Artiklar med etiketten ‘Oneness’
Våga skratta
Det blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.
Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.
Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.
Dagar vid…
Slängt mig ner på hotellsängen med en kopp silverthé bredvid. Klockan har inte ens hunnit bli sju och jag har redan sagt gonatt till de andra, kvällarna är inte min socialatid, jag drar mig hellre undan för mig själv. Njuter av stilla egentid.
Siljan har strålat emot oss idag. Jag vet att jag tjatar, men det är magi här. Stod nyss ute på den totalt nattsvarta bryggan, såg upp mot den stjärnklädda himlen, hörde vågorna klucka – man blir lätt hänförd här, jag blir det varje gång.
Jag vilar i tacksamhet över en vacker dag, den har varit vacker både på insidan och utsidan.
Oneness vid Siljan
Incheckad på Stiftsgården i Rättvik för min Oneness Awakeningkurs. Oneness är en gåva som jag lutar mig emot, som jag kan vila i. Oneness har visat mig vägen in i mitt hjärta och själ.
Närvaron lever i mig när jag delar den med andra, inte förr. Jag kan inte låsa den inne och hålla den för mig själv, det är sinnet som vakar över ’sitt’. Närvaron i själen vibrerar som mest när den kommer till gagn för andra. Jag tänker ge närvaron en riktning i helgen, min intention är att förstärka den i de andra. Det som jag ger ges naturligt även till mig. För så är det med närvaron, det är inget jag har, det ges till mig när jag ger den till Dig. Jag ser den i mig när jag speglas i Dig.
Peace is an attribute in you.
Yoga är att släppa taget
Yoga är inte att ”göra”
Yoga är att ”släppa”
Yoga är i grunden en träning
i att släppa taget
Vi kan inte skapa upplysning
Vi kan bara träna oss i
att släppa taget
om det som sitter i vägen för ljuset
Yoga är förening
med allt som är
Yoga är det
som vi inom oss redan är
Yoga handlar inte om
att komma i kontakt
Yoga handlar om att inse
att vi alltid varit i kontakt.
Göran Boll
Sorgen
Sorgen – jag förstår att den bara visat sig i sin linda. Att den är uppvaknad och jag har ingen aning om vart den kommer att föra mig. Jag har ingen kontroll mer än att jag ska tillåta mig att åka med. Jag har sett människor som flytt från sin sorg, ihärdigt arbetat sig bort från den eller uppfyllt sig själva med annat, jag ska inte döma, jag förstår så väl att vi alla har olika sätt att hantera den, för hur det än är så kan vi nog inte fly från sorgen, den kommer alltid ifatt.
Men jag har en inre värdering och övertygelse som jag nu lever efter (efter åratal av att inte ha levt efter den) och det är att stanna och vara med det som är. Jag tror att jag blir blockerad och sjuk av allt jag begraver ner i mig själv, i synnerhet känslor. Jag har förstått att känslor utger ingen som helst fara för mig mer än att de kan göra ont för stunden. Och är jag där i den smärtsamma stunden, hur lång den nu behagar vara så vet jag att smärtan ger vika efter ett tag… en vacker dag. Den kan omöjligtvis stanna om jag inte låser den inne. Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel, låter den svepa in och ut av sig självt, jag vet att det blir rent, lättare att andas med tiden.
Och sorgen har hittills varit skamligt självupptagen. Jag har lidit och gråtit över min ensamhet, över min övergivenhet, över att inte mamma ska se mig, över att hon inte kommer se mina barn, över att jag inte får ha henne kvar för mina egoistiska syften.. bara jag, jag, jag. Jag ser att sorgen handlar inte om henne, utifrån hennes bästa utan smärtan bara snyftar från mitt hörn av offersoffan.
Och eftersom jag bestämt mig så flyr jag inte från den känslan heller, den skamligt egoistiska. Jag stannar och känner självupptagenheten. Jag stannar och känner skammen. Jag stannar och känner smärtan. Jag stannade och jag märker att jag är kvar.. och just idag känns inte sorgen smärtsam, just idag känner jag bara kärlek och tacksamhet för de fyrtioett åren med min mamma och just idag känner jag ingen saknad, på nått vis känns hon inom mig, så innerligt innerligt nära. Jag känner hennes kärlek på insidan av mig själv. Det har jag aldrig känt förut och det är en fantastisk upplevelse av att hon på nått vis känns som jag.
Inom mig
Den andre är inte utanför dig utan lever inom dig.
Sri AmmaBhagavan
Inställd Onenesskväll
Jag känner att jag vill vara hemma med familjen så jag flyttar kvällens Onenessträff till onsdag 11 dec kl. 18.00. Alltså ingen Onenesskväll söndag 17 nov.
Följ länken för mer information
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Gratitude Day
När jag är i sinnet så hör jag hur mina tankar önskar sig någon annanstans, drömmer sig bakåt, våndas framåt, gräver tillbaka, svävar före. Det är onaturligt för tankarna att vara i nuet, de för sig gärna före eller efter med sina föreställningar och scenarion. Hållplatsen i nuet har sinnet inte mycket till övers för.
Jag kan fånga tankarna och sätta dom där på hållplatsen i nuet genom att uppehålla dom vid tacksamhet. Låta dem uttrycka sin tacksamhet över livet, se det stora i det lilla. Tacka för andetaget, blodet, pulsen, rörelsen, synen – livet. Hälsan. Hemmet. Familjen. Maten. Sängen. Landet. Grannarna. Bilen. Solen. Frosten. Vantarna.
Där i tacksamheten så märker jag hur livet skiftar från hets och språngmarsch till jogg, till promenad, till lunk, till… stillhet. Jag är inte längre där ute och irrar, jag har funnit in och ännu djupare jag har stannat upp. Tacksamheten leder mig in till mig själv, den naturliga hållplatsen av glädje och närvaro. Hållplatsen som jag kallar nu.
Att se hur allting är sammanlänkat är födseln av Tacksamhet.
Sri AmmaBhagavan
No problem
Actually there is no problem with a given situation. The problem is you are not able to accept the ’what is’. The ’what is’, is whatever is there at that point of time and nothing can be done about it. So once you realize that, you would accept it and when you accept it, love spontaneously arises in your heart.
Sri Bhagavan