Andlighet vs. religion
Det är skillnad på att vara andlig och att vara religiös, och de behöver inte ha någonting med varandra att göra. Andlighet är för mig att tro på att jag är en själ (ande) i en kropp, alltså inte bara har en själ utan är en själ. Att vi alla är själar… som just nu upplever att leva i kroppar. Och när det fysiska livet är slut så återgår vi till att vara det vi alltid är – själar. Och vi förenas som ett (oneness).
Min personlighet är intresserad av andlighet, din kanske av matematik eller mode. Det är det som är tjusningen med att vara personligheter i kroppar, att vi alla är utformade med olika säregenskaper, talanger och förmågor skilda från varandra – ingen den andra lik.
För mig känns det naturligt och sant att prata med Gud eller det Gudomliga och det är inte kopplat till religion. Det är däremot grundat i en tro i mig att jag tror att något större är skaparen av allt skapat. Som jag ser det finns det ingen början och inget slut, vi är eviga. Och den som så varsamt leder oss är den stora själsliga energin som jag väljer att kalla Gud eller det Gudomliga.
Det känns tryggt och sant i mig att jag inte är skaparen av allt skapat. Jag förstår att skaparen vill mig väl, så innerligt väl att jag kan önska och faktiskt få de mesta av mina önskningar uppfyllda, i alla fall dem som är bra för mig och inte skadar dig. Men att lägga hela skapelsen på mina axlar förmår jag inte och inte heller att föringa skapelsen – men jag fortsätter gärna vara en del av den och i synnerhet att njuta av den.
När jag påminner mig om att jag är en själ (ande) så blir livet så mycket lättare på alla sätt och vis. Jag slappnar av och känner mig trygg. Omhändertagen. Jag får någonting att vila emot. När jag vilar där tillräckligt länge eller ofta så infinner sig känslan av att vara ett med livet och alltså skaparen – ett med Gud.
Så andlighet för mig är närvaron jag bär inom mig, närvaron med min själ.
Tack! <3 Namaste