Du vill lysa! Så vad är det egentligen som hindrar dig från att stå i din fulla potential, din kraft, ditt ljus? Vad står i vägen mellan dig själv och din utstrålning?
Det kan tyckas vara mycket som hindrar oss från att vara vårt sanna jag, det är lätt att skylla på ekonomin, åldern, tiden, arbetet, orken … men det mesta motståndet (läs: rädslan) är nog ändå inom oss. Jag hade mycket som förvirrade mig från mitt eget ljus.
Vikten, min uppfattning om att jag behövde gå ner i vikt först för att sen vara mig själv, leva till fullo och njuta av min kropp och mitt liv. Vilket ju inte var sant, jag kan välja att känna mig snygg, härlig och strålande redan idag.
Vad andra ska tycka, jag var fullproppad med rädslor för andras avund, tyckande och dömande. ”Vem tror hon att hon är”-snacket, var jag så himla rädd för. Tränar mig varje dag i att våga stå kvar i mitt ljus fast jag vet att andra ”tycker”.
Missunnsamhet, också rädd för missunnsamheten – rädd för människors tysta avvisande. Nu har jag som mål att njuta av det istället, förvandla energin till att lysa ännu mer.
Att ta någons plats, hör väl ihop med de andra två ovan, men jag var rädd att trampa någon annan på tårna. Som att om jag växer och lyser så skuggar jag någon annan. Vilket är – not true at all, vet jag ju nu. Tvärtom, när vi lyser så inspirerar vi andra att göra detsamma.
Tillåtelse, och så denna tillåtelse som jag väntat på. Att någon ska klappa mig om axeln och säga, det är dags nu Savita, gå ut, ta din plats och lys upp dig själv och världen. Din tid är kommen. Men denna någon kom aldrig, däremot kom jag på att jag kan ge mig själv tillåtelsen jag söker.
Kära soulsisters and brothers, det är tid nu. Din tid är också kommen. Sluta förminska dig själv, kliv ur skuggan och in i ljuset. Du är ljus. Ingen kan hindra dig från att lysa, bara du kan hindra dig själv. Och det är att göra världen en otjänst – världen behöver dig, precis som du är, ditt sanna jag är din gåva till världen!
Let yourself shine!
Rädslan, den gör sig alltid påmind i mitt liv. Och ju mer den uppehåller sig desto mer lär jag känna den. Efter sitt senaste besök, en rejäl påhälsning med frossa och oro under en natt så kom en insikt.
Rädsla är energi. Oändligt med energi tar kropp och sinne i anspråk när rädslan är i närheten. Jag kan nu se hur denna energi förpackat sig i kroppen, både som muskelspänning och övervikt. Som om rädslan lagt sig nöjt till ro i mitt system. Lagt sig på lur.
Vissa gånger har jag vant mig vid rädslan och knappt märkt av att den är kvar i kroppen och bevakar mig. Andra gånger har jag med näbbar och klor försökt jaga bort den.
Men alltid energi, energi som vevar och slåss. Energi som fryser till is. Energi som när den inte används förnuftigt förtär.
Nåväl, insikten blev den att jag kan använda den här energin istället. Göra nått vettigt av den, till exempel låta den röra sig inuti min kropp och komma mig till gagn. Ge mig livskraft.
När jag tänker på rädsla som ”rädsla” så griper den tag i mig och jag ser ingen utväg. Men när jag tänker på rädsla som energi, så ges jag ett val. Jag har plötsligt en rejäl dos med energi till mitt förfogande, energi som mår bra av att komma till användning.
Så frågan blir då; På vilket sätt kan jag använda den här energi till min fördel? Och jag behöver inte se mig själv som en person med mycket rädsla i mitt liv (läs: system), jag kan istället välja att se mig själv som en person med mycket energi.
