När vi inspireras av ett högre syfte, ett fantastiskt projekt, bryter sig alla våra tankar ur sina bojor: vi överskrider våra begränsningar, medvetandet expanderar i alla riktningar och vi befinner oss plötsligt i en ny, fantastisk och underbar värld. Slumrande krafter, förmågor och talanger väcks till liv och vi upptäcker att vår person är något större än vi någonsin kunnat drömma om.
Patanjali
Man blir inte upplyst genom att föreställa sig det ljusa
utan genom att göra mörkret medvetet.
Carl Gustav Jung
Den andliga spänsten (närvaron, konditionen, formen) är acceptans, tålamod, tolerans enligt 12-stegsprogrammet. Och det är ganska lätt för mig att se hur det står till med min andliga spänst, det är bara att varje dag summera mina upplevelser.
Hur var det nu med min tolerans, acceptens och mitt tålamod …
– när de äldre utan barn stapplar ur sina bilar på familjeparkeringen?
– när någon tränger sig före mig i kön på den fullsmetade affären?
– när bommarna går ner och det långa godståget mullar förbi i sakta mak och jag blir ännu senare till mötet?
– när barnen klagar på maten för sjuttioelftegången den här veckan?
– när jag önskar en sovmorgon men någon annan liten familjemedlem är piggelin?
– när maken uttrycker sina behov som går stick i stäv med det jag ”tänkt” mig?
Den andliga dagsformen är tyvärr både synlig och uppenbar. Andlighet handlar inte om hur länge jag mediterar och hur många hyllmeter ”andlig”litteratur det står i bokhyllan, min andlighet speglar sig i relation till andra. Det är precis så som Oneness säger, meningen med livet är relationer. Det är inte ett dugg svårt att vara andlig ”på andra sidan”, tror inte heller det är så vidare svårt att leva andligt i ett tempel – jag tror den stora läran för oss är att vara andliga, dvs leva med acceptans, tålamod och tolerans med varandra.
Det är så befriande lätt för mig att känna min stora andliga spänst när jag såsar runt för mig själv på ashram i Indien och är på mina tysta retreater, det är en peace of cake. Det jag är här för att lära är att leva andligt i relation till andra, och i synnerhet till dem jag har allra närmast.
Andlighet är en dagsform, det är inget jag skaffar mig och sedan bockar av med – check! Den andliga spänsten behöver jag träna, tänja och stretcha varje dag, precis som vilken annan muskel som helst.
Plats
Sätra Brunn, Tysta Rummet
När
Lördag och söndag 7-8 februari. Lördag 10.00-17.00, söndag 09.00-16.00.
Kostnad
2 500 kr inkl lunch och fika båda dagarna.
Priset för ungdomar under 20 år är 1 500 kr.
Anmälan
Senast 20 januari. Anmäl till: mail@sofianorgren.se
Anmälan är bindande och kursavgiften återbetalas ej vid avbokning. Kursavgiften betalas på plats vid kursstart alternativt mot faktura (meddela isf din fakturaadress vid anmälan). Ps Jag ger 30 dagar förfallodatum på fakturan så den förfaller i början av mars.
Medtag
Mjuka kläder (raggsockar och något värmande plagg kan vara skönt), yogamatta (finns annars att låna), anteckningsbok och en intention att möta Ditt högre jag.
Boende
Önskar Du bo kvar på Sätra Brunn under kursen så bokas det separat, alltså direkt via Sätra Brunn.
Boendekostnad tillkommer, jag rekommenderar logi i Gamla Lasarettet.
Sätra Brunn 0224-546 10 mail: info@satrabrunn.se
* * *
För dig som redan har deltagit på en Oneness Awakeningkurs
men vill förnya/fördjupa närvaron med Ditt högre jag genom att delta ännu en gång
så erbjuder jag ett pris på 1500 kr/kurs.
* * *
Önskar du veta mer kan du läsa mer här eller besöka Oneness Nordic.
Du är välkommen att kontakta mig om du har frågor: mail@sofianorgren.se alt 070-559 29 50.
Namaste Savita
New Year’s Day
A fresh start. A new chapter in life waiting to be written. New questions to be asked, embraced, and loved. Answers to be discovered and then lived in this transformative year of delight and self-discovery. Today carve out a quiet interlude for yourself in which to dream, pen in hand. Only dreams give birth to change.
Sarah Ban Breathnach
Be så ska du få är titeln på boken jag läser just nu. Och jag tänker att det är så himmelens enkelt att få det vi önskar. Hela universum ligger öppen och den enda begränsningen är inom oss. Önskan är enbart en tanke, en känsla, en sanning bort.
Så vi behöver kanske granska sanningen vi håller taget om.
I min sanning finns det någon Gud, universell energi, högre kraft som råder eller är jag helt ensam och vilsen på den här livsvägen. Om jag nu tror att det är sant att en högre kraft råder så kan jag ta till mig detta blogginlägg, för annars är det lönlöst.
