Så om det är så att vi är här för att njuta av livet och njuta av oss själva – vad är det som hindrar dig från ditt välbefinnande?
Är det relationen, barnen, ekonomin, orken, hälsan, vikten, jobbet, orten, åldern, årstiden, grannen … vart har du lagt makten till ditt mående?
Jag har skyllt på allt detta, var det inte maken så var det barnen, och bara det blev sommar, eller när jag kom i jeansen, fann det rätta jobbet, fick tillbaka energin – då skulle jag må bra. Njuta. Blomma. Trivas med mig själv och livet igen.
Men det har faktiskt inget med yttre omständigheter att göra. Att må bra och njuta av livet är ett beslut. Ett beslut du tar. Och livet kan te sig precis som förut, låt det vara som det är, låt kroppen vara som den är – förändringen sker inte där, den sker inom dig. Välmåendet börjar genom att du väljervälmående.
Allt handlar om energi och det jag upplever så starkt just nu är energin och känslan i belåtenhet och frid. Och som jag skrivit om tidigare så har jag upplevt det förut b la under mina vistelser i Indien, men nu så är jag i den frekvensen mest hela tiden och om jag brusar ut så har oerhört lätt att tona in mig igen. Det är som en radiokanal och det verkar som jag funnit den exakta inställningen.
Mitt starka coachingsinne vill ju gärna planera och strukturera, vill veta vart jag ska och hur det ska gå till. Vill veta vad det ska bli av mig när jag blir stor. Men här i den här frekvensen så känns det sekundärt, jag tror faktist att om jag bara stannar i den här energin så kommer livet mig till mötes. Här är jag i stark kontakt med min själ och den attrahera automatiskt in det jag behöver till mig och mitt liv. Och även om jag skulle ha fel med den där attraktionsdelen så spelar det igen roll för när jag i kontakt med min själ så mår jag prima, och känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv. Vad mer kan jag önska än att njuta av det liv jag har.
Jag har min grundtro till Gud, att någonting stort och kärleksfullt råder. En kraft som skapat mig, dig, jorden och galaxer. Livet är skapat i ren magi, så är det ju verkligen. Och trots att jag förstår att det är just så – magiskt – så hamnar jag ändå lätt i tvivel. Och när tvivel kryper under mitt skinn så tror jag ofta att lösningen ligger i att ta kontroll. Fast jag vid närmre eftertanke vet att tvivel motas med tillit. Tillit till att Gud råder och att allt är omhändertaget. Att jag är omhändertagen och att även lilla jag och mitt enkla liv ingår i en gudomlig plan.
Ikväll hänger jag min meditation åt att stilla betrakta vart jag håller kontroll (och alltså rädsla) och ber Gud om hjälp att släppa taget om min kontroll och lämna över allt till den gudomliga planen, planen som jag sällan ser men vill vandra i tillit. Den gudomliga planen som jag vet vill mig väl.
Det känns helt magiskt i min kropp och jag tror välbefinnandet kommer utav att jag gav upp kampen med kroppen. Stressen jag så länge utsatt den för med negativa tankar om att den inte är perfekt och inte bra nog. De missnöjestankarna har jag slutat ägna mig åt och istället tonat i mina feelings på belåtenhet.
Den magiska känsla jag nu upplever är som den man känner under, eller iallafall efter ett yogapass, känslan av frid och harmoni. Du vet känslan … när ett leende smyger sig fram. Man känner sig så chill, mysig och fantastisk – som ett med alltet. Den känslan känner jag nu. Den känslan kan jag tona in på nu, helt utan yoga och meditation. Mitt i surret av en stor familj, så kan jag komma i feeling. Frid.
Och jag märker hur omgivningen (surret i en stor familj) påverkas av min frid. Och jag förstår att jag är i zenmood, in the vortex, in the zone, blissmood – och utifrån denna energi skapar jag min verklighet, för här är jag sannerligen i kontakt med universum.
