Personligt
Skriver mer
Släpper taget om det gamla och kastar mig handlöst ut…
ett kast som jag gjort är att söka till Skrivarutbildningen Brunnsvik – Ord på Brunnsvik Folkhögskola och nu håller jag tummarna på att jag blir antagen. Oavsett utbildning eller inte så kommer jag i allafall ägna mer tid åt mitt skrivande framöver!
Själen sjunger
Balanserar vidare…
Idag har jag släppt taget om något gammalt och tryggt. En plattform som har uppfyllt sitt syfte och som jag nu är klar med. Jag känner mig modig när jag balanserar över till andra sidan. Jag öppnar upp mig för det nya som är på väg in i mitt liv, vilket jag inte har en aning om vad det är, men som jag har tillit till att det kommer.
Mirakel och depression
Depression, mirakel och transformation upplevde jag när jag spelade Transformationgame igår. Vi träffades hos spelledarna Erik & Ann-Marie Grind för att ägna hela dagen (9 tim) åt att spela det andliga spelet. Det är 3:dje gången vi fyra vänner genomlever äventyret tillsammans och våra band knyts allt starkare. Vi möter varandras styrkor och svagheter och öppnar upp oss för insikt, acceptens och läkning.
Spelet i sig är magiskt!
Jag spelade spelet med intentionen att satsa på mitt skrivande och nå ut med mina texter. Våga hoppa och släppa taget mot mina drömmar. Och jag fick se det som hindrar mig och även det som löser upp mina hinder och guidades till vägen för att lyckas.
Den sista ängeln jag fick var , Commitment och bilden på den skrivande ängeln är tydlig!
Sportlov
Eftersom vi nyss varit på långsemester så valde vi att inte vara lediga hela sportlovsveckan. Jag tackar skola och dagis för att de tar så väl hand om barnen som är där när de andra har lov, roliga aktiviteter och utflykter har förgyllt dagarna.
Men torsdag och fredag var barnen i alla fall lediga och igår hade vi en riktigt mysig sportlovsdag, med utflykt i Plättbacken och efter lunch på stan gick vi och gosade ner oss i biofåtöljerna och såg premiären på filmen Rango.
Huvudrollskaraktären vet inte vem han är och frågan, vem är jag, följer honom i filmen. Och i mötet med en vis man får han svaret;
Det du gör, är den du är.
Dreamline
Fick ett ryck och plockade fram pennor och papper… och linjal (nojja på att skriva rakt) och började rita upp en låååång tidsaxel som tar slut strax efter 100. Och där skrev jag mina mål och drömmar i livet. För mig är mål och drömmar numer samma sak. Jag vet att jag kan uppfylla mina drömmar, att allt jag drömmer om är möjligt, att jag kan leva det liv jag vill leva – att det faktiskt är jag som skapar det liv jag lever!
Så för att göra mina drömmar/mål lite tydligare för mig så gjorde jag en lång tidslinje och fyllde den med allt smått och gott. Allt från det viktigaste, hälsan till små materiella önskningar.
Jag blev glatt överraskad när jag såg att det inte fanns så många önskningar kvar. Jag betar av mina drömmar hela tiden, jag lever många av mina drömmar precis här och nu. Jag lever i mångt och mycket det liv jag vill leva. Och det är så magiskt att se det på det här viset, när jag minns tillbaka på hur det var för några år sedan så märker jag hur långt jag har kommit och vilka drömmar som jag redan vågat uppfylla.
För mig är handlar det mycket om mod att uppfylla drömmar. För att leva mina drömmar så behöver jag modet att släppa taget om det gamla och ge mig iväg i tillit mot det nya.
Snigelmamman
Hur gör jag då för att bromsa in till snigelfart ?
För mig har det varit en lång process med många frestelser att sätta foten på gaspedalen och fly undan igen. Jag ser det som en flykt när jag ilat fram omedvetet genom livet. Och dom minsta förändringarna jag har gjort har nog varit dom största.
Som att tala färdigt i mobilen innan jag kommer hem. Tex om jag får ett samtal eller ringer ett samtal på väg hem i bilen, så stannar jag och pratar klart innan jag åker upp på gården. För när jag kommer hem så vill jag lägga allt fokus på att se mina barn och ibland möter dom mig redan vid bilen.
Det är något som fastnade för länge sedan, långt innan jag själv fick barn, när jag såg ett program med Oprah där hon intervjuade Maya Angelou. Ett starkt minne från det samtalet var när Maya betonade vikten av att föräldrar ser sina barn när dom kommer in i rummet. Och jag lärde mig att det är viktigt att se mina barn när dom vaknar, när dom kommer hem från dagis och skola, när dom kommer hem från kompisar, när jag kommer hem. Att helt enkelt stanna upp och möta.
Jag väljer också att sitta ca en timme vid datorn per dag, inge mer. Och det gör jag så gott som alltid när barnen lagt sig eller allra helst på dagtid när jag är själv.
Jag tackar nej till saker. Jag tackar nej till åtaganden. Jag väljer bort saker i mitt liv och på det viset får jag mer livskvalité och tid till det som är mig allra viktigast – mig själv och min familj.
