Artiklar med etiketten ‘rädd’
Det är tryggt …
Med resan att älska och acceptera min kropp har jag lärt mig att om kroppen bär övervikt så är det av en anledning, ofta en väldigt god sådan. Och att det inte är kalorier, kolhydrater eller crossfitpass som det handlar om. Behöver kroppen ett skydd i form av övervikt så behåller den ett skydd i form av övervikt. Punkt.
Och jag har alltid, alltid fått svaret när jag frågat kroppen om varför den behåller det mjuka hullet – att den är rädd. Min kropp är på cellnivå rädd och skygg. Den minns något skrämmande från förr och för att beskydda mig från liknande upplevelser bäddar den in mig i skydd av övervikt.
Det är först nu jag tagit till mig det på riktigt och accepterat det fullt ut. Och inte bara accepterar, jag är faktiskt tacksam till min kropp som skyddar mig. Den är som en överbeskyddande mor som klär mig alldeles för varmt om vintern. Den vill mig bara väl.
Så min kropp vill inte att jag späker mig, tvingar in mig i kontrollerande dieter och den vill verkligen inte att jag tränar tuffa träningspass. Ett hårt träningspass skulle däremot förvärra den stressen den redan bär.
Min kropp säger mig att den behöver känna sig förstådd, trygg och omhändertagen. Den vill ha mjukhet och värme. Den vill ha kärlek och mycket trygghet.
Så jag uttrycker nya affirmationer …
Det är tryggt för mig att vara jag.
Det är tryggt för mig att leva mitt liv.
Jag är älskad.
Min rädsla
Världen darrar, och jag är rädd. Så himla rädd. Det jag räds kryper liksom närmare, inpå. Rädslan har följt mig sedan jag var barn. I tider som dessa så känner jag henne, den lilla känsliga och rädda flickan inom mig och jag frågar mig hur ska jag möta mina barn i detta – vara mamma och vuxen när jag själv bara vill krypa upp i en famn som säger mig att allt ska bli bra.
Jag vet inte hur jag ska möta barnen på bästa sätt. Men jag förstår att ärlighet kommer längst, trots att man hellre vill ge ett pokerfejs. Erkänna att jag är rädd.
Jag vet inte hur jag påverkar världsfreden i stort men jag vet att jag kan söka skapa den i smått. Jag kan söka fred idag med det liv jag lever, min skapare, min kropp, mina tankar, mina känslor (och även rädslan). När jag uppbringar fred inom mig kan jag låta den expandera till mina nära, sluta fred inom mig med deras liv, deras val, handlingar, kroppar, tankar och känslor (och rädslor).
Jag tänker att så länge jag inte kan uppnå fred inom mig själv och min lilla sfär i universum hur kan jag då kräva fred ifrån andra.
Och rädslan, den borde väl vara motsatsen till livet tänker jag. För är det något den gör med mig så är det att undanhålla mig livet. Min rädslan förtar mig från kraften att leva. Ansvaret för min rädsla kan jag skylla på mycket annat (globaluppvärmning, krig, cancer mm) men det vore en lögn. Det vore samma sak som att frånsäga mig ansvaret från att leva idag. Livet är en gåva, jag har inte skapat det, jag har fått det, men att leva det – det är upp till mig. Och jag har val, leva i kärlek eller rädsla, leva i konflikt eller frid.
Just ikväll börjar jag med att ge rädslan min kärlek. För det är så jag tror jag skapar fred – inom mig. Och det är inom jag tror allt börjar.
Rädd att bli kvar
Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.
När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.
Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.
Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.
Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.
Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.
Foto: Gunilla Persson