I min sanning är den högre kraften (Gud, universum, källan.. vad jag nu väljer att kalla den) god, vill den mig väl. Eller bär jag på en sanning om att kraften är dömande, hård, snål, envis, bångstyrig, jämförande.
I min sanning är den högre kraften till för mig, inte bara så att den är god utan vill den också mitt bästa, mitt allra högsta bästa på den här jorden, i det här livet. Står den redo att tillgodose mina önskningar och behov eller har den fullt upp med att uppfylla andras. Står Gud redo för mig eller är det jag som står i kö och väntar på Gud. Vad bär jag på för sanning?
Min sanning är att Gud är precis så allsmäktig, god, givmild, snäll, glad, stöttande, hjälpsam, tillåtande, förlåtande, kärleksfull som jag önskar. Eller snarare som jag tillåter.
För mig är allt ovan självklart, att det finns en Gud (en rådande kärleksfull kraft), att den är god, att den vill mig väl och att den alltid är redo att tillgodose just mina önskningar och behov. Den kärleksfulla kraften är inte hos mig och saknas dig, den är inte skild i världar och hudfärger, den är rådande för oss alla – den är skaparen av allt liv.
Så vad är då själva problemet när jag upplever livet som tungt, outhärdligt, mödosamt, kämpigt? Som jag ser det är problemet i mig, att jag väljer att bära allt själv. När jag lider så har jag bubbat på hela livsplanen, bagaget, kartan, kompassen på mina sköra axlar. Och jag bär med en hopknipen mun som mumlar: det går bra, jag klarar mig själv.
Till skillnad från när jag kapitulerar för min egen upplevda storhet och faktiskt bekänner mitt behov av hjälp. Jag släpper tyngden från mina axlar och stannar upp med armarna sträckta mot skyn eller faller ner på knä och säger med hög stämma: hjälp mig!
För mig är det så att Gud alltid hjälper mig, alltid. Bara vissa böner har blivit obesvarade, de gånger när jag ropat: hjälp mig. Och sedan i all hast, oftast omedvetet, skyndat mig att fylla ryggsäcken på mina axlar igen och suckande bära vidare.
Så för mig ligger kraften i bönen i att kapitulera inför min egen upplevda storhet (och kontroll) och tillåta Gud att råda. Mina böner blir precis så omhändertagna som jag tillåter dem att bli.
Under 2015 ska jag verkligen träna mig på att ta plats i mitt eget liv. Jag ska be om förmågan att lyfta mig själv bortom mina mänskliga begränsningar (egots) och till det gudomligas överflöd (själens). Jag ska be om villigheten och lättheten att förbättra min hälsa och livsenergi i kroppen. Jag ska be om energi och beslutsamhet att slutföra en bok. Jag ska be om att få skratta mer, älska innerligare och känna mig trygg. Jag ska be om gåvan att få bidra till livets flod med just det jag blivit begåvad med. Jag ska med andra ord göra anspråk på hela mig och inte låta något av det goda i mig som är till gagn för mig själv och andra hållas tillbaka.
Mina förråd är överflödande fulla och allt Jag har är ditt.
Du kan inte leva det här andliga livet,
om du inte tror att det är ditt och gör anspråk på det.
Elieen Caddy
When negative thoughts arise in the mind,
one must not fight with them,
rather intensely become aware of them.
Sri Bhagavati Bhagavan
Tomhetskänslan griper tag i mig ibland, så här vid högtid känns den extra stark. Tänker att det kanske beror på sorgen efter mamma eller att det är alla sötsaker som påverkar mig känslomässigt. Fast egentligen vet jag att känslan inte hör till nuet, den är gammal. Jag minns att jag kände så här under tonåren, så gott som varje söndag så kände jag tomrummet och ensamheten – precis som nu. Om jag letar längre så kan jag säkert minnas känslan sedan tidigare i barndomen också, kanske längre tillbaks än så…
För mig är det inte så noga vart den kommer ifrån. Jag känner tomhet och ensamhet ibland, vissa gånger kan jag skönja ett samband med nuet andra inte, det spelar ingen roll. Jag behöver inte vara en psykolog för att förstå att den här känslan bär de flesta av oss inom oss, troligtvis alla. Jag behöver inte vara en guru för att förstå att känslan hör till egot, till identifikationen med den här kroppen och sinnet och allt vad de upplever.
Det bästa jag har lärt mig med åren är att sluta springa ifrån eller gömma mig undan känslan. Jag vågar stanna. Jag behöver inte shoppa, träna, äta… eller något annat, mer än att leva mitt liv som vanligt, gärna en aning långsammare, så att jag verkligen kan uppleva det jag känner – för jag vet att känslan är inte här för att stanna. Det är en känsla som alla andra, som finns i alla andra och den kommer och går.
Och när jag accepterar den så bryr jag mig faktiskt inte om att göra något åt den, jag låter den vara. För jag vet att allt är bra, allt är som det ska. Och hela livet är föränderligt och när jag kan låta det förändras, precis som med känslorna, så är jag fri. Totalt fri.
Happier people make it a point to make other people happy…
.. if you make other people happy, life teaches us we will be taken care of to.