Artiklar med etiketten ‘SSAB’
Jag vek av…
Jag mår som jag förjänar
… intalar jag mig med stärkande ord. Jag är värd detta välmående. Jag behöver inte se mig om bakom axeln efter orosmoln som hopar sig, jag kan faktiskt välja att tro att det här måendet är här för att stanna och jag har all rätt att må bra!
Efter så många år med oro, magsmärtor, ängslan och rädsla kan det ärligt talat kännas nästintill overkligt att må så här bra. Jag njuter av livet. Jag njuter av att vara jag, precis som jag är just nu. Jag har det gott. Jag har världens finaste familj. Jag har ett otroligt vackert och rofyllt hem. Jag har underbara vänner. Jag har kärleksfulla föräldrar. Vi är friska. Vi är trygga. Vi är lugna. Vi är glada.
Jag har det för j-a bra helt enkelt!
Solen värmer och jag ligger på soffan på altanen och det enda bekymret jag har är att SSAB mullrar och skramlar med plåten och att jag stör mig på det har säkert med åldern att göra. Samtidigt så är det kanske åldern som kommer med de andra gåvorna, känslorna av oändlig tacksamhet, ett inre lugn och ett bubbel av lycka. Det kanske är tur att det för oväsen i mitt liv, för annars svävar jag väl iväg på ett lyckomoln. Skramlet håller mig kvar i Borlänge. På jorden. I vardagen.
Jag får nog tacka åldern, för med den kom troligtvis modet att bryta ny väg. Gå ditt hjärtat vill gå och lämna ekorrhjulet som jag tidigare sprang i. I det hjulet kom jag inget vart, jag blev bara tröttare och tröttare trots det ökade jag farten. Rädd att känna efter, rädd att ramla ur.
Och tänk att ramla ur kanske är det bästa som kan ske. Jag vet vänner som fallit ur som ser det så, som en gåva. Jag hade någonstans förståndet att kasta mig av. Jag kan inte själv ta åt mig äran, mentalt var jag absolut inte där, men kroppen vek av, den visste att rädda det som räddas kan.
Och nog känner jag mig räddad allt nu när jag ligger på altan och njuter av allt det vackra i mitt liv. Livet är fyllt av gåvor och nu har jag äntligen förstånd att njuta av dem.
Modig idag
Var inbjuden idag till att inspirera på en kvinnolunch vid Domnarsvgården. Det är kvinnor som jobbar inom stålindustrin tex SSAB, Triple Steelix, Dellner Couplers som träffas emellanåt i sitt nätverk. Och idag hade jag förmånen att under deras lunch berätta om mig själv och min verksamhet.
Kruxet var att jag blev ombedd att berätta om det mediala. Och det skrämde mig lite till en början. Träffa alla dessa businesskvinnor och prata om andlighet. Min rädsla var; tänk om dom tycker jag är flummig och oseriös – hjälp! Samtidigt som en röst sa; detta är så stor del av dig och givetvis kan du dela med dig även av detta. Och eftersom jag tror på en mening med allt och tränar mig i att inte styra livet hela tiden, så valde jag att känna tillit till att tiden och jag är mogen att nå ut även i sådana här tillställningar.
Lunchen var jättetrevlig och god, kvinnorna var öppna och glada. Och jag övervann min rädsla och kände mig väldigt modig faktiskt som delade med mig så öppet om mig själv och min syn på andlighet och det mediala.
Jag är oerhört tacksam för min inbjudan och att jag fick möjlighet att träffa dessa sprudlande kvinnor!
Spöke
Jag har sett TunnelMaria idag
kom Oscar hem från förskolan och sa. Hon åkte i en rund gul bil, vi såg bilen, sa han.
Såg du henne sa jag?
Hon har streck på ögonen, sa Oscar och visade som kryss utanpå sina egna ögon. Och så har hon en svart morgonrock. Det är sant! Säger Oscar upprymd.
Han är ivrig när han berättar. Rädd och exalterad. Olustig känsla för mig som förälder.
Hon har en pil i magen också, säger han.
Inatt kommer jag drömma mardrömmar säger Oscar, för TunnelMaria är läskig.
Jag tröstar och lugnar. Säger att du har ju faktiskt inte sett henne. Hon kanske inte finns. Och vi tar hand om dig. Vi finns alltid här, jag och pappa och tar hand om dig. Dörren är låst. Vi finns här. Det är bara att ropa, så kommer vi. Och du kan alltid be till Gud, eller hålla i din magiska sten om du är rädd – du är aldrig ensam. Och förresten, så kan du tänka att Maria är snäll. Alla är snälla innerst inne.
Det ska nog gå bra, säger Oscar och lägger sig tillrätta och somnar in.
Berättelsen slutar där för dagen, men jag är rädd att den fortsätter imorgon. Ska be lärarna prata med barnen. Det är nog fler barn som är skärrade och oroade.
Själv hörde jag talas om spöket TunnelMaria i tonåren. Hon skall enligt berättelser synas på nätterna vid någon tunnel vid älven, mot SSAB om jag minns rätt.
Sorgligt att se sin nyssfyllda sexåring vara uppjagad av spökhistorier – känns som livet är tuffare nu…