Personligt
Njuta
Jag är egentligen inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte haft förmågan att leva medans livet begav sig.
Minns terapeutens ord ”Du ska leva Savita!” Något han upprepade ofta till mig, när vi sågs i stödgruppen för medberoende. Jag släppte taget om gruppen, eller snarare blev vi ”gamlingar i gemet” utslängda efter en tid, då det var dags att stå på egna ben. Stödgrupper, terapi, 12-stegsprogram är ju ändå bara verktyg till det riktiga livet. Det vi kanske inte har förmåga eller mod till att leva.
Leva är som med kärlek, det blir för flummiga (eller stora) ord för mig. Jag får liksom inte grepp om dem, jag förstår dem inte. Kärlek har jag skrivit om förut. Men orden från terapeuten har följt mig, hur fasen lär jag mig att leva?
Jag har tänkt mindfulness, Carpe Diem, bara för i dag … men ändå inte hamnat helt rätt. Så började jag tänka på njutning. När jag njuter så upplever jag livet. När jag njuter så är jag mindful, jag är där liksom. När jag njuter slappnar jag av och släpper in kärleken (= friden) i mitt liv.
Min intention med livet är numer, att njuta av det. När jag en vacker dag färdas till andra sidan vill jag se tillbaka på mitt liv och känna: Wow, vad jag njutit och uppskattat det!
Blockeringar
Med tanke på inlägget igår om att rädsla är energi, så ändras mitt synsätt om blockeringar av energi. Jag har lätt att känna blockeringar både mentalt och fysiskt, hur de sitter i kroppen. Och som med allt energiarbete så är ju syftet att frigöra energin som är blockerad, få den att flöda fritt igen. Och jag har ofta frågat mig vad det är som blockerar energin, tex vad för värdering, synsätt osv jag har som gör att energin saktar ner, hämmas eller till och med stoppas.
Men nu kommer jag ändra fokus från blockering till rädsla istället. Och fråga mig, vad det är jag är rädd för som gör att energin hämmas. Fråga mig vad för rädsla som ligger till grund för blockeringen.
Blockeringen är där, men roten till blockeringen är alltid rädsla som jag förstår det nu. Och som Gerald G. Jampolsky förmedlar i sina böcker, det finns bara två grundtillstånd; rädsla och kärlek. Du är alltid i någon av dessa tillstånd, och de kan enbart upplevas var för sig. Antingen rädsla … eller kärlek.
En blockering av energi är alltså rädsla. Och när jag tillåter ett flöde av livsenergin så är jag i ett tillstånd av kärlek. Rädsla låser, snärjer åt, begränsar. Kärlek öppnar, flödar, tillåter, accepterar.
Att vara i ett tillstånd av kärlek är alltså att vara i ett flöde av energi, i kroppen och sinnet men också i livet. Låta kroppen och livet ha sin gång, låta saker och ting förändras – det är vårt naturliga tillstånd. Det är kärlek.
Rädsla är energi
Rädslan, den gör sig alltid påmind i mitt liv. Och ju mer den uppehåller sig desto mer lär jag känna den. Efter sitt senaste besök, en rejäl påhälsning med frossa och oro under en natt så kom en insikt.
Rädsla är energi. Oändligt med energi tar kropp och sinne i anspråk när rädslan är i närheten. Jag kan nu se hur denna energi förpackat sig i kroppen, både som muskelspänning och övervikt. Som om rädslan lagt sig nöjt till ro i mitt system. Lagt sig på lur.
Vissa gånger har jag vant mig vid rädslan och knappt märkt av att den är kvar i kroppen och bevakar mig. Andra gånger har jag med näbbar och klor försökt jaga bort den.
Men alltid energi, energi som vevar och slåss. Energi som fryser till is. Energi som när den inte används förnuftigt förtär.
Nåväl, insikten blev den att jag kan använda den här energin istället. Göra nått vettigt av den, till exempel låta den röra sig inuti min kropp och komma mig till gagn. Ge mig livskraft.
När jag tänker på rädsla som ”rädsla” så griper den tag i mig och jag ser ingen utväg. Men när jag tänker på rädsla som energi, så ges jag ett val. Jag har plötsligt en rejäl dos med energi till mitt förfogande, energi som mår bra av att komma till användning.
