, äpplen, äpplen, äpplen och sallad, gurka och vatten. Jag vet, det låter så trååååkigt, men det har hänt nått – nu smakar det gudomlig gott! Tro mig, det smakar som det aldrig smakat förut.
Så jag hoppas med detta inlägg att inspirera dig att ta bättre kontakt med din kropp, lyssna till den och framför allt lita på den. Den vill dig väl.
It´s not about controlling the body, it’s all about trust. Trusting the body.
Your body is pure consciousness. Pure wisdom.
Let your body be your guru.
Min kropp
Jag vill lära mig släppa taget och inte bara till vardagen och livet i stort och smått utan även släppa taget till min kropp. I den mening att jag länge försökt utöva kontroll över den. Jag vill verkligen låta den leva i frid. Några kilon hit eller dit spelar ingen roll. Det är hur jag ser på den, hur jag dömer och granskar som förminskar dess värde, inte vågen.
Jag vill leva fridfullt och skönt. Ha ett bra liv, där jag trivs med de mina, det jag arbetar med, den jag är och med min boning – kroppen. Ett liv där jag slappnar av och förmår njuta av det livet ger men också slappnar av och njuter i kroppen.
Min kropp är magisk, den är ett skimrande energifält och när jag stillar mig så känner jag hur det glittrar in i minsta cell. Helt fantastisk är den! Och den är självgående och självläkande. Den är klok och vis. Den visar mig mina behov. Och den vill mig alltid väl.
Så sorgligt att jag sett den som en fiende och inte förstått att den är min bästa vän.
Äta på känslor
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.
Kontrollbehov
Kontrollbehov, vad är det egentligen för behov vi uttrycker när vi söker kontroll. Söker kontrollera oss själva, maten vi äter, andra människor, ordning på jobbet … kan det vara så att kontrollbehov egentligen är vårt sätt att söka skapa trygghet och att det då egentligen är trygghet (inte kontroll) som är behovet.
När jag ser till mig själv och mitt liv och de gånger jag faller in i kontroll (vilket är ett av kännetecknen för medberoende för övrigt) är jag ofta i ett skede av otrygghet, kanske känner mig otrygg med en viss persons beteende, otrygg i jobbet, med ekonomin, framtiden, otrygg med mina egna känslor. Och kanske där ser den enda lösningen till min otrygghet är att skapa kontroll.
Tänker att det blir en falsk trygghet när jag söker skapa trygghet i (alltså genom att kontrollera) ekonomin, jobbet, dieten, träningen, relationen … mig själv.
När jag är på en bra plats i mig själv vilar min trygghet i min tro att någonting större råder, som har en gudomlig plan med mig och mitt liv, och som vill mig väl. Och när jag stillar mig, saktar ner och tystnar kan jag känna den närvaron, av min själ/gud/universum – och där känns det tryggt på riktigt. Det är en trygghet som inte är flyktig utan stannar kvar med mig genom livet, hela livet och även in i nästa fas.
Detta inlägg skrivs med inspiration från en vän och tankar som kom upp i ett samtal vi hade.
Stressmånad
Jag kände att jag ville skriva ett inlägg om stressen kring julen, eftersom jag vet att ni är många som upplever den och jag har gjort detsamma. Jag minns hur det var för ett antal år sedan, då stressen bet tag i hela mig, inte bara kring julen men runt hela livspusslet. Jag levde för att prestera och vara duktig, jagade den där sinnesron och friden som infann sig när allt tycktes vara komplett och klart. Du vet när jobbveckan är över, räkningarna betalda, huset städat, julklapparna inslagna, barnen lagda för natten, disken och tvätten ren och på sina rätta ställen, ljusen tända – den känslan den ville jag känna.
All den där ”perfekt jakten” höll nästan på att ta kål på mig, jag brände ljuset i båda ändarna som min pappa sa. Och jag behövde ett högt wakeup-call innan jag bestämde mig för att ändra min livsstil. Och för mig började det just så, med att jag bestämde mig och gjorde ett val att leva annorlunda än det liv jag vant mig vid.
Det valet har jag fått gjort om, om och om igen, jag gjorde det senast för några dagar sedan. När jag står inför ett beslut eller aktivitet så frågar jag mig om vad mitt behov är. Tex inför nått så vardagligt som att städa ur skafferiet, så frågar jag mig om det verkligen är ett behov som jag har (är det sant att skafferiet verkligen verkligen behöver städas ur just nu) eller har jag andra behov. Lika så inför en middagsinbjudan eller event, frågar jag mig: Vad är mitt behov? Ibland är behovet att komma iväg, träffa andra och socialisera mig, andra gånger är behovet att vara hemma med min familj istället.
Det är när jag bara säger ja och kastar mig ut genom dörren för att ta emot allt som livet erbjuder mig som jag förlorar mig själv i stressen igen. Livets tempo och utbud är helt enkelt för stort för en människa.
Att värna om mina behov är att välja dem jag vill umgås med, välja mina aktiviteter både utanför hemmet och i det – välja vad jag vill göra med min tid helt enkelt. Det tog mig många år innan jag insåg att jag inte behövde stryka barnens kläder till exempel och att huset inte alls behövde städas varje fredag. Nu har jag insett att julen kan vara precis så fridfull som jag vill att den ska vara trots att skafferiet inte är rensat, att sillen är bortglömd på julbordet och att tvätten ligger i torktumlaren.
Friden har aldrig varit i perfektionen som jag trott, jag eller livet mitt behöver inte vara perfekt för att vara fridfullt. Och när jag insåg att det var friden jag behövde och sökte, så kunde jag släppa taget om perfektionen och njuta av friden som alltid fanns där inom mig.
