Mitt skrivande
I´m perfect
Åker iväg för ett dygn i tystnad med mina egna ord som flödar ut under pennan. Jag väljer att se min skrivartid som varit som en lärningsperiod och nu tänker jag om och tänker mer om mig själv..
Vad blockerar?
Trots allt det magiska som händer i mitt liv så ska jag ärligt erkänna att jag upplever mig gå på halvfart, jag släpper inte fram hela mig. Jag vet att livet vi lever nu går fort och då menar jag inte bara tidsmässigt utan även i våra inre processer. Livet vill (som jag ser det) i synnerhet att vi släpper fram vår själ, vårt sanna jag, den rena livskraften. Och det är där jag går på sparlåga, fast egentligen är det ingen sparlåga, det är energislukeri på högsta nivå att bromsa upp ett livsflöde. Men jag har gjort det till viss del, jag har bara öppnat dammluckan till hälften… jag gömmer min kraft där bakom.
Det var därför jag sträckte ut armen till en vän som passande nog är en av Sveriges främsta NLP-coacher och bad om hjälp. Hon har hjälpt mig via ett coachingsamtal förut och det resulterade i en stor omvändning i mitt liv, från den hårt arbetande och rejält utmattade businesswoman jag var till att leva i harmoni med mig själv, mitt hem, min tid och min familj, det var då jag först myntade det för mig så viktiga ledordet – Snigelmamma.
Ikväll blev jag alltså återigen coachad på telefon (hon bor i Norrköping) med anledning av att jag håller tillbaka min livskraft, mitt rätta jag, jag gömmer mig fortfarande i garderoben och det resulterar i att jag inte fullföljer skrivandet till mina böcker, jag lämnar dem tryggt där vid 60-70 % kvar att skriva.
Och vad är det då som får mig att göra det? Varför gör jag inte klart det jag längtar efter att göra? Varför lever jag inte fullt ut min dröm? Vad får mig att smyga kvar vid garderoben?
Den ömmande högra underarmen och det vänstra foten som smärtar ibland vill ju säga mig att min kreativitet är återhållen och att jag är rädd att ta stegen framåt… men varför tar jag ändå små myrsteg istället för levnadsglada känguruskutt?
Jo, det visade sig vara min föreställning om TID som spökade i sinnet och kroppen. Jag kände så fort hon började ställa frågor om min uppfattning om just TID att min kropp låste sig, dörrar slog igen och jag gömde mig. Där var jag rädd, helt klart.
Så vad var jag så rädd för?
Jag var rädd att förlora mig själv, tiden med mig själv är oerhört viktig, det är i den jag känner och lever min andlighet och det är ju just andlighet jag i mångt och mycket vill skriva om. Snacka om trassel. Så för att leva mer i min andlighet som jag så mycket längtar efter, leva i livsflödet, så var min föreställning att jag då tappar greppet om just tiden. Tiden med mig själv, dvs min andliga källa och givetvis tiden med mina barn. Jag är så oerhört tacksam för tiden med barnen, tid till närvaro, tid att vara Snigelmamma.
Så min föreställning var att om jag öppnar upp dammluckan till mitt sanna livsflöde så försvinner min tid och jag är fångad med fulltecknad agenda igen, stressen kryper sig på och jag tappar kontakten med mig själv och mina barn.
Det var min föreställning om TID som blockerade mig. Det var den som så stadig höll greppet om dammluckorna och stod emot livsflödet.
Och när jag går bortom denna föreställning, när jag lever i sanning med hjärta så vet jag att det inte alls är så. Jag kommer mest troligt att få mer tid till mig själv och min familj. Kanske mina böcker till och med blir en säkerhet för vår framtid och hur närvarande jag kommer att vara.
Och ett som är säkert att när jag väl frigör böckerna från mitt inre så blir jag att må bättre, jag känner mig i harmoni med mig själv, jag känner mig fri och jag känner att jag bidragit.
Jag var fullproppad med gamla föreställningar om hur författare jobbar, om hur man är verksam i sin andlighet och hur det ”ska vara”. Dessa föreställningar vart inpräntade i mig under levnadsåren och jag vet nu att de inte är sanna och de är framför allt inte mina.
Min sanning är att när vi lever i livsflödet så öppnas dörrar och allt går lätt. Jag vet att det mesta (egentligen allt) löser sig lätt och ansträngningslöst när vi är i harmoni med oss själva och vårt livsval. Jag vet också att livsvalet ligger djupt inne i vårt innersta och har bara en väg att slå blom, det är när vi släpper in ljuset som vi förlöser blomman.
Jag vet att det är mening att just DU ska blomma och jag vet att det är meningen att jag ska göra detsamma. Livets kärleksfulla flöde är för oss alla, vi är alla skapta för att blomma och alla garderober borde öppnas så att ljuset sipprar in…
Kärlek till dig Maria ♥
Friskbolaget
Författarkarriär
Först omgiven av dessa författare idag och där stärks min inre röst som lockar mig till mitt eget skrivande och nu finner jag en länk med den här hoppfulla texten på Facebook…
”Being you has never been so valuable. Self-expression is in. Personality pays. These are the fundamental truths of today’s wild world online. If ever there was a time to hone your expertise and build your following, it is, most certainly, now.
