Mitt avund

2014-07-12

I dag fick jag känna på mitt avund. Det är ingen vacker känsla att genomskåda men jag tror vi bär den inom oss allihopa – avundet. Hur skulle det annars kunna vara, du har vissa känslor som inte jag har och tvärtom. Självklart är vi alla från början påfyllda med alla känslor, det hör till att vara människa. Precis som vi utrustats med sinnen och kroppar, så har vi även tillgodosetts känslor.

Däremot har vi troligtvis inte fått möjlighet att uttrycka dem alla… alltid. Så vissa känslor har förvisats i hopp om att de skulle försvinna när de egentligen etsats sig fast än mer. Till skillnad till det jag tillåter mig att känna och uppleva, det släpper sitt grepp om mig och jag blir fri.

Jag kan inte minnas att jag uppmuntrats till att känna avund, det är något fult säger mitt gamla sinne-tjatter. Men som tur var har jag nu på senare år både förstått och insett att alla känslor är tillåtna, alla känslor är okey – själva nyckeln är att acceptera dem alla, däri ligger friden. Friden i att vara jag. Så jag gör det som jag lärt mig med Oneness-resan, jag stannar och upplever, gräver och grottar i mitt avund. Jag ska skriva mig en avundslista i kväll under månskenet och verkligen se vart mitt avund ligger, till vem och till vad. Det lär säga mig en hel del om mig själv och det är många jag vill lära känna mer här i livet men mest av allt mig själv.