Tillbringar ännu en fantastisk helg på Stiftsgården, denna makalösa plats som jag älskar så mycket. Det är min 8:e Oneness Awakeningkurs sedan november 2012 då jag kom hem som trainer från Oneness University (Indien). Jag vet att jag skrivit det förut, men Oneness är det finaste jag har att dela med mig av. Dess läror, processer och pedagogik passar mig som hand i handske, det känns rätt i mig. Men alla vägar bär till Rom… vi finner alla det vi söker.
Jag kan inte säga att det vuxit fram, för önskan var där direkt 2010 då jag la till Savita som mellannamn – önskan att ha det som tilltalsnamn. Men jag var inte redo, jag vågade inte. Jag var rädd för vad alla andra skulle tycka.
Men det händer nått i mig, jag släpper taget om min förhållamigattityd, och hur den präglat min personlighet, min livsstil och mina vägval – nu är det fokus på mig. Jag lovar mig själv att följa mitt hjärta oavsett om det viskar ohörbart eller skriker i högan sky, för jag vet att det enda som kan vägleda mig är det som är inom.
Från och med i dag heter jag Savita Sofia Katarina Norgren, Savita är mitt nya förnamn och jag känner att det namnet kommer med ljus energi i mitt liv. Det är dags att vända blad, släppa det gamla och välkomna det nya. Tid för en nystart. Jag känner mig redo för mitt liv – det som jag vill leva. Jag känner mig mer livsglad än på länge. Jag ser med förtjusning på vart mitt hjärta fortsätter leda mig.
Jag vill tacka några av er som varit med på min långa namnresa och stöttat mig det där lilla extra, Maritha, Nogge, Elin, Ulrika, Kondora, Sanna, Atosa, Anneli, Monika för att nämna några ♡
Ps Jag är gärna Fia och Sofia för Dig som vill fortsätta kalla mig det, det här handlar främst om mig och vad jag säger till mig själv , vilken riktning mitt liv tar från och med i dag.
Med kärlek
Savita
Jag fullkomligt älskar det här samtalet ifrån Malous Salong om själen. Så stort och svindlande. Jag själv är helt säker på att själen är inom oss alla, för mig är det själva L I V E T i oss. Och det är tydligt att det liv som lämnade mamma när hon dog finns kvar. För jag kan fortfarande förnimma henne, uppleva henne och fängslas av henne, precis så som Gustaf Norén beskriver musik – det osynliga som berör. Och ibland känner jag själen när jag skriver, det är som att den skriver åt mig – ger mig orden på pappret. Och jag känner själen när jag yogar, mediterar och får deeksha. Själen, alltså livet i mig kan vara litet och förtryckt men den kan också expandera och leva fritt. Precis så mycket som jag tillåter den att få vara i mitt liv, inte bara inom mig utan genom mig och runt omkring mig.
Själen finns inom oss alla, det är min starka övertygelse. Den finns också i allt, allt är besjälat. Och själen är god, det ljusa och kärleksfulla inom oss. Det som förenar. Själen vet inga gränser, känner inga rädslor, den dömer inte – den ser det perfekta i det unika hos oss alla.
Själen är i det lilla och det stora, mikro och makro, yin och yang. Själen är i allt skapat. I allt skapande, skap – ande. Anden i det skapade. Något/någon har skapat oss och försett oss med kropp, sinne, själ (ande) – alltså liv. Kropparna må vara åtskilda, sinnet verka personligt men själen förenar oss alla – den är det eviga livet i Dig och mig och mamma.
Det är mina tankar om själen, här kan du lyssna till Gustaf Norén och Kjell A. Nordström när de beskriver själen och rädsla hos Malou efter tio.
The more you praise and celebrate your life,
the more there is in life to celebrate.
Oprah Winfrey
Jag har inte för egen del upplevt krig, svält, fattigdom, könsstympning, cancer, bortgifte, ebola… så jag menar hur svårt kan det vara att leva i tacksamhet. I fullständig tacksamhet. Jag är mitt i livet, ett underbart liv på fredad plats på denna vackra jord. Jag lever och har fått gåvan att leva ett harmoniskt liv. Ett gott liv, med familj, vänner, hälsa, arbete, mat, hem – ett liv i kärlek. Jag har allting på min sida i livet, allt är tillrättalagt för att jag ska kunna leva på riktigt, så som jag allra helst vill leva och uppfylla mina innersta drömmar. Allt är möjligt.