Everyone’s nobody until they’re Somebody. Tim Ferriss, Deepak Chopra, Suze Orman — they all experienced the ultimate in anonymity until the day they became Somebody. Thankfully, the Internet has placed those reins firmly in your hands. Look at Justin Halpern, who got a major book (and sitcom!) deal, thanks to his outrageously popular Twitter feed.
Your book opens doors. A successful book can be your gateway to bigger, better opportunities. From growing your business to leveraging media attention to launching a new career, a top-selling book gives you far more credibility, and your expertise far more value.
Success is not a magic pill. When you’re not where you want to be in your career or your life, it’s easy to idolize people who have achieved what you aspire to. The truth is, people like you become bestselling authors every week. They didn’t suddenly land on the New York Times bestseller list. They dedicated themselves, usually over a period of years, to achieving their dreams.
It’s no secret that the publishing industry is facing a tidal wave of change. Kindles, iPads, social media, and countless other factors are quickly changing how we consume information, which affects when, why, and how the industry delivers content.
For authors, however, the bottom line is simple: the more available books become–whether on our bedside tables or our iPhones — the more we thirst for them.
Rather than sitting on the sidelines waiting for The Answer, I urge you to jump in and share your wisdom with the world. We honestly can’t wait to hear what you have to say.”
Inre etapp
Jag är i något inre djup just nu, där jag finner stillhet till meditation, andlig närvaro, svar från mitt hjärta och en källa där orden strömmar.
Vill bara berätta om vart jag är, varför jag delar lite mindre just nu av mitt. Det är för att jag är i en större process, en inre resa, en etapp som jag behöver bestiga själv. Jag njuter av utsikten jag får beskåda, perspektiven klarnar här ifrån och en dag är jag säker på att jag kommer dela insikterna med många…
Ert verkliga syfte i livet är att ge något till världen som den verkligen behöver. När ni återvänder till ert Ursprungliga Hem kommer ni att möta ett lugn och en trygghet, som ni aldrig kommer att finna i den fysiska världen. Medan ni är här skall ni arbeta, bidra med något och åstadkomma något. Detta arbete blir då grundvalen för era meningsfulla relationer och alla meningsfulla aktiviteter…
Det är visserligen sant att vissa människor behöver dra sig undan världen en tid för att kunna bygga upp sin andliga grund; men det yttersta syftet med allt verkligt andligt arbete är ändå att föra er tillbaka till världen som en aktiv deltagare som bidrar på ett positivt sätt till den…
Novel
If you’re not the hero in your novel, then what kind of a novel is it?
You need to do some heavy editing.
Sun Gazing
Skrivbubbla
Jag är just nu fångad i en kreativ skrivbubbla och vill inte komma ut… bye bye
The poetry of the earth is never dead.
Sun Gazing
Mod
Nogge pustar när jag läser upp vad jag skrivit i brevet, själv undrar jag vad jag håller på med, det är nog det hans ’pustar’ undrar med. Alla dessa böcker. Alla dessa tecken jag får till mig om mitt skrivande. All denna längtan att berätta, att dela, att göra skillnad…
Hej …
Hoppas allt är bra med dig!
Via ngr sammanträffanden (även om jag vet att allt har en mening) så bestämde jag mig för att bolla en tanke med dig, som inte är ett dugg förankrad i mig själv ännu, mitt ego skriker ’nej’ och mitt hjärta sjunger ’ja’…
Jag undrar helt enkelt en vanlig torsdagskväll som denna om du och jag ska skriva en bok tillsammans en bok som handlar om …?
Och så fortsätter mitt brev. Nu har det gått iväg i allafall. Jag vet inte vad som ska till för att mina böcker ska bli av, ett evigt långt liv, mod och massa hårt arbete. Eller så kanske det är så enkelt att det bara krävs mod, mod att börja och insikten att orden flödar lätt och ansträningslöst och erbjuder massa livsenergi när de präntas …
Hur som så tyckte jag att det var väldigt modigt att skicka brevet jag skickade nyss. Det är trots allt många år sedan jag träffade henne och ingen jag känner väl inpå även om det känns så nära.
Själslig kod
Vi har kommit för att delge er era uppdrag. Somlig har redan länkat in i dem och andra av er är på väg att öppna upp, kliva in.
Uppdragen är inte nya, de ligger begravda i era energisystem. Ni har fri tillgång till dem när ni öppnar upp er för energin. Ni behöver få energin att flöda. Tänk dig som en dammlucka som du öppnar.
Vad får din energi att flöda?
Det finns inget rätt eller fel, det finns absolut ingen väg som är exakt den andra lik. Ni har alla ett specifikt program att tona in er mot och det programmet ligger inom er, i ert dna. En själslig kod som kommer er till gagn när den frisläppas.