Så frågan blir då; På vilket sätt kan jag använda den här energi till min fördel? Och jag behöver inte se mig själv som en person med mycket rädsla i mitt liv (läs: system), jag kan istället välja att se mig själv som en person med mycket energi.
My journey
Har tillbringat 16 dagar i Thailand med min familj. Vi har haft det fantastiskt tillsammans, bara tagit det lugnt, chillat, badat, umgåtts och njutit. Så himla skönt! Jag är känt hur spänningar smält av mig och alla de andra. Och hur avslappningen infunnit sig. Så välgörande.
Vi bodde på tre olika ställen, varav en plats var väldigt avsides och med den mest magiska strand. Där fanns ingen kommers att tala om, ca 10 minuters promenadväg till en mindre Supermarket och längs vägen några få enklare matställen där thailändarna stannade till med sina moppar och köpte mat. Turisterna åt på hotellen.
Jag sa till Nogge att jag längtade efter något mer att läsa, då jag läst ur boken jag hade med mig. Att jag drömde om att botanisera i en bokhandel, vilket givetvis var omöjligt att finna där vi bodde. Så en kväll gick vi upp i byn för att äta middag, vi fann en intim restaurang där vi var de enda gästerna, det var som att äta i familjens vardagsrum. Där hade ”familjen” en bokhylla och två böcker fann mitt intresse, Louise L Hay (min stora förebild) The Power is within you och den andra Proof of heaven av Eben Alexander. Medans vi inväntade maten så satt jag gottade i dem, och när vi ätit och skulle gå så fick jag lov att fråga om jag möjligtvis kunde få köpa dem. Och till min stora lycka skänkte hon dem till mig!
The power is within you hjälpte mig verkligen i min process, den jag skrivit om innan att bejaka mer av glamour, skönhet och njutning i mitt liv. För när jag läste boken och skrev anteckningar om det som jag lärde om mig själv så insåg jag att jag har väntat på tillåtelse att bejaka skönhet i mitt liv. En tillåtelse som jag inte ens förstått att jag sökte och behövde, då jag är uppvuxen i en arbetarfamilj och med värderingar och synsätt det hör till.
Under resan började jag därför affirmera:
Jag ger mig tillåtelse att njuta.
Jag ger mig tillåtelse att vara vacker.
Jag ger mig tillåtelse att ha ett vackert liv.
Och det har gett sådan verkan. Jag känner mig som sagt mer avslappnad, relaxed liksom, och jag känner mig gladare, vackrare och faktiskt stoltare. Jag börjar komma i kontakt över stolthet över min kropp, min personlighet, mitt liv. Och det är sådan cool känsla efter år av skam.
Instagram har också varit en oerhörd hjälp i min process, där går jag ”all in” i det som jag finner vackert och ger mig inspiration. Det kontot hjälper mig att komma ur min skam och bekräfta skönheten i mig själv och mitt liv. #becauseIloveit!
Ytan
Satt och skrev lite så här på kvällen, som jag äskar att göra. Och skrev ner alla dessa utbildningar jag gått och frågade mig själv – why? Och svaret var ju såklart olika. T ex jag minns att jag började med Yogan (för så där 15-16 år sedan) för att Madonna gick på yoga och det var liksom den ”nya” trenden. Till skillnad från när jag utbildade mig inom Sorgebearbetning så var det för att göra upp med det förflutna. Medans jag åkte till New York och gick 12-step recovery yoga … med intentionen att få närmare kontakt med gud.
Men så är det ju så med alla dessa utbildningar och kurser, att de har sitt eget liv och tar en med i sin process, vilket sällan överensstämmer med vad jag tror mig få uppleva.
Nåväl, det jag kom fram till är att jag i alla fall inte räds djupet (som jag berörde i ett tidigare blogginlägg), tvärtom är jag väldigt trygg där nu med all erfarenhet. Och sorgen är som sagt bekant sedan tidig barndom.
Och nu sitter jag här med alla dessa utbildningar och med frågan – why, och tänker att de varit en del av min livsprocess. Processen att göra upp med det förflutna, läka, sluta fly, vara i min kropp och finna ut vem jag är. Och nu frågar jag mig istället, vad vill jag härnäst?
Och jag vill inte utbilda mig nå mer, åtminstone inte just nu och inte för utbildningen skull. Skulle vara för njutningens skull isåfall, tex en Kundaliniyogalärarutbildning. Men den har låtit vänta på sig, och den får vänta ett slag till.
