Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Skam i spegeln
Sitter i stilla stund och funderar kring min största skam. Jag har sedan barndomen byggt upp min skam över den jag är. Jag känner ofta skam över min strålande energi, att jag är vacker och glad. Och för att inte vara till obehag för andra (mitt medbereonde) så har jag jobbat hårt med att tona ner mig, prata lägre, klä ner mig, äta upp mig, tala ner mig, vara hemma, dämpa mig.
Och jag har haft fullt sjå med att anpassa mig efter andras mående. Jag märker att om någon annan är låg, deppig eller sorgsen så anpassar jag mitt mood efter denna, eftersom det är oerhört läskigt för mig att visa att jag mår bra – om någon annan lider.
Jag har utvecklat mitt beteende länge, så jag klär mig efter andra. Äter som andra. Talar som andra. Skrattar som andra, eller allra helst lite lägre (att skratta högt är också skambelagt för mig i de flesta situationer). Jag rör mig som andra. Jobbar som andra. Tjänar som andra.
Jag är så himla rädd att ta plats och sticka ut. Visa mig som jag är. Jag är inte ett dugg normal egentligen. Det kräver hårt arbete att dämpa min livslust och energi. Jag är bra på att kämpa och dämpa ner den.
Men kruxet är att jag har inte mitt gamla passa-in-beteende för att jag är egentligen är medberoende. Jag kan inte säga att det är sant. Nix. Min största rädsla är inte vad andra ska tycka och tänka, eller att bli övergiven och ensam.
Jag är rädd för mitt eget ljus och min utstrålning, jag är rädd för min skönhet och jag är rädd för min glädje. Det är inte ”de andra” jag anpassar mig efter utan det är min egen rädsla för mig själv som begränsar mig.
Jag har skam över mig själv, min strålande varelse med energi, glädje och skönhet – den skäms jag över. Och det är den jag är rädd för.
Jag må ha fått min skam som liten när någon annan inte förmådde möta och spegla mig i mitt ljus, min glädje, min skönhet men det ska banne mig inte vara min ursäkt nu. Nu är det ingen annan som projicerar skam på mig, mer än min egen spegelbild.
What we do
Let the beauty we love be what we do.
Rumi
Vad är naturligt för dig?
Min kväll
Det är inte ofta jag inte har något blogginlägg som vill skrivas men idag har jag gått och väntat hela dagen och det vill sig inte alls. Det är tyst och stilla.
Och jag frågar mig vad jag vill göra av min kväll istället och känner att jag vill lägga några änglakort, meditera och skriva mina önskningar inför det nya året. Så med tända ljus och så småningom ett stilla hus tänker jag tillbringa min kväll med att lyssna till mig själv (och änglarna) och fokusera på vad mitt inre har att säga.
Förverkliga sig själv
Om att förverkliga sig själv
Oneness handlar om att vara praktisk. Du har ett ”jag” och du bryr dig om dig själv. Du måste uppfylla det tillståndet. Du måste först och främst uppfylla och förverkliga dig själv. Om du inte gör det, kommer du inte växa. Du försöker bli fri från jaget. Det är inte möjligt. Om du förverkligar dig själv, så sker transformation och uppvaknande naturligt. Du måste stå på sanningen. Sanningen är att du har ett jag.
Jaget gör enbart det som ger det njutning. Om något inte ger det njutning, strävar det inte efter det. Så vänligen förverkliga dig själv – på ett konstruktivt sätt. Inte på ett destruktivt sätt. Jaget kan också göra många konstruktiva saker.
Jag träffade en gång en väldigt känd socialarbetare. En väldigt stor socialarbetare. Han berättade för mig att genom sitt välgörenhetsarbete, där han hjälpte miljontals människor, blev han själv uppfylld. Oerhört hjälpsamt arbete skedde p.g.a. hans jag. Jaget kan också vara väldigt destruktivt och orsaka skada. Men vi talar inte om det här. Vi talar om vikten av att uttrycka jagets behov konstruktivt.
Jaget behöver känner sig tryggt. Jaget behöver njuta. Jaget behöver kärlek. Jaget behöver känna sig behövt. Jaget behöver känna kraft. Jaget behöver växa. Vänligen uppfyll alla dessa behov. De kan också uppfyllas på ett väldigt konstruktivt sätt. Det är den kortaste vägen till andligt växande. Att förverkliga jaget leder till transformation, uppvaknande och till slut totalt enhetsmedvetande.
Du bör inte eftersträva transformation eller uppvaknande. Du måste uppfylla jagets behov. Det är inte ditt eller mitt jag, precis som det inte finns något som ditt eller mitt sinne. Det finns bara sinnet. Det finns bara jaget. Och jaget har olika behov. Du har vissa behov, jag har vissa behov. Men det är jagets behov. Därför upprepar jag, vänligen uppfyll jagets behov. Du skulle inte bara få dina behov uppfyllda utan du skulle också växa väldigt snabbt.
Bhagavan
Happier people
Happier people make it a point to make other people happy…
.. if you make other people happy, life teaches us we will be taken care of to.
Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Andliga himmel
”Du är den starkast lysande stjärnan på min andliga himmel”
är en av de vackraste komplimanger jag fått.
Gryning
Det kommer en dag en ny tid som gryr
Människor blir rädda och kanske flyr
Du stannar kvar och ser ljuset som sveper
Ner över jorden och i varje segel
Din tid är kommen nu är det dags
Att hissa det upp och ge dig ut på seglast.
Savita
Största skammen
Jag slås av hur jag haft förväntningen och föreställningen att lycka är de där euforiska, sprudlande, glada känslorna som svallar. Och i min föreställning så har egot suktat, strävat och sökt efter att dessa flyktiga stunder ska bevaras och bli till ett tillstånd som stannar kvar. Jag har försökt uppnå något som jag inte är. Och det är den största skammen att inte vilja vara den man är, utan alltid sträva efter att vilja vara lite mindre eller mycket mer, eller ännu smalare och härligt gladare.
Där jag är nu, i medvetenhet om min litenhet, mina begränsningar, mina personligheter och alla mina känslor. Medvetenheten strävar inte efter att förändra, den vill inte bort eller till någonting. Medvetenheten är acceptans, den är frid. Frid över mig själv som jag är. Och den friden är så makalöst mäktig, att verkligen känna att jag är älskad precis som jag är. Och bara den känslan av att någonting ser, vet och förstår hur jag egentligen är och ändå stannar kvar med mig i total kärlek skulle kunna få mig att vilja fly. För det är först smärtsamt att stanna och se min egen litenhet och stora ego, det gör ont… i egot. Men när jag stannar med det som är, med mig själv som jag är, så skingras skammen och jag får uppleva friden över att leva och som den jag är. Fullständigt otillräcklig, spräcklig och avig och det är lycka för mig. Det är min sanna lycka att förmå stanna med mig själv i mörkret av mitt eget varande och låta skammen transformeras till kärlek. Kärlek, frid och glädje över att vara jag.