Min tro
Övertygelse räcker inte, att leva sin tro gör hela skillnaden.
Ur boken, Yogaliv
Mindre FB
Har dragit mig undan Facebook och internet lite mer på sista tiden. Faktiskt så har jag även suttit vissa kvällar den här veckan utan att ens slå på teven, det är väldigt ovanligt, oftast är den på någon timme varje dag. Det har varit väldigt skönt och tyst och jag har haft mycket mer tid till mina barn och mig själv.
Och det har förstärkt mina känslor av harmoni, lugn och glädje!
Sjuåring
Mamma, kommer ni med paketen snart, jag har väntat jättelänge! ropade Oscar kl 05.50 imorse. Det blev lyckad födelsedag med familjekalas och glada barn. Och givetvis en glad och sprallig pojk!
Mammalycka
Uppvaktning på sängen
Maya rullar chokladbollar
Fotbollstårtor till en fotbollskille
7 ljus att blåsa ut
Observatör
Njuter av så mycket just nu….
Vintern är ju alldeles bedårande vacker. Jag brukar inte gilla vintern, jag är en vår och sommarmänniska. Är och är, har föredragit det förr om åren i allafall. Men nu är det ju helt magiskt ute, med alla puderlätta stora snöflingor som sakta silar ner från himlen. Och kylan som somliga klagar på har jag inget problem med alls. Kan bero på att jag mest sitter inne med ljusen tända framför min brasa och kurar i och för sig, men det känns annorlunda. Kylan tränger sig inte på. Den bara är och jag iakttar den utan att den kommer in, iakttar på avstånd liksom.
Vissa stunder känner jag mig som en Yogi. Eller Yogini som den kvinnliga benämningen är. Jag börjar allt mer leva som en Yogi (jag föredrar Yogi istället för Yogini iallafall). Yogan växer till liv inom mig mer och mer. Och det handlar inte om att jag utövar just nå mer asanas. Nej, det handlar om livsstilen, tanken, medvetenheten och varandet. Det är någonting större som är på väg att utvecklas inom mig. Jag växer på insidan. Det är stort. Det är magiskt. Och jag märker att jag drar mig undan omvärlden än lite mer. Jag vill iaktta min egen process, det är så spännande att vara observatör till mig själv. Och i denna nyfikna observation finna ut att jag kanske inte är den jag trott mig vara, jag kanske är någonting mer. En oupptäckt kontinent som nu uppenbarar sig.
Yogaliv
Föreställ dig att du är ute på en vårpromenad.
Alldeles naturligt börjar du se dig för var du sätter dina fötter av respekt, yama, för det späda vårblommorna.
Efter en stund saktar du ner takten och känner hur själen hinner ifatt, niyama, dig själv. I samma stund börjar du upptäcka både dig själv och naturen runt dig mycket intensivare. Du tittar mot solen, känner hur axlarna sjunker ner en decimeter medan själen tinar upp.
Plötsligt får du en ingivelse att balansera på en omkullblåst stock över ett vattendrag och med några språng, asana, är du över på andra sidan där du sätter dig.
Du tar några djupa andetag, pranayama, och känner hur livskraften porlar i hela kroppen. Dina sinnen som alldeles nyss var så fästa vid en massa saker du inte längre kan minnas vilka de var har återvänt in i dig. De vilar i dig, pratyahara, och du känner dig lugn och tacksam, utan att egentligen veta för vad.
Ett svagt ljud hörs långt bort – var det koltrasten? Du spetsar öronen för att höra bättre. Dina sinnen tar paus och du koncentrerar dig på att uppfatta ljudet igen. Du blundar. Nu hör du det igen – den här gången mycket tydligare, dharana.
När du tittar upp ser du vattenblänk mellan trädstammarna. I lugn och ro tittar du ut över vattnet och upptäcker att gränsen mellan dig och naturen börjar försvinna, dhyana. Utan att du märker det har din egen bubbla lösts upp och du känner dig smått salig, samadhi, där du sitter och är en levande del av träden, himlen, vattnet och den nyfunna vännen, koltrasten i fjärran.
Yogaliv – Åtta steg till ett liv i lätthet
Eva Lewenhaupt
Aj aj Kapten
Jag är inne i nått nytt. Det pågår förändring BIG TIME i mitt inre och i mitt liv. Jag kan inte sätta ordet på vad det är ännu. Men jag känner hur hela processen flödar i mitt inre. Jag känner mig som en stor pråm som som varit fastkörd i isen när den försökt ändra riktning. Men nu är det som en isbrytar åker framför mig och banar väg. Efter att ha haft känslan av att suttit fast ett längre tag i stillhet börjar det nu flöda för fullt.
Och jag som kapten har vant mig lite väl mycket vid stillheten och springer nu runt på bryggan lätt förvirrad och undrar, vart var det jag var på väg nu igen? Nu behöver jag ta tag i rodret och följa med. Nu åker jag iväg mot nya hav och nya horisonter. Nu är den välbehövliga vilan över, nu åker jag mot nya äventyr!
Skepp ó hoj!
End of Yoga
Nu är höstsäsongens Yogaklasser slut. Avslutade yogapasset i Falun i måndags med en tår i ögat. Kyrkan vi fått gåvan att göra Yogan i har betytt så mycket för mig och gruppen. Det har varit otroligt stämningsfullt. Så tacksam för kyrkan och gruppen!
Ikväll avslutade vi klassen i Sifferbo. Bystugan är lite väl kylig för våra leder och muskler, men med långkalsonger, halsdukar, raggsockor och varma tröjor har vi lyckats hålla värmen någorlunda och kryddat det med flow-yoga! Gruppen har varit väldigt lättlärd, jag har egentligen inte lärt dom yoga, jag har bara guidat dom in i något som dom redan har där inne.
Ska det ta slut nu? Redan! Var kommentarer från gruppen. Nej, sa jag, det har precis börjat. Yogan kommer följa er länge.
Det var som julafton ikväll när jag fick presenter från gruppen, så då kom tårarna igen. Sen när Gunilla skulle fota mig med gåvorna, så blev jag inte nöjd med ett enda kort… som jag oftast inte blir…. så fotosessionen som kunde blivit väl lång slutade med SkrattYoga!!!