För nu är fokus att förverkliga mig själv. Njuta av mig själv. Och jag känner mig förverkligad på insidan men ännu inte på utsidan. Trygg med mitt djup men inte med min yta. Så nu i den här fasen av mitt liv och självförverkligANDE så ska ytan få större utrymme och fokus. Inte för att jag är värd det utan helt enkelt för att jag älskar den – ytan!
Love life
Kommer aldrig (förhoppningsvis) glömma en dag ute på den stora gräsmatten vid Oneness University i Chennai, Indien, vi hade en lucka på någon timme i schemat som var fullproppat med meditationer, processer, deeksha och tempelbesök och jag slog mig ner på gräsmattan för att njuta av solen så som jag alltid gjorde när tillfälle gavs. Där fick jag insikten om meningen med livet. Vet inte om jag vågar säga att det är allas vår mening, men det var så det presenterades för mig.
Jag hade under dagarna i Indien haft många upplevelser (sådana jag även haft som barn) av hur jag är eterisk. Alltså en energiform, ett ljus, en själ. Och jag fick uppleva hur gränslös och transparent själen är, närmast att beskriva som ånga. Ljus, porös, lätt ånga, så kände jag den. Den sanna essensen av mig själv. Mitt väsen.
Att vara en del av denna oändliga ”ånga” är fantastiskt skönt. BefriANDE. Och i det tillståndet är vi alla ett, ett och samma fält. Samma ljus.
Ur detta tillstånd valde vi sedan att skapa oss en plats att verka på – jorden. Och så skapade vi oss kroppar. Kroppar med intellekt och sinnen, sinnen för att kunna dofta, känna, smaka, höra, se det vidunderliga paradis vi skapat. Sinnen och intellekt för att kunna uppleva relationen med varandra, människor, djur och natur.
Vi valde människokroppar för att kunna njuta av det vi skapat, varandra, jorden och allt vad det bjuder oss. Meningen med livet är att njuta av det. Det var den insikten jag fick till mig i Indien hösten 2012.
Jag vet inte om insikten är sann, jo upplevelsen är sann, men är budskapet sant – det vet jag inte. Men det spelar mig ingen roll, för det känns sant och viktigt för mig här och nu. Jag är 45 år och kan ännu inte så här i matchens halvtid säga att jag är fullkomligt med i livet, alltså med innebörden av att – LEVA. Jag varken lever eller njuter till fullo. Trots att jag fötts och lever i ett vackert och tryggt land med alla möjligheter tillgängliga för mig och givits en frisk kropp och familj och vänner.
Jag vet inte varför jag hindrar mig själv från att njuta. Kanske för att andra sörjer eller lider och jag skäms för hur bra jag har det och hur bra jag mår. Kanske för att jag är rädd för att leva och njuta. Men oavsett orsak, så tänker jag inte vara varken rädd eller skämmas för att berätta att min intention är att lära mig njuta mer av livet. För finns det något bättre sätt att hylla mig själv, min kropp och det liv jag givits än att njuta av det – njuta så länge det varar.
This is it
Just nu är jag där att jag börjar lita till Livet igen, till Livet/Universum/Gud. Jag mår så himla bara när jag gör det, slappnar av och tror att det vill mig väl. I det tillståndet kan jag börja tycka om mig själv och livsvägen också. Den blommar liksom bara upp ur mig – kärleken. Och den fyller mig med liv, jag börjar leva.
När jag är rädd däremot, då spänner jag mig och blir misstänksam. Anar oråd. Siar faror. Tittar skeptiskt på mig själv, min framtid och Livet. Tvivlar på att det någonsin ska bli bra. Sluter mig, drar mig undan och intalar mig att jag ska vänta.
Jag hör till den skaran som tror att Livet är evigt, du kanske tror att ”this is it” men oavsett så sitter vi i samma båt just nu. Jag tänker att Livet är oss givet men att Leva det måste vi göra själva. Jag tycker det är svårt att leva fullt ut, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Så tacksam för det.
Glamyogi.se
glamyogi.se är numer mitt Instagram-konto. Det har varit en lång process med att finna ut mer om mig själv, den jag är och den jag vill vara. Kanske har det pågått hela livet, men jag har då i allafall känt processen de senaste 2-3 år. Processen om vem är jag och vem vill jag vara.