Så fokusera enbart på att få energin i flöde, diska, dansa, måla, spring, sjung, klipp gräset. Gör vad som, bara du känner att det händer något i ditt inre. Du känner att kroppens spänningar släpper, sinnet tystnar, tiden försvinner, hjärtat klappar… när du känner sådant är energin i flöde. Du börjar luckra upp ditt dna, det börjar vibrera. När du börjar vibrerar svarar universum an, dina ledsagare kan uttrycka sig och nå fram till dig. Du börjar se, känna, höra, leva ditt livsprogram fullt ut. Du finner kontakten med din livsväg. Den sanna vägen, den som för dig hem. Du vet vilken väg du skall gå. Du vet hur du skall gå vägen. Du vet vilka som kommer slå följe med dig.
Du vet egentligen ingenting förutom att du är sann. Nu är du i rätt vibrationer och energin flödar genom dig. Du är där du ska och vibrationerna för dig fram. Du vilar i tillit till att du redan är allt du söker. Ditt livsuppdrag har tagit över rodret och för dig hem. Hem i dig själv. Hem i helheten, alltet.
Så jag avslutar med att upprepa frågan, vad får din energi att flöda?
Tag nu modet att göra just det, det som får energin att flöda och livsprogrammet i dig öppnas upp och leder dig till ditt uppdrag och visar dig vägen hem.
Långsamt
Läser på ett bokmärke jag har;
Kommatecken är bra, de får mig att äta långsammare.
Okänd
Skrivkramp
Under massagen igår så kom jag med Kickas hjälp till än mer insikt. Jag började se klarare på vad som stoppar mitt (skrivar)flöde, vad jag är rädd för. Och eftersom min underarm (även kallad musarm) krampar och smärtar när jag ska till och skriva på min bok så blir det väldigt lätt för mig att sluta skriva och istället bädda in mig själv ännu en kväll under offerfilten i soffan.
Intressant var det imorse när jag och Gunilla var iväg på Företagsfrukost och jag berättade för Gunilla som faktiskt arbeter med ergonomi om min sk musarm, jag sa att jag vet att det inte är ergonomiskt, det är helt klart en mental/känslomässigblockering. Och då frågar Gunilla mig om jag känner av smärtan och blockeringen när jag bloggar också och då hörde jag en polett trilla ner inom mig – men jisses, det känner jag ju inte! Det är aldrig blockering och smärta när jag bloggar bara när jag öppnar ett av mina byrålådsalster (läs: worddokumnet) och sätter mig för att skriva. Blockeringen, och tro mig den starka smärtan i underarmen, skiljer sig alltså stort mellan att öppna datorn och skriva på bloggen och att öppna datorn och skriva i word. Så himla löjligt kan tyckas, men ändå så sant. Kropp, sinne och själ är ju starkt sammanlänkade. Jag öppnade mina favoritböcker och läste på om Arm och här är lite axplock som jag känner stämmer in på mig.
Smärtor i armarna signalerar att du inte längre känner att du är till nytta, och att du tvivlar på din egen kapacitet … Höger arm står för givande. Råd ges att omfamna möjligheten med öppna armar.
Om du tvivlar på din förmåga eller vilken nytta du egentligen gör, inse att denna mentala inställning är reslutatet av att du lyssnat på den lilla rösten i ditt huvud som göds av egot. Lita till att Universum endast ger dig vad du kan hantera och att du kommer att nå dina mål med stillsamt självförtroende och kapacitet. Gör dig av med smärtsamma tankesätt och ladda dig själv genom att omfamna livet till fullo.
Kroppen talar till dig
Lise Bourbeau
Representerar möjligheten och förmågan att ”ta in” livserfarenheter. Affirmation; Kärleksfullt, obesvärat och glatt bevarar och omfamnar jag mina upplevelser.
Du kan hela ditt liv
Louise L Hay
När jag gick till sängs igår så tog jag fram ett A4-block för att skriva (alltså inte ett worddokument) och jag klarade knappt skriva en sidan innan krampen tog över. Jag ser verkligen framemot helgens Vajra Paatra-kurs och att min kropp så kärleksfullt visar mig vad för något som hämmar mig från att leva det liv jag vill leva, leva livet fullt ut. I helgen ber jag att få möta och på så vis läka mina blockeringar och öppna upp mig för mitt skrivande och livet. Jag ber om att få nycklarna och släppa ut min soulvoice.
Den här texten plitade jag ner med stor ansträngning igår. Texten flödade fram men det stakade sig som sagt i armen.
Jag minns att det började som en viskning inom mig. ”Befria mig! Släpp ut mig. Du är fångvaktaren och jag vill ut nu. Med mig utsläppt kommer ditt liv te sig helt annorlunda. Det finns inget att vakta. Jag ska göra även dig fri från dina förpliktelser och din tristess, om du bara släpper ut mig”
Jag såg ner in i mörkret bakom gallret kom rösten ifrån. Jag kände mig osäker. Någon som är inlåst bakom lås och bom och som jag blivit ombedd att beskydda borde jag inte lyssna till. Jag började dra öronen åt mig som många gånger förr. Jag vill inte höra nå mer för idag. Om jag inte hade helt fel så gnatade rösten bakom gallret varje dag, så även imorgon. Jag höll krampaktigt om min nyckelknippa och gick min väg.