Är du alltid duktig? Anpassar du dig efter andra? Tar du ansvar för andras beteende och känslor? Blir du frustrerad när andra inte gör som du vill? Har du svårt att veta vad du själv vill, tycker och tänker? Försöker du kontrollera dina egna känslor och reaktioner? Försöker du kontrollera andras känslor och beteenden? Försöker du få andra att förstå det du själv förstår?
Är du medveten att det är ett sätt att skapa kontroll? Ett kontrollbehov? Är det jobbigt att sätta gränser? Känner du ilska, skuld och skam? Är du rädd att bli lämnad? Är du rädd att inte klara dig själv? Är du rädd för konflikter om du uttrycker vem du är? Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra? Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
Då kan du vara medberoende. Andras beteenden har påverkat dig och dina gränser har suddats ut under lång tid utan att du märkt det. Det stora uppvaknandet kan vara att inse att ditt medberoendebeteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till alla människor.
Den andra stora insikten är att inse att ditt mående är beroende på hur andra mår. Du låter dig påverkas av andras känslor och tar på dessa till dina egna. Du lever genom andra, inte med dig själv. Du är förmodligen expert på att rädda och hjälpa andra, men du lever inte som du lär.
Det är en utmaning att ändra beteende och livsstil. Det krävs oftast kurser i beroende och medberoende för att få grundkunskap om beroendesjukdomen och börja titta på sitt eget beteende. Sedan följer envist och långsiktigt arbete i att ändra sina beteenden och indirekt sina känslor.
Kärnan i ett tillfrisknande är sällan att söka svaren utanför sig själv, att grotta ner sig i självhjälpsterapi och böcker, utan att leta inåt – att hitta svaren som redan finns där inom dig, men som är dolt av alla års lager av skam, skuld och kompensatoriska beteenden. Du har förlorat dig själv, eller kontakten med dig själv, och det är den inre kärnan som måste hittas igen.
Medveten närvaro är ett verktyg, något som dessutom har vetenskapligt bevisad effekt. Du kan använda dig av daglig meditation och mindfulness. Det viktiga är att slappna av både mentalt och fysiskt. På så vis kan de olika lagren skalas av. Man måste börja bli medveten om sig själv igen.
Vem var jag ämnad att vara? Innan jag kompenserade den skadade, skamfyllda jag med lager av ett falskt jag? Vad känner jag? Var känns det i kroppen? Vad vill jag? Vad har jag för behov? Vilka signaler och meddelanden sänder kroppen ut som jag ignorerar? För vems skulle gör jag detta?
Det gäller på sikt att ”köra sin egen bil”. Att du tar ansvar för dig själv. Att du känner medkänsla för dig själv genom självrespekt.
Vi behöver lära oss att sätta gränser, fysiska och inre för att visa att vi bryr oss om oss själva. Vi måste blicka inåt och inte vara i andra hela tiden. Ett beteende låter vi fortsätta för att vi får någon form av belöning, även om belöningen kan vara minskad känsla av något obehagligt. Det gäller att ändra beteenden mot mer långsiktiga belöningar som harmoniserar med våra värderingar i livet.
Hur vill du leva och må i ditt liv?
Vi kan aldrig vinna kriget över någon annan. Du har alltid ett val. Att stanna eller gå. Med beteende väljer du konsekvenser. Att inte välja är också ett val. Att leva genom en annan människa är självuppoffring, inte kärlek. Att inte acceptera skapar lidande. Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro.
Dalarnas Tidningar
Anna Leijon
Leg. lärare.
Leg. sjuksköterska
Förut har jag skrivit om lill-Fia, den lilla rädda ensamma tösen inom mig. Hon som är både rädd, ensam och faktiskt fylld av skam. Henne möter jag lite då och då, mer ju mer medveten jag väljer att vara om henne. Det är ju ingen annan än jag som ska rädda henne, eller jag behöver inte ens rädda henne, jag behöver bara vara med henne. Omfamna henne och stanna med henne. Kanske bromsa mig själv när jag vill rädda (och se) andra, och först se inåt vad hon är i för tillstånd, se om det är något hon är i behov av först – innan jag ger till andra. Jag ska inte välja bort andra, men jag ska välja henne först. Vi ska liksom möta andra tillsammans, hon och jag. Möta andra som en helhet och inte som en del av lill-Fia och en del av den vuxna Sofia. Nej, som ett. Oneness även här. Utan Oneness och mitt möte med själen, det gudomliga inom så hade jag inte vågat träda inåt och öppna dörren till Lill-Fia, jag är helt säker på det. Jag har varit där och gluttat förut, gläntat på dörren. Men jag har inte klivit in helt (stannat) i hennes värld, det hon känner, det hon är. Det vågar jag nu. Det vill jag nu. Det möter jag nu. Det är helt fantastiskt. Fullt av sorger, gråt, övergivenhet, uppgivenhet, rädsla, massor av det – men fantastiskt. Jag är inte rädd för känslor, det är bara känslor. Då när de lagrades var det hennes överlevnadsstrategi att bevara dem, stoppa undan dem och stänga dörren. Då, eftersom hon inte visste bättre, då när hon var ett litet litet barn. Nu känner jag mig modig, nu känner jag mig hoppfull, nu vågar jag känna även det begravda.
Och nu är min plan att när vi släppt ut och torkat alla tårar, ska ta henne i handen och gå ut ur den där gömman. Jag ska frigöra henne känslomässigt genom att känna det hon känner och sen ska jag visa henne allt hon inte sett. Vi ska se världen med nya ögon. Jag ska gå med henne genom rädsla, sorg och framför allt skam och få henne att känna sig stolt över vem hon här. Jag ska ta henne runt i världen och visa henne världen men även visa henne för världen. Jag ska ge henne stoltheten till sig själv och jag ska ge henne glädje till livet. Jag ska ge henne ett fullvärdigt värde. Ett liv utanför dörren. Ge henne frihet att vara den hon är. Vi är på god väg… vi är på väg.