Artiklar med etiketten ‘förväntningar’
Förväntningar
Jag kan tydligt ser hur mina förväntningar påverkar mitt mående… och beteende. Att ha förväntningar på mig själv stressar mig. Jag kanske förväntar mig något som jag inte kan leva upp till. T ex så har jag höga förväntningar på mig själv som mamma och när jag inte lever upp till dem så blir jag besviken på mig själv och jag hör hur mitt ego dömer mig. Mina förväntningar på mig själv som mamma är så gott som alltid för höga, det är inte många stunder jag känt mig lyckad – så självklart påverkar det mitt mående och vad för energi jag sänder ut till barnen.
Sänder jag ut att jag är misslyckad eller sänder jag ut känslan av att jag är bra nog.
Jag har tokhöga förväntningar på mig själv och jag ser tydligt hur de hör ihop med min Vuxnabarn och medberoendeproblematik – jag har lärt mig överlevnadsstrategin att prestera för att bli accepterad. Med känslan av att jag inte duger som jag är, kanske jag bli älskad för det jag gör.
Dessa förväntningar har jag givetvis på andra med, vid närmare relation oftast högre förväntningar. Förväntningar är ju ett egots spel, ett spel som går ut på rätt och fel, bra och dålig, tillhöra och exkludera. Att förvänta är att mäta, jag har någonstans en måttstock som jag mäter in dig med, kvalificerar du dig. Kvalificerar jag mig. Oftast är svaret – nej, det gör jag inte. Och då är det ju inte så svårt att förstå att dömandet fortsätter mot andra. Faller jag så faller du, skriker egot.
Det är så himla tröttsamt att vara medberoende, hålla upp dessa måttstockar och mäta in beteenden och resultat i. Tacka vetja själen, den dömer ingen, inte ens mig själv. Den låter alla vara som de är, låter dem komma när de vill komma, göra vad de vill göra, reagera som de regerar. Den säger inte att jag duger gott som jag är, den håller om mig hårt och varmt tills jag verkligen känner att jag är mer än duglig, jag är älskad som jag är. Och det är du med.
Ta gärna en stund och fundera över dina förväntningar, på kroppen, hälsan, jobbet, barnen, kollegorna, vännerna, släkten, maken, frun, utseendet, åldern, sommaren, semestern, julen… stressar de dig?
Tänk om vi kan släppa förväntningarna, eller sänka dem. Och acceptera allt och alla som det/de är – inklusive oss själva.
Minskad stress
”Vi hinner inte med våra barn, våra partners, våra jobb. Och allra minst oss själva. Var tar tiden vägen och hur ska man få livspusslet att gå ihop?”
Blir påmind om min stressresa så här under dagarna då jag föreläser om stress. Hur jag styrt om pråmen som jag säger och låtit mitt liv ta annan riktning. Färdats ifrån den stressande småbarnsföräldern som sladdade in på dagis (då de var i den åldern), hastade vidare till alla jobb, måsten, klasser och åtaganden jag hade fyllt mitt liv med. Iklädd den klatschiga attityden, alltid redo, alltid glad, alltid Ja! Till att vara Snigelmamman som går med barnen till och från skolan, år efter år. Skalat av, tagit återfall, skalat av igen… och igen. Stannat upp. Reflekterat. Låtit viktigast gå först; min hälsa, barnens mående, familjens mående, relationer. Tystnat i attityden och framtoningen, inte alltid redo, måste tänka först eller i bästa fall sova på saken, fångar in mina känslor, känner dem, även de jobbiga, oftare Ja till mig själv, mer Nej till andra men dom Ja som ändå sägs är sanna.
Sorgen är fortfarande stor över hur jag var och vad jag försakat, i synnerhet storbarnens småbarnsår… men det som ändå gör mig glad och stolt är att jag vågat se på mig själv, hur jag var, och att jag funnit både förståndet och modet att bryta mig loss ur mina egna krav, förväntningar och föreställningar. Att jag lyckades pressa mig ur mitt späckade tidsschema för att finna sinnesro.
Stressen känns fortfarande i mitt system (kropp) trots att jag lever väldigt stillsamt numera, jag börjar förstå att den legat som påslag sedan jag var liten och utvecklade en strategi för att möta livet och (våga) vara i relationer. Inte en sund strategi men väl en fungerande strategi som jag då behövde… den läker nu. En dag i taget.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.
Vedic Art
Suddar ut det sista av mina förväntningar, vill verkligen inte ta dem med mig på Vedic Art-kursen i helgen. De får vara någon annanstans, inte i mitt sinne iaf. Nu åker jag till Järvsö och Renée Briegs Vedic Art (och Yoga) weekend med tomt sinne och öppet hjärta. Köpte mig en T-shirt igår på rean, en sån där som jag kan ha på mig utan att vara rädd för att sulla. Jag ska ta kort på den sen så får ni se mantrat jag ska boosta mig med.
Inte ett alster jag hoppas få med mig hem, ja mer än för att själv se tillbaka på hur fritt jag släppt loss då, men inget att rama in och hänga på väggen. Jag åker inte för att måla, jag åker iväg för att se djupare in i mig själv. Belysa sådant jag inte mött förut – så den enda förväntningen jag kanske har kvar då är väl just den att öppna hjärtat än mer… för mig själv.