Det är nog det största kännetecknet för oss som är medberoende, att vi förlorar kontakten med oss själva. Vi hänger oss (på gott men mest ont) åt andra människors väl och mående och tänker att sen, sen ska jag ta ikapp mig själv, min hälsa och mitt liv.
Jag är där nu, att jag är i kontakt med mig själv och vad jag vill. Mycket har fallit på plats med åren. I somras t ex gick jag en story-workshop hos Katrin @storycoachen och där blev det så klart för mig att ända sedan barndomen har det sinnliga, det vackra, det sköna varit viktigt för mig. Jag hade inte tänkt på det förens då, hur oerhört kär jag var (och fortfarande är) i det vackra. Det var en pusselbit jag behövde få med mig.
En annan bit föll på plats med skrivcoachen @lennartguldbrandsson, att anamma motsättningarna i mitt skrivande (som var det vi pratade om då) men också i mitt liv. För mig har det varit lätt att dela med mig om mitt djup; ensamhet, rädslor, medberoende… men jag har haft mindre mod att berätta och visa hur mycket jag älskar det ytliga. Jag fullkomligt älskar vackra saker, människor, platser. Jag älskar att känna mig vacker, strålande och snygg.
Och det är där jag är nu, att jag omfamnar hela mig, djupet och ytan. Jag känner mig halv utan den ena, eftersom jag älskar dem båda. Och därav att jag tar mig an namnet glamyogi – det blir mitt statement till mig själv, vem jag är och vad mer jag vill skapa.
Glamyogi
Jag kan inte identifiera mig med ”riktiga” yogisar som går upp vid soluppgången, gör sin sadhana (andliga övning) några timmar, skrubbar kroppen och duschar kallt innan den veganska frukost-smootihen. Jag är inte där och jag kommer nog aldrig dit till mossgröna ekobyxor och utväxt under armarna (sorry, att jag buntar ihop lite fördomar).
Det bästa med yogan är att den hjälper mig finna mig själv och våga vara mig själv. Och jag helt enkelt älskar det sköna i livet, både det som är skönt att se på och det livet som är skönt att leva. Jag strävar varje dag efter att skapa mig ett än mer skönt och glammigt liv. Jag vill njuta!
Och tackvare yogan kan jag identifierat skönheten i mig själv och även skönheten i mitt liv. Utan yogan så tappar jag det. Med yogan så finner jag det.
Skönhet får mig är att känna frid, se det vackra i livet, vara i harmoni och balans. Min skönhet är också att gå och fixa naglarna, botanisera i smink och ha en snygg bil. Jag älskar det vackra både inom och utom. Det var lätt att acceptera det vackra inom mig själv och andra, men det var svårare att se och acceptera vikten av den yttre skönheten. Som om att jag skämdes för den delen som jag gillar så mycket.
Jag såg mig som en sämre yogi, som om det finns ”rätt” yogisar och ”mindre rätt” yogisar. Men nu känner jag mig som en fulländad yogi, trots att jag inte gör yoga varje dag eller lägger ut handstands poses på Instagram. För mig är yoga ett förhållningssätt till livet men främst till mig själv. Jag får kontakt med den jag är och modet att bejaka henne.
Och för mig finns inga vackrare människor än dem som är sig själva och blomstrar i sin sanning. Jag är inte där helt än, men jag är på god väg, och jag vet att det dit jag vill.
Sat Nam
Glam-Yogin
Tacksamhet
Har gått de senaste dagarna med stresspåslag och lite bitterhet och klagan i mig. Rört mig i ett tillstånd av att leta fel och gnata. Blev så himla trött på mig själv och min attityd, funderade vad det kom ifrån. Men så bestämde jag mig för att vända skutan av negativa tankemönster och kom på att jag inte övat genuin tacksamhet på ett tag. Tacksamheten hade blivit bortknuffad av min klagan.
Så imorse innan jag gick upp ur sängen så tränade jag min tacksamhet genom att uttrycka den (för mig själv i mitt inre) till minst 10 saker i mitt liv. Och vips så kände jag mig lättare och gladare. Det finns ett bot mot negativa tankar och beteenden – att vara tacksam är en nyckel för mig.