Och i min värld är bästa sättet att vara den mamma som jag vill vara är att jag tar hand om mig själv. Vårdar min kropp, mitt sinne och min själ. När jag mår bra, är jag en bra mamma.
För mig är det viktigt att visa mina barn hur man tar hand om sig själv. Jag vill lära dom hur man sätter gränser. Jag vill lära dom hur man säger nej. Jag vill lära dom hur man lyssnar till sitt hjärta. Jag vill lära dom att vara lycklig i det lilla. Jag vill lära dom att vara trygga i sig själva. Jag vill lära dom att älska sig själva.
Och mig veterligt så gör inte barn som jag säger – dom gör som jag gör!
Snigelfart
Det var en gång i tiden jag inte lyssnade till mina barn. Jag sprang på för fullt med gaspedalen i golvet och barnen fick hänga med på armen så gott de förmådde. Det var ingen rast och ingen ro. Jäkta och skynda var ord som ekade i mitt huvud. Jag sprang helt som förvirrad med ett mål i sikte. Målet att vara duktig, ambitiös och högpresterande. Jag sprang och sprang och hoppades innerligt att någon skulle stå där vid min mållinje och hurra när jag väl kom fram: hylla mig för att jag varit såååå duktig!
Men jag kom aldrig fram. Sanningen är den att jag betvivlar starkt att det fanns en mållinje på loppet jag sprang. Mållinjen var som den där bilen som åker framför de tävlande och filmar, den förflyttade sig hela tiden. Som haren i en kapplöpningsbana för hundar.
Om målet fanns i verkligheten lär jag aldrig få veta och tacksam är jag nu över det. Det målet jag höll på att rämna rakt in i var som en stor bastant murad vägg. Men jag hann se väggen och som van racerförare i livet hade jag någorlunda koll på bromsen. Jag saktade in farten. Och jag vände om.
Jag fann ut att jag tappat bort mig själv på vägen. Jag visste inte vem jag var. Det var dags att gå på upptäcktsfärd i mitt inre. Jag behövde leta efter mig själv och finna mamman till mina barn.
Jag minns än idag när jag såg väggen. Det var en dag när mitt yngsta barn var 2 år, året var 2007. Där på köksgolvet vet jag att jag tog beslutet att byta riktning. Jag ville inte vara den mamma som min tvååring gick och härmade med en låtsastelefon mot örat. Jag ville inte vara en mamma som pratade i telefonen hela tiden.
Jag beslutade mig att göra en förändring. Hur stor förändringen skulle bli hade jag då inte en aning om. Jag började med dom första stapplande stegen. Jag började med att säga nej. Och att välja bort saker i mitt liv för att ge utrymme åt mig själv och min familj.
Där på vägen går jag nu. Livsstilen med gaspedalen väljer jag bort varje dag. Jag påminner mig själv om att gå. Gå och upptäcka livet. Stanna upp och njuta. Ta pauser och reflektera.
Jag har en ny målbild som närmar sig, bilden av när jag hämtar mina barn vid skolan och vi går hemåt i godan ro. Barnen pratar, jag lyssnar, vi skrattar. Gräset är grönt, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Vi går på upptäcktsfärd hem efter skoldagen. Vi ser en snigel som är på väg över gatan och vi slår oss ner i det gröna diket, tätt intill varandra och väntar med glädje på snigeln som skall passera.
Snurrar livet
Precis just nu snurrar livet på som en energifylld virvelvind. Baliresan gjorde gott för mig, där tog jag ut riktningen och ankrade mina beslut. Väl hemma så kom en tid av eftertanke och sorg. Och nu, ja nu flödar allt och det gäller att hålla i sig.
Jag ser tillbaka på 2010 och ser ett år av utrensing av gammalt skräp, stillhet till att finna vägen, långsam på gränsen till stillastående energi. Jag har stått stilla och grävt är min känsla.
Nu är mycket av det hårda grävarbetet utfört och då känns allt lättare. Jag får släppa spaden och lyfta blicken från gropen. Lyfta den mot skyn och låta stjärnorna guida mig vidare.
2011 är ett händelserikt år känner jag!
Premiär
Samtal med hund
Idag fick jag det förtroendefyllda uppdraget att kommunicera med hunden Agnes. Agnes hade varit med om en omskakande händelse och dess nära och kära var lite oroliga om hon farit psykiskt illa.
Vi hade inte träffats tidigare, men att döma av hennes ivriga och kärleksfyllda välkomnande när jag kom så skulle man kunna tro att det. Vi fick direkt fin kontakt och det kändes som jag var väntad.
Utrustad med penna och papper gick vi ensamma in i ett rum, jag och Agnes. Där kelade vi lite och jag lyssnade in. Först osäker på om hon ville säga något överhududtaget, men efter en stund började jag skriva. Två A4 ark senare hade jag en fin berättelse om Agnes, det hon varit med om och framför allt vetskap om hur hon fysiskt mådde. tex att hon var öm i vänster framtass. Vilket husse och matte efteråt kunde intyga att det stämde, likaså beskrivningen av hennes personlighet.
Livet är spännande, det finns så mycket att lära. Och idag lärde jag mig något nytt och fick även glädjen att träffa en livsglad själ – Agnes!
