Artiklar med etiketten ‘Hem’
Be om hjälp
Jag är himla dålig på att be om hjälp. Biter ihop och försöker klara saken själv, eller säckar ihop och ger upp – hellre än att fråga någon om jag kan få hjälp.
Och även fast jag har min tro på Gud och upplever att vi har en daglig kommunikation så ber jag sällan Gud om hjälp. De få gånger jag ber om hjälp är när jag fallit ner i en djup kris några dygn, eller någon vecka och helt enkelt inte orkar nå mer, då brukar jag bokstavligen falla ner på knä, knäppa mina händer och be om hjälp. Och hjälpen kommer givetvis, ibland skiftar måendet och omständigheterna som i ett trollslag.
Och så kan jag be om hjälp om sådana där oviktiga saker som en ledig parkeringsplats eller att bli vägledd till snabbaste kassan på Ica.
Men annars i mitt vardagliga liv så är jag lika usel på att be mina vänner om hjälp som att be Gud om hjälp. Det är som om jag inte vill ”förbruka upp” relationen, vara till besvär och verka utnyttjande.
Och även om min egentliga övertygelse är att jag kan använda Gud hur ofta jag vill och till vad jag vill (iaf om ingen annan far illa om mina önskningar) och att jag kan skapa mig en ännu mer givANDE Gud om jag så önskar – så får jag inte till det.
Jag törs inte be. Vågar inte fråga. Verkar som jag har en övertygelse om att få nej, ”Nej, det är du inte värd” eller ”Du får vänta”.
Så nu ska jag sätta mig och träna, jag ska be och be, om hjälp inom både karriär, hem, kropp och familj. Jag ska till och med be och hjälp att bli en fettbra ryttare. Träning ger färdighet och det känns som vaste om jag nu sitter här med all min tro och inte använder den.
Skuldkänslor
Intentionen att njuta av livet visar mig att jag har blockering (läs: alltså rädsla) kvar för att göra det fullt ut. Jag tillåter mig inte att njuta helt. Så varför gör jag inte det? Vad är det jag skyddar mig själv ifrån?
Började tänka i banor som, vad är motsatsen till njuta. Och bad om hjälp att finna motsatsord via mina vänner på Facebook. De flesta skrev att motsatsen till njuta är lida. Det köper jag, det tror jag är sant. Men ordet klingade inte helt rätt i mig. Det kopplade inte an till min blockering. Förens jag läste: skuldkänslor.
Skuldkänslor är det jag många gånger känner när jag njuter. Och min rädsla att väcka skuldkänslor till mig själv eller att andra ska bedyra skuld över mig, gör att jag inte vågar njuta fullt ut.
Så jag lider. Jag lider om jag tillåter mig att njuta, för när jag njuter så sitter det någon på min axel och strör skuld i upplevelsen. Och det är skulden jag vill undvika, det är den jag är rädd för. Så därför törs jag inte njuta fullt ut.
Som när man var barn och fick höra, ät upp maten på tallriken, tänk på alla barn som svälter i Afrika … fast tvärtom. Jag tänker, vem är du att njuta av maten på tallriken när barn svälter? Vem är du att njuta av ditt hem när människor tvingas lämna sina hem pga krig? Vem är du att flyga på solsemester när glaciärer smälter? Vem är du att välja skönhet i ditt liv, när andra lider?
Skuld. Skuld. Skuld. Jag matar mig med skuld. Ingen annan gör det, jag gör det själv. Skulden fråntar mig rätten att leva. Att njuta. Skulden förintar mig till ingen. Den äter upp mig inifrån. Har man en skuld betalar man tillbaka eller hamnar i fängelse. Jag kan inte betala tillbaka min lott av ”Mr Fortune” som gjorde att jag föddes i en bättre del av världen, och i en frisk kropp med mat på bordet… den skulden kan jag inte återgälda. Så jag fängslar mig själv med lidande, böjer mitt huvud i skam över vinstlotten jag drog.
Rädd att bli kvar
Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.
När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.
Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.
Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.
Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.
Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.
Foto: Gunilla Persson
Solduva
Jag har valt att kalla vårt hem för Solduva. För mig kändes det rätt att ge huset, vårt kära hem ett namn. Vi sätter ju gärna namn på det som betyder mycket för oss, men sällan på våra hus. Däremot vet jag vet många som har namn till sina bilar.
Solduva kom till av två anledningar. Den första är givetvis att jag gärna ville ha med Sol i namnet och vi lät även snickarna göra oss en fin sol som Nocksmycke, den lyser upp vårt hem när mörkret faller. För mig är Sol och Duva affirmationer till mig själv, det blir en positiv laddning var gång jag säger det. Jag vill fylla mitt hem med solenergi, för mig betyder Solen kraft, värme, energi, glädje, umgänge, skratt och massa kärlek. Jag vill att hemmet ska sprudla av kreativitet men även vara en varm famn att återhämta i.
Duvan är det första vi ser när vi kommer in genom ytterdörren, den flyger kraftfull, fri och ståtlig. Den påminner mig om att jag är fri att leva det liv jag vill leva. Och den viktigaste anledningen att jag valde Duvan till väggen och namnet Solduva är att Djurens Språk från Solöga beskriver duvan så här;
Ta hand om ditt hus/ditt hem eller din familj. Ägna dig åt konkreta saker för att få en fast grund att stå på.
Din gåva är att skapa dig en trygg omgivning.
Ny familjemedlem
Bevakar på hedersplatsen
