Personligt
Islossning
Den här bilden symboliserar lite vad jag möter den här helgen. Stillhet, närvaro med mig själv, mina egna ord, ett ljus som tänds och en is som lossar.
Jag kom hit för att få mig en välbehövlig kom-igång-spark i rumpan men finner inspiration och kreativitet som löser skrivkramp och fyller mig med självtro. Jag är så sjukt taggad att fortsätta mitt skrivande och lusten bara förstärks. Vad ska det bli av detta månne? Vart den här resan för mig känns föga ointressant i denna stund, just nu har jag fullt sjå med att packa mina väskor, hasta iväg till tåget och se till att jag kommer med avgången – den här resan vill jag verkligen vara med om och njuta av!
Morgon i Sigtuna
Lördagmorgon på Sigtunastiftelsen, fåglarna kvittrar utanför fönstret och jag ska snart gå genom den vackra parken och skogsträdgården upp till frukost.
Som jag längtat hit. Och nu när jag är här känns det lite läskigt, jag har svårt att släppa mina egna förväntningar på mitt eget skrivande. Som om förläggaren på axeln säger; Se så, upp till bevis nu!
Kursledarna är mycket mer ödmjuka och ömsinta än honom på axeln och jag känner att de kommer locka fram det som finns inom mig med glädje och lust. De utstrålar sådan värme och författaren Barbara Voors har en underbar humor som lättar upp mina inre spänningar. Jag är där jag ska vara just nu. Livet har försett mig med den här helgen och jag ska göra mitt bästa för att boosta mitt inre med kärlek och omvårdnad och låta sinnet vara fyllt med tacksamhet.
Skrivarretreat
Stannar till vid Mälaren och bara andas, jag älskar att vara tillbaka till Sigtuna Stiftelsen. Förra gången gick jag min retreatledareutbildning här och nu har jag återvänt för att fånga upp än mer av mitt skrivande. Prästen Hanna Nyberg och författaren Barbro Voors leder helgens skrivarretreat och jag försöker att inte ha några förväntningar inför skrivandet, bara massa glädje och öppenhet. Givetvis förväntar jag mig att njuta av platsen, stillheten och den andliga närvaron här och att vårda både min kropp, mitt sinne och framför allt min själ.
Jag bloggar när lust och tid infinner sig, vem vet om jag fångas av skrivarflödet …
Fiskmås
Det är viktigt att våga vara först. Mod får du genom att lära känna dig själv och din kraft. Din gåva är framåtanda.
Djurens Språk, Solöga
Synliga rädslor
Vårsolen har uppenbarat lite rädslor. Jag har väl haft dem på känn men nu är de riktigt synliga och klara, så nu är de tydligen redo för att städas undan.
Så jag tar kväller nu, drar mig undan till lite snack med det inre, skriver ur mig och mediterar. Ber att få insikt i det jag är mogen att se och ber att få läka det jag kan läka. Alla svar finns inom mig. Jag vänder mig inåt …
Glammigt
Även om det ser ganska oglammigt ut så vill jag lova att det var lyxigt värre att ligga 90 min och njuta av mjuk och skön Thaimassage idag. Det var en av presenterna jag fick i söndags utav vännerna (familjerna) Waller och Aspell. Man får alltid det man önskar och det blir alltid som jag tänker påminner jag mig själv.
Jag har verkligen ’sänt ut’ efter sköna mysiga behandlingar och nu har jag en hel hög med presentkort i lådan, tre ansiktsbehandlingar, massager (faktiskt hela 9 stycken), nagelskulptering. Nu finjusterar jag önskningen till möjlighet att ta del av dessa behandlingar också, ber om att en barnvakt enkelt och lätt ska uppenbara sig.
På tal om lyx så var vi bjuda i söndags till Pia & Peter på frukost, det var då jag fick mina presenter. Vi är tre familjer som träffas och bjuder vi varandra på frukost någon gång då och då. Jag som är morgonmänniska tycker det är ett toppenbra sätt att umgås på, barnen är pigga och glada (jag med för den delen, jag är inte så vidare social efter 20.o0 på kvällen) och vi får träffas under enklare former. Normalt så är det ganska enkelt att bjuda på frukost, massa pyssel innan då förstås men när sen gästerna anländer så kan man sitta tillsammans och ta del av samtalen. Men herr och fru Aspell är som bilderna visar väldigt ambitiösa och höjer gärna ribban från gång till gång.
Till allas våran glädje!