Vuxet barn vecka
Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.
Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.
Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.
Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.
Förhåller mig
Medberoende kan vara ett svårt ord att ta till sig, tror inte så många känner till innebörden i ordet. För mig handlar mitt medberoende helt om att förhålla mig till människor. Mitt medberoende etablerades redan när jag var liten, alltså mitt förhållningssätt emot människor och min omgivning. Och det är något jag gör dagligen, oftast helt omedvetet – förhåller mig.
”Jag anpassar” mig till allt, alla och lite till… och jag gör det så bra att jag inte vet vad jag själv vill, kan eller känner” skrev en vän på Facebook.
Längs livsvägen så har jag utvecklat det här beteendet så bra att jag kommit längre och längre ifrån mig själv. Jag har blivit expert på att se (läs: tro mig veta) hur andra mår, vad de behöver och vart de är på väg på bekostnad av att jag med siktet inställt på dem helt förlorat kursen i mig själv. Jag är vilsen på öppet hav och har ingen aning om vart jag är, vart jag var på väg, vad jag vill, vart jag bör ta mig eller vad jag behöver. Totally lost!
Jag säger ja när jag känner nej. Säger nej när jag känner ja. Och ändå är det ett ”bättre” exempel för oftast säger jag bara snabbt Ja eller Nej och mår sedan dåligt utan att märka det och/eller utan att förstå varför. Vilsenheten gör att jag inte vet vad jag vill och vad jag behöver. Inte ens när jag mår dåligt. Så oftast när jag mår dåligt fortsätter jag att ta hand om andra.
Och eftersom jag anpassar mig till allt och alla, oftast utan att de bett om det och behöver det, så utvecklar jag gärna ett kontrollbehov så att de anpassar sig efter mig. Det blir min lilla tröst i den stora smärtan av att ha förlorat mig själv, att jag åtminstone tror mig kunna kontrollera andra. Det bedövar min egen smärta att skjuta (läs: projicera) ut den emot min omgivning.
Och när jag väl finner glimtar av mina innersta drömmar så vågar jag inte leva ut dem, för vad ska då alla andra tycka eller tro. Och tänk om de inte ryggdunkar mig eller gillar på FB, vem är jag då… om inte åter i min vilsenhet.
För mig handlar mitt tillfrisknande om att fråga mig dagligen, gärna flera gånger om dagen, vad är mina behov? Vad behöver jag nu? Att se behoven, inte begären, håller mig frisk. Att tillgodose mina behov har blivit min mission, det är den där klyschan om syrgasmasken till mig själv först.
Och när jag ser helt ärligt på mig själv så har jag inte något behov av att kontrollera andra, för all kontroll jag utövar kontrollerar mig. Jag är den som kontrolleras av min egen kontroll. Jag är fången hur jag än vänder på det. Och kontroll slukar energi, den energi som jag som vilsen på öppet hav så väl behöver för att ta mig i land – hem i mig själv.
Mina behov
Senaste dagarna har jag haft fokus på mina behov. Jag har fyllt dem med det som jag behöver. En Onenesshelg, samtal med vänner, promenad med maken, en dag i skolan… jag fortsätter att fylla på med det som är bra för mig. Jag väljer mina relationer. Jag väljer var jag lägger min närvaro. Jag väljer med omsorg. Och just därför väljer jag först och främst mig själv.
Frågan jag ställer mig ofta och dagligen är: vad har jag för behov? Och sedan går jag ut och deltar i livet på det sätt som är bäst för mig. Inte alls för att vara självisk, tvärtom för att vara kärleksfull- just genom att fylla mig själv först har jag kärlek att ge till andra.
Väljer otrygghet
Ser ett mönster jag gärna faller in i, mitt samesame mönster. Jag blir så otroligt bekväm med rutiner och hållbarhet, när allt är som det ska, var sak på sin plats liksom. Den känslan ger mig trygghet. Med risk för att jag dåsar till och blir invaggad i mitt eget lilla bo. Inget fel i det förstås, givetvis inte, det har så mycket gott med sig, det är väl därför jag trivs så bra där.
Men jag glömmer gärna bort att jag också trivs ofantligt bra i den andra änden, den med fart, äventyr och fläkt. Den som är oförutsägbar och infallsrik – den älskar jag också.
Anthony Robbins har låtit oss förstå att vi har fyra mänskliga behov (human needs) varav ett är trygghet och ett annat är otrygghet. Jag har varit väldigt bra på att ge näring åt mitt trygghetsbehov, lite väl mycket vatten och solljus har det fått. Så pass att jag inte tagit mig tid eller ork att stimulera det otrygga behovet i mig.
Men allt är ju omhändertaget som jag brukar säga, så när Gud (Livet, Universum) såg att jag var i obalans så hjälpte det snabbt till att balansera mig lite. Ge mig en dos av otrygghet så pass att jag nästan baxnar… säkert alldeles väl genomtänkt för att väcka upp mig ur min trygga dvala och hajja till – att nu är Livet, här och nu, gå ut människa och upplev det! Ta för Dig. Gör det oväntade. Be om det oväntade. Välkomna förändring och äventyr. Låt marken falla under dig så att Du får sätta ner fötterna vid någonting nytt.
Sätt rädslan i halsen och hoppa… på tåget mot det nya. Hur som helst så vilar du i allafall i den trygga vetskapen om att endast gott kommer att ges till Dig. Livet är gott, men ibland lite väl tråkigt och tryggt.