Artiklar med etiketten ‘Så mycket bättre’
Raise your vibration
Såg det underbara programmet Så mycket bättre, och jag förtrollas helt av Lisa Ekdahl, jag tycker det är ett ljus och djup över henne som är magiskt. Inspirationen till det är här inlägget kom dock när Little Jinder uttryckte sin rädsla för döden och när de andra pratade om att allt är energi så var hon rädd att bli typ en kotte i ”nästa liv”.
Jag kan verkligen förstå rädslan för döden, jag har alltid burit den med mig och det trots att jag också alltid haft förmågan att förnimma den andliga närvaron – närvaron av universum, gud och evigheten. Jag tror faktiskt att min rädsla för döden snarare handlar om att förlora kontrollen av det kända mer än att nå det okända. Och nu i skrivande stund så får jag en tanke om att min rädsla för döden kanske egentligen handlar om en brusten anknytning, men den tråden får jag följa vid annat tillfälle …
Åter till energin, den eviga, för det är där jag känner att lösningen ligger. Jag ser oss också som energi, att det är en pulserande livsenergi inom oss. Jag tänker att det är själen. En kropp med knopp blir bara ett fodral, det är själen som är magin i oss. Den som är livet.
För min egen del så märker jag hur yoga, meditation, deeksha, bön, naturen, promenader mm höjer min andliga spänst. Höjer min livsenergi (alltså kontakt med själen). Eller kanske snarare öppnar mig för livsenergin. Ordet energi kan vara lätt att förknippa med så mycket annat, men egentligen så handlar det om vibrationer. Vid låg vibration så påverkar det hela mitt mående och mitt liv, detsamma när jag höjer vibrationen. Och när jag kommer på att allt egentligen är vibrerande energi som jag kan påverka och använda mig av tycks livet väldigt magiskt.
lev-ande
Tar hand om mig efter bästa förmåga, vet att den kan bli bättre… min omsorg om mig själv. Men jag tränar (observera; inte försöker, vilket jag tycker är att lågsatsningsord, utan tränar). Känner ett stort behov att vila och återhämtning, mindre aktiviteter. Mera stanna upp, skala av… vara kvar. Men som vännen sa till mig; glöm inte att ha roligt också. Det förväntar jag mig att få imorgon, skoj och skratt, då jag och några kära soulsystrar åker på mystrip till Siljan och äter vår lunch på Masesgården. Och ”några fingrar i sjön”, är utlovat till den mest badglada av oss. Livet är här, det är nu.
Återupptar vilan i kroppen också, idag är en 5:2 dag, en dag då kroppen ges återhämtning och näring. Morgonens smoothie var gjord på ananas, bladspenat, banan, spirulina och en zipp kollodialt silver. En boost för kropp och själ.
Har tänkt mycket på Amanda Jensen sedan Så mycket bättre i lördags. Och citatet att känna är att leva, har hängt kvar. Att de undanträngda känslorna som vi befarar mest, sorg, ilska, ensamhet… kanske dem vi är här för att uppleva, precis som med alla andra känslor gör dem oss just levande. Jag tror verkligen att vi som själar (andar) är här i våra människokroppar för att just uppleva livet som människa, med alla våra sinnen och alla våra känslor… känna oss lev-ande.
Berör-ande
Tacksam åt att dagen bjöd på en själslig tur i skogen med vännerna Marie & Lotta och alla våra flickebarn. Nogge och Oscar skickar helnöjda hälsningar från Estadio Santiago Bernabéu, Real Madrids hemmaarena där de idag sett favoritspelaren Ronaldo göra tre mål.
En tur i skogen gjorde gott. Ber om att stanna mina tankar i nuet, här och nu, för att ta tillvara på stunder som är. Jag är i en kraftfull inre process, som ebbar ut och svämmar över i mitt liv. Den för väldigt mycket gott med sig, bara gott – för mig, men som alltid när någon går igenom en inre resa, så är det kanske inte helt bekvämt för andra. Jag river upp känslor nu… hos andra, för att jag äntligen bekräftar mina egna, sätter värde på mig själv och sätter ned foten och säger till mig själv – här står jag!
Det är ovant och läskigt men fantastiskt befriande. Det känns ensamt att gå emot en ström av gamla mönster (och gamla relationer) som påverkat mig genom livet. Men nu först känner jag livet – i mig. Jag vet att ensamhetskänslan inte är sann, den är rester av strömmen jag levt i. Det har varit ensamt för mig att följa strömmen. Ensamt eftersom jag lämnat mig själv. Jag har ingen ström att följa nå längre, det skulle aldrig kunna gå. Jag har valt sanningen. Att se sanningen om mig själv, se vad jag bär med mig för bagage (präglingar) och det innebär också att när jag sett hur falsk jag varit emot mig själv kan jag aldrig svika mig själv igen. Jag har något att ge mig själv och det är friheten att vara jag. Gå min väg. Leva i min sanning.
Avslutar dagen med att se Så mycket bättre och berörs så innerligt av Ken, hans personlighet, hans värme, hans skratt och hans historia. För mig representerar han sanning. Han är sann och äkta. Programmet är som en djup inre resa, tårarna bara rinner och det är så befriande… det slutar med härligt asflabb när Ebbott bjuder på sista showen. Jag tänker att det är precis så här jag vill leva, berör-ande, innerligt, djupt, äkta och med ett stort fett Ken-leende!
Finn en hand
Lyssnade nyss till låten Sträck ut din hand på det underbart vackra teveprogrammet Så mycket bättre på Tv 4. Med texten, sträck ut din hand och finn en hand i din.
Igår morse när sorgen slog till och tårarna bara rann så sträckte jag ut en hand. Jag övervägde i några minuter först, med tankar om att inte störa, det går säkert över, jag klarar mig själv, innan jag tog mitt förnuft till fånga och sökte stöd bland mina vänner. Och stöd har jag fått.
Jag vill hjälpa andra och givetvis vill andra hjälpa mig. Det svåra för mig är att be om hjälp. Be om att någon lyssnar. Be om stöd.
Det är så underbart skönt att tala och tala. Älta är bra, har jag hört en terapeut säga, älta så många gånger så att du inte orkar säga det nå mer. Nu är jag verkligen inte mycket för att älta. Jag har en inre röst som säger att älta är fult och svagt. Så jag tillåter mig inte att älta mycket, men efter att jag hörde henne säga det så ältar jag iallafall lite och det är faktiskt skönt.
Jag är mycket mer tillåtande emot mig själv nu för tiden. Tillåter sorgen. Tillåter lite ältande. Jag har alltid varit väldigt tillåtande och förlåtande emot andra. Därav min sorg. Sorgen i att vissa gånger tillåter jag så mycket till någon annan att jag själv far illa. Nu väljer jag att stanna upp och lyssna inåt till mitt eget hjärta först. Känna efter om det far illa av att jag är tillåtande och förlåtande emot någon annan. Jag vill givetvis fortsätta att vara det, det är en fin egenskap jag har. Fin så länge den inte skadar mig.