Min rädsla för döden gör sig påmind lite då och då. De senaste veckorna har varit en sådan tid då jag känt döden närmare, det har varit en del händelser och dödsfall runt omkring (dock i periferin) som fått mig att svaja till. Försöker analysera vad min dödsrädsla kommer ifrån och vad den handlar om. Jag vet att jag burit den med mig sedan jag var barn, ofta uttryckte den sig då att jag var rädd att mina föräldrar skulle dö. Men den hankar sig kvar, dödsrädslan och jag förstår att den vill säga mig något mer.
I 12-stegs programmet lyder 3:dje steget, vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade honom. Och det är där jag landar, att jag genom programmet dagligen behöver lägga min vilja och mitt liv i händerna på Gud. Så långt så bra. Men det jag bortsett ifrån är att med liv betyder också slutet på livet. När jag ska dö ligger inte i mina händer, hur långt, kort, friskt eller sjukt mitt liv ska bli ligger i händerna på Gud.
Men där har jag försökt inbilla mig att jag kan manipulera livet och alltså döden. Jag har hållit den sista och viktigaste länken av kontroll kvar i mina egna händer – kontrollen över liv och död har jag axlat. Så jag hörrör min rädsla till döden till mitt stora beteendeproblem – kontroll. Och vad ombedes jag göra när jag jagar kontroll? Jo släppa taget och det översätter jag till slappna av. Relax. Let go, let God.
The fear of death is the source of all other fears.
Wow, älskar detta!!!
Personligutveckling och andlighet kopplat ihop med hälsosam kost… bye-bye till rädslor och begär. Det här ska jag kika på fler gånger.
So you can become all that you are!
Jag har inte för egen del upplevt krig, svält, fattigdom, könsstympning, cancer, bortgifte, ebola… så jag menar hur svårt kan det vara att leva i tacksamhet. I fullständig tacksamhet. Jag är mitt i livet, ett underbart liv på fredad plats på denna vackra jord. Jag lever och har fått gåvan att leva ett harmoniskt liv. Ett gott liv, med familj, vänner, hälsa, arbete, mat, hem – ett liv i kärlek. Jag har allting på min sida i livet, allt är tillrättalagt för att jag ska kunna leva på riktigt, så som jag allra helst vill leva och uppfylla mina innersta drömmar. Allt är möjligt.
Så hur svårt kan det vara. Vissa stunder ser jag inte skogen för alla träden, det vill säga ser inte livet för alla rädslor. Rädslor som bara är hjärnspöken, en del gamla upplevda minnen och vissa bara på-låtsas-spöken. De hotar mig inte nu, kanske aldrig har gjort. Mitt liv är fridfullt. Det finns inget i mitt liv som hindrar mig från att leva, på riktigt, fullt ut i båda glädje och tacksamhet till mitt liv, förutom dem då, hjärnspökena. Så jag tar till mig orden från Johannes Hansen och säger, fuck your fears – fuck my fears!
Livet är här. Det är nu. Och det vill jag leva i glädje och tacksamt. Men framförallt vill jag leva det utan rädslor. Och jag tror att det är just det som är lösningen ur min egen sinnesfälla, att leva (läs: gå till handling), trots alla rädslor, för de är så de skingras när jag lever mig rakt igenom dem.
Känslor är naturliga, alla av dem. När medvetenheten ökar så finner man sig helt neutral till känslorna, oavsett vilken av dem som känns/upplevs.
Förut var jag inte ens medveten om att jag kunde känna alla känslor, vissa hade varit så svåra att hantera att de gömdes undan. Sen började jag ana att de låg en bråte med känslor där inne någonstans men då var det alldeles för smärtsamt och sårbart att möta dem så jag lät dem ligga kvar. Längs resan (den inre) så har jag vågat möta dem en efter en, jag har till och med vågat möta mina rädslor och fobier. Vågat hålla dem i handen. Vågat låta känslorna kännas i kroppen. Vissa far runt som en tornado inom och lever rövare andra stoppar upp allt, står förstenade och kan just därför kännas som ett stenblock i bröstet. Oavsett hur de upplevs så har jag tackvare Oneness lärt mig att stanna och vara med känslan.