Lilltufflan
Nu har Izabelle bott hos oss exakt 6 månader och hon är 1 år och 4 månader. Jag ser tillbaka på tiden som gått och inser att jag verkligen tagit till alla mammakrafter jag haft, samlat dem samman och byggt en osynlig men ack så stabil grund åt henne att stå på och utvecklas i.
Jag förstår inte alls hur det har gått till, hur jag har förmått mig att klara denna stora uppgift men jag tackar mina nedärvda modersinstinkter och min starka intuition.
Nu är det ju givetvis inte jag som byggt all denna grund själv, självklart är Nogge en stor del i ’byggandet’ och barnen har glatt hejat på. Men jag ser det som att jag är den som behövt stå där och hålla samman kittet när hon i tvivel och vånda testat om grunden verkligen håller. Jag har behövt vara den som står kvar när hon blåser i sin stormpipa för att visa att kärleken är starkare än alla vindar som kan uppbringas. Kärleken klarar allt. Kärleken är kvar, och kvar, och kvar. Jag är alltid kvar.
Vi har alla låtit vår kärlek sprida sig som ett vattensprideregn över henne. Jag och Nogge har lappat i varandra när den andre behövt andrum. Vi är alla stolta byggare av hennes plattform. Vi är alla hennes familj. För oss är hon en av oss. Och nu börjar vi äntligen se att hon också upplever tryggheten att hon är en av oss. Jag vet att hon är en av dem också, hennes biologiska familj men det förtar inte familjekänslan vi byggt upp. Om hon har tur får hon njuta av kärlek från många håll när hon växer upp.
Avskalat
Förra veckan när jag förberedde yogan i kyrkan hade elen slagits ut i många av vägguttagen (eller snarare hade säkert någon gammal kyrkpropp gått) och jag fick leta mig fram till ett som fungerade, det fanns i städskrubben och därifrån snitslade jag ut sladden till kyrksalen.
Ikväll när jag åkte till Falun kände jag att jag glömt något, rabblade för mig själv upp; Ipod, yogamatta, nycklar, deltagarlista, ljus … och kände att allt var under kontroll även om väskan kändes väldigt lätt.
Och medans jag höll på som bäst att svabba kyrkgolvet så slog det mig vad jag hade glömt, högtalarna, dockan till Ipoden var kvar hemma i köket i Borlänge. Ringde några samtal till yogisarna men fick inget napp på högtalare, förutom Elin som fick med sig ett par som hade annan anslutning.
Van som jag är att utöva mina yogaklasser till stillsam behaglig musik fick den här gången upptäcka att tystnaden i en stor vacker kyrksal fyller mer än alla vackra låtar. Harmoni och stillhet är som ljudvågor som kommer från det inre. Jag själv njöt något alldeles fantastiskt av ett avskalat, enkelt och väldigt tyst yogapass. Det var som vanligt en stund av närvaro och sinnesro men med en större möjlighet att se djupt i det inre.
Större ansvar
Blåsten biter tag i mig, har precis rullat barnvagnen i lä och tagit skydd själv inne under en filt och med en kopp kaffe i handen. Barnen är lämnade på skolan, de är så lyckliga att de ska gå hem själva idag. Vi har tränat några gånger på att de går hem själva. Känns tryggt att göra det när det inte är nödvändigt, jag är ju ändå hemma och kan lika väl hämta dem och just därför känns det så bra att de får träna i sin egen takt på att gå hem. Ångrar de sig någon dag så är det bara att ringa, så tar jag bilen ner och hämtar upp dem.
Oscar har det stora ansvaret, Maya vet att hon skall göra som storebror säger, han är liksom ledaren på promenaden hem. De går en väg vi har gått många gånger och de måste gå. Oscar har ju annars en starkt utvecklad tävlingsinstinkt, vad nu den kommer ifrån, och skulle väl kunna kuta hem för att det ska gå snabbt, men nu behöver han gå i Mayas takt.
Jag sitter som värsta curlingmamman och väntar i fönstret när de går upp för gården, varje minut innan jag skymtar dem känns som en evighet och jag inser att jag har en del kvar att släppa taget om i mitt kontrollbehov. De spatserar så stolta och första gången de kom hem själva bubblade Maya av lycka och sa: Vi har pratat heeeeeela vägen hem!
Så i eftermiddag sitter jag där i fönstret och väntar och förhoppningsvis släpper taget om ännu en liten kontrollbit och när de kommer in väntar ett smarrigt mellanmål, smörgås och O´boy.