Och jag tackar kroppen, för den är nyckeln in i välbefinnandet. Utan kroppen kan jag inte registrera känslan av frid och välbefinnANDE. Den är min kompass på när jag är ur kurs och in the zone. Så tacksam för att jag släppt min kamp till kroppen och insett att den är gåva.
Jag vill lära mig släppa taget och inte bara till vardagen och livet i stort och smått utan även släppa taget till min kropp. I den mening att jag länge försökt utöva kontroll över den. Jag vill verkligen låta den leva i frid. Några kilon hit eller dit spelar ingen roll. Det är hur jag ser på den, hur jag dömer och granskar som förminskar dess värde, inte vågen.
Jag vill leva fridfullt och skönt. Ha ett bra liv, där jag trivs med de mina, det jag arbetar med, den jag är och med min boning – kroppen. Ett liv där jag slappnar av och förmår njuta av det livet ger men också slappnar av och njuter i kroppen.
Min kropp är magisk, den är ett skimrande energifält och när jag stillar mig så känner jag hur det glittrar in i minsta cell. Helt fantastisk är den! Och den är självgående och självläkande. Den är klok och vis. Den visar mig mina behov. Och den vill mig alltid väl.
Så sorgligt att jag sett den som en fiende och inte förstått att den är min bästa vän.
I don’t fully trust life. I am holding myself, my body and life itself under my supervision and control. Of course I can’t control life, but I believe I can and that control is within my body. My body is my shelter of outer danger.
The truth is that my lack of trust makes me scared, and my body becomes my prison. When I fully trust life I release myself and my body – and my body becomes a celebrating temple. Temple of life.
Jag har sökt olika sätt att lära mig älska mig själv, genom att kontrollera vad jag äter, hur jag tränar och med kläder, hur jag beter mig och vad jag tänker. Med mängder av sätt som alla fängslat in mig än mer i att det är något fel på mig och min kropp.
Och jag minns så väl när jag var i Indien, hur jag redan på vägen dit skiftade, skiftade till att slappna av, njuta och känna mig belåten över mig själv. Det hände redan på tåget till Arlanda faktiskt. Och det jag upplevde var vad jag förstår nu – en genomströmning av självkärlek. Men vad hände? Vad kom den ifrån denna våg av självkärlek? Inte bara självkärlek, utan en kärlek till andra och till livet.
Då tänkte jag att det var en gudomlig upplevelse, som ett uppvaknande, ett själsligt övertag. Nu tror jag att det var en ingrediens som utlöste denna själsliga upplevelse – jag tror det var min avslappning som utlöste den.
Jag kom från en kropp som var stressad, (själv)kontrollerad och faktiskt lite rädd. Och luften gick ur denna både inre och yttre stress, axlarna sjönk ner och jag satt fullkomligt i mig själv. Landade i mig själv. Avslappnad i mig själv. Jag släppte taget. Där och då hände det, belåtenheten tog över. Friden strömmade och jag kände mig så tillfreds med mig själv, kroppen och livet.
Så frågan jag ställer mig, kan det vara så att avslappning är vägen till självkärlek? Och att även avslappning är vägen till själen, den gudomliga upplevelsen. Och kanske är det så att det är själen som älskar – älskar mig för den jag är.
Kan det vara så att övervikt är lagrad energi och då menar jag inte energin i form av det vi ätit, kalorier hit och dit. Jag tänker mer som att om jag tex har sorg men inte förmår känna den så kanske den lagras och bäddas in i övervikt, sorgen omhuldas och skyddas av kroppen.
Eller om det är projekt som skulle genomförts, men istället för att lägga energin på jobb-bytet, flytten, studierna, drömmarna … så läggs energin som var avsatt till just detta runt kroppen istället.
Och om vi tänker på övervikt som just överskottsenergi, vad var just din energis egentliga syfte? Vad är din överskottsenergi/övervikt ämnad till … egentligen?