Det är en flykt att agera ut dem, dvs projicera dem emot andra. Det är också en flykt att söka tröst i shopping, mat, träna, facebook. Det är en flykt att somna. Konsten är att trots sin flyktinstinkt stanna kvar – vara med det som känns. Det är bara så (enligt min övertygelse) de läks. Samtal, kontemplation, insikt må vara ett oerhört stöd till att finna gömman med dem men när jag väl en dag vill läka dem så behöver jag tillåta mig att känna dem, alltså uppleva dem. Känslor som känns stannar inte, de transformeras och läks.
Känslan är naturlig, den är en del av hela upplevelsen att vara mänsklig. Att låta dem att kännas är att tillåta dess naturliga flöde i systemet (kroppen), de finner sin väg ut, de stannar inte, bara jag låter det vara som det är – alltså tillåter mig att känna det som känns.
Att vara människa är att ha tillgång till alla känslor.
Obalans uppstår när jag förnekar eller förtrycker vissa av dem.
Balans är att tillåta sig att känna och uppleva dem alla – det är då läkning sker.
Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
Jag har ju skrivit en del om mina rädslor här i bloggen. Är det något jag har lärt mig och verkligen tror på så är det att möta dem. Jag har varit livrädd hela mitt liv, ända sedan födseln skulle jag säga, då jag mötte min rädsla för att dö. Hela min barndom har jag känt mig rädd av olika saker och ofta fått höra att jag är både försiktig och känslig av mig.
Men överlevnadsinstinkten var stor. Jag lärde mig att fly. Jag gick fort och såg glad ut. Jag satsade allt i stegen och med andan i halsen sprang jag förbi. Förbi eller gömde mig undan, undvikande. Kollaps eller attack har jag fått höra från min terapeut.
Med coachens förhållningssätt så såg jag rädslor som hinder som jag skulle ta mig förbi. Jag har under många år och genom många rädslor piskat mig själv alldeles för hårt. Drivit på mig själv eller levt i förnekelse. Svart eller vitt, inget mittemellan.
Genom meditation, yoga och Oneness så ser jag att rädslan är här av en anledning. Jag lär mig att stanna, omfamna och vara med rädslan.
Så länge jag springer fortsätter den jaga mig. När jag gömmer mig lurar den runt hörnet. Däremot, när jag möter den så har jag en känsla av att den skingras. Den transformeras inom mig. Det går att hålla rädslan med en famn av kärlek, närvaro och medkänsla. Varför skulle jag inte göra det. Den är ju en del av mig. Mycket av mina rädslor, kanske roten till dem alla kom när jag var litet barn och inte hade förmågan att ta hand om dem själv. Nu är jag glad för varje rädsla som uppdagas ur det inre för det ger mig en större och ödmjukare förståelse för mig själv. När jag håller om den delen av mig ett tag (minuter eller dagar) så har jag en upplevelse att av den omvandlas till ljus och kärlek.
Jag höll min rädsla varsamt inom mig när jag åkte själv till Indien första gången. Jag höll den även på resa nummer två och tre. Jag lär mig om vad jag rädd för, jag accepterar den som en del av mig, som en del av att vara människa. Jag har inget emot att den är där, rädslan. Förut ansåg jag att den tog ifrån mig livet. Men nu ser jag den som en del av livet… som människa. Jag kan fortfarande leva det liv jag vill leva även om jag är rädd. Visst skulle det säkert vara befriande att leva utan rädslor men tills dess drar jag dem intill mig och håller dem nära. För det är så jag har märkt att de försvinner. Absorberas och blir ett. Det är så de dunstar bort för mig. Och nog är det många rädslor som försvunnit längs vägen, tandläkarskräck, spindelfobi, småkrypsfobi, flygrädsla, ensamhet, svartsjuka, döden (som visade sig vara rädslan för att leva), leva… för att nämna några.