Så hur svårt kan det vara. Vissa stunder ser jag inte skogen för alla träden, det vill säga ser inte livet för alla rädslor. Rädslor som bara är hjärnspöken, en del gamla upplevda minnen och vissa bara på-låtsas-spöken. De hotar mig inte nu, kanske aldrig har gjort. Mitt liv är fridfullt. Det finns inget i mitt liv som hindrar mig från att leva, på riktigt, fullt ut i båda glädje och tacksamhet till mitt liv, förutom dem då, hjärnspökena. Så jag tar till mig orden från Johannes Hansen och säger, fuck your fears – fuck my fears!
Livet är här. Det är nu. Och det vill jag leva i glädje och tacksamt. Men framförallt vill jag leva det utan rädslor. Och jag tror att det är just det som är lösningen ur min egen sinnesfälla, att leva (läs: gå till handling), trots alla rädslor, för de är så de skingras när jag lever mig rakt igenom dem.
The whole point of being alive
is to evolve into the complete person you were intended to be.
Oprah Winfrey
Medberoende kan vara ett svårt ord att ta till sig, tror inte så många känner till innebörden i ordet. För mig handlar mitt medberoende helt om att förhålla mig till människor. Mitt medberoende etablerades redan när jag var liten, alltså mitt förhållningssätt emot människor och min omgivning. Och det är något jag gör dagligen, oftast helt omedvetet – förhåller mig.
”Jag anpassar” mig till allt, alla och lite till… och jag gör det så bra att jag inte vet vad jag själv vill, kan eller känner” skrev en vän på Facebook.
Längs livsvägen så har jag utvecklat det här beteendet så bra att jag kommit längre och längre ifrån mig själv. Jag har blivit expert på att se (läs: tro mig veta) hur andra mår, vad de behöver och vart de är på väg på bekostnad av att jag med siktet inställt på dem helt förlorat kursen i mig själv. Jag är vilsen på öppet hav och har ingen aning om vart jag är, vart jag var på väg, vad jag vill, vart jag bör ta mig eller vad jag behöver. Totally lost!
Jag säger ja när jag känner nej. Säger nej när jag känner ja. Och ändå är det ett ”bättre” exempel för oftast säger jag bara snabbt Ja eller Nej och mår sedan dåligt utan att märka det och/eller utan att förstå varför. Vilsenheten gör att jag inte vet vad jag vill och vad jag behöver. Inte ens när jag mår dåligt. Så oftast när jag mår dåligt fortsätter jag att ta hand om andra.
Och eftersom jag anpassar mig till allt och alla, oftast utan att de bett om det och behöver det, så utvecklar jag gärna ett kontrollbehov så att de anpassar sig efter mig. Det blir min lilla tröst i den stora smärtan av att ha förlorat mig själv, att jag åtminstone tror mig kunna kontrollera andra. Det bedövar min egen smärta att skjuta (läs: projicera) ut den emot min omgivning.
Och när jag väl finner glimtar av mina innersta drömmar så vågar jag inte leva ut dem, för vad ska då alla andra tycka eller tro. Och tänk om de inte ryggdunkar mig eller gillar på FB, vem är jag då… om inte åter i min vilsenhet.
För mig handlar mitt tillfrisknande om att fråga mig dagligen, gärna flera gånger om dagen, vad är mina behov? Vad behöver jag nu? Att se behoven, inte begären, håller mig frisk. Att tillgodose mina behov har blivit min mission, det är den där klyschan om syrgasmasken till mig själv först.
Och när jag ser helt ärligt på mig själv så har jag inte något behov av att kontrollera andra, för all kontroll jag utövar kontrollerar mig. Jag är den som kontrolleras av min egen kontroll. Jag är fången hur jag än vänder på det. Och kontroll slukar energi, den energi som jag som vilsen på öppet hav så väl behöver för att ta mig i land – hem i mig själv.
