Våga hoppas

2014-02-08

Åkte till min vän Malin och Mindhouse Park idag för att vara med på en yogaworkshop med läraren Caroline. Det är så oerhört närande att få vara elev på mattan ibland, jag inspireras och lär utav alla yogalärare och former. Det vi möter på yogamattan är det vi möter ute i livet och just yogan hjälper mig att leva livet mer livfullt, rikare, fylligare, färggladare… mer närvarande.

Ensam i bilen på vägen upp till Tällberg imorse så grät jag, längtar så efter mamma ibland. Jag grät och pratade med henne, med Gud.. med nått. Bad om jag skulle känna mig älskad trots att hon inte är kvar, bad om att något större på något sätt skulle fylla tomrummet jag känner när jag tänker på att hon inte är här – i mitt liv. Kanske blir tomrummet för alltid kvar… men jag tror (hoppas) att det kan fyllas med den gudomliga närvaron.

Bara en timme senare fick jag världens påhälsning av henne – mamma. Världens! Det var ett mirakel och det kom direkt in i min mobiltelefon!!!

Jag vet ju, egentligen, att de är kvar med oss – alltid, de som har lämnat jordelivet och inträtt andelivet. Det vet jag. Det har jag så många gånger fått erfara som medium. Men ändå, när jag står där på klippkanten och kikar ner i mitt eget bottenlösa tomrum av saknad så är det svårt att resonera mellan känslan och intuitionen (själens röst). Känslan är så stark, den känner sorg. Medans intuitionen, min inre sanningen vet även om egot tjattrar tvivel.

Det är väl så livet är. Känslorna tar oss med på sin egen resa. Sinnet (egot) har en helt egen diktatur. Och själen vet alltid vägen och sanningen. Ibland får själen stå tillbaka för det andra som har greppet om kroppen men det spelar ingen roll, själen har ingen att övertyga, inget att bevisa – ingen agenda. Den bara är. Och det varandet är det som är det eviga. Det eviga i mamma som kommincerade med mig idag.

Ikväll somnar jag förundrad och med känslan och vetskapen att jag är älskad ♡