Vår gammelkatt Morris, han som är så gammal att vi tappat räkningen kom invaggandes lite trött och nonchalant i köket idag och jag stelnade till direkt, kände ingen hans speciella fångststil och såg att det vickade en svans i mungipan på honom – Huuuuu!!!
Rusade ut på framsidan, greppade mina träskor (kändes bra som skydd) och gick runt huset och upp på altanen för att kika in i köket. Där ligger kattskrä… slött medans en ödla försöker smita undan. Morris gjorde sig inget besvär mer, så jag fick stappla in och vispa ut ödlan med hjälp av ett kuvert.
Jisses, vad rädd jag varit för de mesta djur och insekter förut, när jag var yngre och mer i sinnet. Nu hajjade jag till, så pass att jag sprang runt. Men jag gick ändå tillbaka in och hjälpte ödlan ut. Det skulle varit helt omöjligt för några år sedan. Och härom dagen så bar jag ut en spindel i handen. Det är magi. Jag är så tacksam, det ger mig sådan frihet att frigöras från rädslorna.
Och nog hade ödlan ett fint budskap med sig, med budbäraren Morris.
Planera, ta tid på Dig.
Känn efter vad du vill, därefter kan du handla.
Din gåva är att göra saker med lätthet.
Ödlan anstränger sig inte i onödan, den agerar endast när den behöver agera.
Genom att spara på sin energi och agera endast när den är helt i balans,
så uträttar den allt den behöver med ett minimum av energi.
Djurens språk – Solöga
Det har hänt så mycket med mig sedan första resan till Oneness University i Indien i okt/nov (2012). Jag minns mitt forna jag, det är inte mycket av det som är kvar nu. Jag är givetvis densamma men förr var jag klädd i så många rädslor, präglingar och ’issues’. De dunstar liksom av och jag märker det inte förrens jag utsätts för något som jag vet förr skulle fått dem att dra igång för fullt och nu bara kan iaktta att det inte händer något. Rädslorna får liksom inte grepp mer än som någon flyktig tanke som tycks fara förbi på avstånd. Präglingarna kan jag visst märka av, känna och uppleva men helt utan lidande. Jag lider inte nå mer. Det finns ingen smärta där, bara prägling. Det kanske inte är så vackert att beskåda alla gånger, det som tycks dra igång i det inre men faktum är att när det inte finns någon (där inne) som bedömer mig som bra eller dålig (god eller ond) så blir allt bara upplevelser som passerar förbi. Inget hålls kvar och det som verkar stanna till får stanna och vara tills det släpper taget av sig självt och ger sig av. Jag behöver inte lägga mig i vad som försiggår nå längre, jag kan betrakta och iaktta utan att behöva kontrollera, försvara, fly, bekämpa – jag har upptäckt någon sorts förmåga av att låta det vara och det är så oerhört trivsamt och energisparande. Det är frihet.
Friheten ligger just i vetskapen att jag inte kan förändra ett endaste dugg. Jag har ingen som helst kontroll över mig själv, dig, livet och hur det formas och det är just det som är självaste friheten. Friheten ger mig full rättighet att ”bara” leva, ta emot det som vill ges till mig, det som händer inom mig och bara uppleva det. I nästa sekund ändras det och något nytt träder in. Och förmåga att vara närvarande just i stunden, att verkligen leva, den förmågan väcks naturligt och automatiskt när jag släpper taget om allt jag tidigare hållit fast mig i, kontroll, struktur, löften, minnen dvs rädslor.
Jag behöver egentligen inte påminna mig om att leva. Jag kan endast påminna mig om att släppa taget och ta emot det som det är – oavsett om vad det är och hur det ges till mig. Jag kapitulerar inför livet självt (källan, Gud, Universum), och med detsamma är jag fri.