Artiklar med etiketten ‘skam’
Vuxet barn vecka
Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.
Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.
Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.
Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.
Skamfilad
Jag har för några veckor sedan avslutat boken Skamfilad av Göran Larsson. Det är en bok jag innerligt kan rekommendera. Min skam blev synlig för mig hos min terapeut, jag har varit helt ovetandes under hela mitt liv, om att jag gått och burit skam. Något jag haft inom mig sedan jag var litet barn. Skammen är så förgörande och vi är nog många som bär den. Den förtär självet inifrån, och eftersom vi inte kan se den själva kan det behövas ett möte med någon utifrån för att upptäcka den, någon som vi kan anförtro oss åt och som kan spegla det vi bär.
Jag skulle vilja citera några rader ur boken…
”Att lyssna efter de goda drömmarna och de vackra tankarna blir att avbryta skamrösternas tissel och tassel och släppa in nya röster i sitt inre…
Drömmar och längtan hör ihop med hopp och ”i hoppet är vi räddade” säger aposteln Paulus i Romarbrevet.”
”Det räcker inte med att vilja söka, vi måste också vilja finna. Det räcker inte med att ha en sanning, vi måste också vilja leva den. Det räcker inte med att hitta en väg, vi måste också vilja gå den.”
Göran Larsson
Skamfilad
En annan författare som jag nyligen läst några böcker ifrån och uppskattat oerhört mycket är Tommy Hellsten. Han skriver så lättförståeligt och kärleksfullt om sådant vi människor kan uppleva lidande och smärtor kring, vårt beteende och våra oläkta sår. Han skriver bl a om föräldraskapet, medberoende, beroende, andlighet, självläkning och att vara medmänniska. Att läsa hans böcker har gett mig hopp, glädje och kraft. Här är en länk till några av hans verk.
Yogatomte
Nya tankar, idéer och samarbeten börjar ta form. Jag ser framemot året 2014, verkligen!
Julstök stundar men i mig flödar inspirationen åt annat håll, skrivande, yoga och annat inre utvecklande drar i mig. Läser just nu 3 böcker samtidigt, kan inte bärga mig. En handlar om egenutgivning, den andra om Skam och den tredje om att genom Yoga öppna sig för framgång – en salig blandning!
Längtar tillbaka till Indien, nå så innerligt… hoppas få återvända snart för semester med hela familjen. Och att arrangera min yogaretreat där i höst, planerar vidare på det.
Måste bara visa yogatomten jag fick idag, så himla söt. Nu skänker den julefrid på mitt altare.
Namaste Savita
Skamfylld
Förut har jag skrivit om lill-Fia, den lilla rädda ensamma tösen inom mig. Hon som är både rädd, ensam och faktiskt fylld av skam. Henne möter jag lite då och då, mer ju mer medveten jag väljer att vara om henne. Det är ju ingen annan än jag som ska rädda henne, eller jag behöver inte ens rädda henne, jag behöver bara vara med henne. Omfamna henne och stanna med henne. Kanske bromsa mig själv när jag vill rädda (och se) andra, och först se inåt vad hon är i för tillstånd, se om det är något hon är i behov av först – innan jag ger till andra. Jag ska inte välja bort andra, men jag ska välja henne först. Vi ska liksom möta andra tillsammans, hon och jag. Möta andra som en helhet och inte som en del av lill-Fia och en del av den vuxna Sofia. Nej, som ett. Oneness även här. Utan Oneness och mitt möte med själen, det gudomliga inom så hade jag inte vågat träda inåt och öppna dörren till Lill-Fia, jag är helt säker på det. Jag har varit där och gluttat förut, gläntat på dörren. Men jag har inte klivit in helt (stannat) i hennes värld, det hon känner, det hon är. Det vågar jag nu. Det vill jag nu. Det möter jag nu. Det är helt fantastiskt. Fullt av sorger, gråt, övergivenhet, uppgivenhet, rädsla, massor av det – men fantastiskt. Jag är inte rädd för känslor, det är bara känslor. Då när de lagrades var det hennes överlevnadsstrategi att bevara dem, stoppa undan dem och stänga dörren. Då, eftersom hon inte visste bättre, då när hon var ett litet litet barn. Nu känner jag mig modig, nu känner jag mig hoppfull, nu vågar jag känna även det begravda.
Och nu är min plan att när vi släppt ut och torkat alla tårar, ska ta henne i handen och gå ut ur den där gömman. Jag ska frigöra henne känslomässigt genom att känna det hon känner och sen ska jag visa henne allt hon inte sett. Vi ska se världen med nya ögon. Jag ska gå med henne genom rädsla, sorg och framför allt skam och få henne att känna sig stolt över vem hon här. Jag ska ta henne runt i världen och visa henne världen men även visa henne för världen. Jag ska ge henne stoltheten till sig själv och jag ska ge henne glädje till livet. Jag ska ge henne ett fullvärdigt värde. Ett liv utanför dörren. Ge henne frihet att vara den hon är. Vi är på god väg… vi är på väg.