Snigelmammelycka
Pyjamasmys
Mitt hjärta är fyllt av gårdagen. Grabbarna åkte lyckliga iväg på Leksandsmatch och Maya hade önskat sig Kinamat att äta vid köksön. Så vi dukade upp med maten, levande ljus och Izabelle satt vid det höga bordet i sin barnstol. Jag frågade Maya som redan var ombytt i pyjamas (kl 16.30) om vi skulle ha på någon musik och då sa han, ja någon lugn musik.
Hela kvällen var så där lugn och härlig, vi spelade spel, såg på filmen Rio som vi hade hyrt, åt godis och snacks och avslutade kvällen när Izabelle somnat under varsin filt i soffan och såg på Gladiatorerna.
Jag älskar verkligen såna stunder när jag har möjlighet att tanka lite extra mammakärlek till någon av barnen och vet att ett annat får sitt kärleksbränsle någon annanstans av pappa. Det känns så viktigt att få ge speciella stunder till barnen ibland och jag förundras alltid av att det är det lilla som betyder allra mest. En hemmakväll i pyjamas …
Snigelmammelycka
Rensa först …
Efter den djupa utrensning jag varit i den senaste tiden börjar spänningarna släppa, prana (livsenergi) att flöda och hjärtat sjunga igen, jag känner mig verkligen hemma i mig själv! Det känns som jag gjort världens vårstädning och nu öppnat fönstren för att ta in frisk luft, lyssna till fåglarna som sjunger och gassa mig i den livgivande solen.
Allt lossnar, jag är flödet igen!
Nu har jag en ny illustratör på gång till mina barnböcker (den förra kände att det inte var rätt tid för henne just nu) och till helgen åker jag på skrivarretreat och djupdyker in i min livliga fantasi. Och givetvis kommer jag att skriva ur mig massor!
På tal om retreat så är min yogaretreat snart fullbokad, jag har 8 bokningar av de 12 platserna. Jag är helt lycklig över de som bokat in sig, det är så fina fina människor och vi kommer få en magisk och underbar helg. Tack!
Igår fick jag ett mail från en av mina läromästare Prem Nirmal i Indien. Han vill påbörja ett samarbete med mig, komma till Sverige och Europa och sprida sin visdom om Kriyayoga och spiritual growing. Mitt ♥ sjunger, eftersom han har så mycket fint att dela med sig av … Jag kände när jag träffade honom i Indien att han kommer vara en viktig länk i min egen andliga resa.
Jag kommer så väl ihåg en dag när vi satt på Sunyogi´s skuggiga veranda i Lachipur och pustade i den stekande värmen. Jag minns egentligen inte vad vi pratade om eller hur vi kom in på det, men plötsligt öppnade sig mitt hjärta och jag började berätta om barnböckerna jag ville skriva (visste knappt själv på den tiden att jag faktiskt ville skriva över huvudtaget), jag började gråta massor när jag berättade det för honom, jag gråter nu när jag skriver … Det var som att det var mitt hjärta som talade och hjärtat grät av lättnad att äntligen bli hörd. Hörd och förstådd. Hörd och sedd. Och då sa han, när du känner så mycket för dessa barnböcker då är det meningen att du skall skriva dem, det är en del i din livsuppgift.
Ja, vad kan jag säga. Jag uppmanar verkligen dig som känner att du har något mer inom dig, något som vill ut, något som vill förändras. Jag uppmanar dig att släppa taget om det som hindrar dig. Släpp det som hämmar dig, rensa i din röra. Du upptäcker mer av dig om du rensat undan de tunga energierna. Lätta ankar, segla ut på haven och upptäck dig själv. Släpp in lätt energi.
Det är så min resa sett ut, det är det jag fortfarande gör när jag sitter fast för länge. Jag letar inte efter något att lägga till i mitt liv, jag släpper taget om det gamla och det är på så vis jag gör mig själv öppen för det nya. Det strömmar fram så naturligt och lätt när jag skapat utrymme och är öppen. Är mig själv.
Den stunden på farstutrappen i Lachipur var jag i kontakt med mig själv. Jag hade släppt massor av mina gamla rädslor och ifrågasatt mina värderingar. Jag var öppen och vackert sårbar. Jag behövde inget skydd, jag vara bara omgiven av kärlek. Och i den tryggheten i mig själv öppnades plötsligt mitt hjärta och berättade om min livsuppgift.
Vad viskar ditt hjärta till dig?