Personligt
Grönt för livet
Alla j-a dieter och kostråd, LCHF, Paleo, 801010, GI, 5:2, Levande föda, Raw Food, Vegan, Detox… sinnet trasslar runt runt i sin förvirring. Vad ska jag välja? Hur ska jag göra? Landar till slut i den sanning kroppen talat till mig under många år nu – ät det levande, dvs det som växer naturligt i vår natur, frukt, bär, grönt, grönsaker. Sinnet snabbt tillbaka; men det är fruktsocker i frukt och det är inte bra enligt LCHF att äta frukt. Andas djupt, tillbaka till kroppens behov och hjärtats önskan: frukt, bär, grönt, grönsaker.
Sinnet vill gärna ”göra”. Göra rätt. Vara duktig. Sinnet älskar kostråd och kcal-tabeller. Just Love it! Sinnet vill ha schema, tider, en duktiglista av bocka av. Check! Check! Check! Kolla vad duktig jag är. Kolla vad jag kan.
Hjärtat (själen) däremot säger: Bara ”var”. Släpp taget! Slappna av. Gör det enkelt för Dig. Det enkla är det rätta.Släpp taget om kostråd och dieter. Släpp kontrollen. Släpp taget och du går ner i vikt. Genom att hålla fast, hålla hårt, i sinnets värderingar och sk sanningar (dieter och kostråd), så håller du (över)vikten kvar. Slappna av.
Sedan jag läste boken Grönt för livet, Victoria Boutenko så föll en viktig pusselbit ner för mig – att äta grönt. Eller rättare sagt att göra smoothies och juicer på det gröna t ex kirskål, persilja, gurka, spenat, stjälkselleri, morotsblast mm. Det är när jag intar en eller två gröna-smoothies om dagen som det händer… livsenergin börjar spraka, jag sover mindre, är piggare, gladare, tålmodigare, min utstrålning ökar medans sötsuget minskar, magen är lugn och platt och vikten sjunker. Det är magi! Och inte nog med det, det basar min kropp (de flesta av våra kroppar är försurade) och gör att jag lever längre, vitaliseras och ”blir yngre”. Yngre och snyggare – vilken mirakelmetod!
Jag tänker ofta på vad Renée Voltaire sa under en workshop, att fundera inte på vad att ta bort, jag kommer inte att ge er någon no-no-lista, tänk istället på vad ni kan välja in. Ju mer gósaker (nyttigheter) vi väljer in, desto fler av de andra mindre bra faller naturligt bort. Simple as that!
Jag väljer in det naturliga, grönt, mycket grönt, mycket frukt och bär och grönsaker. Enkelt. Naturligt. Livgivande. Lev-ande.
Och det är inte bara jag som märker av min förändring. Jag har fått väldigt mycket komplimanger den senaste tiden. Både via FB och IRL. Så den sprudlande livsenergin jag känner inte bara märks i och omkring mig, den verkar gå genom cyberspace också.
Ps mindre sömn, jag somnar mellan 23.30-01.00 och vaknar pigg och alert vid 04.30-05.00.
Och jag har inte alls skrivit detta för att ge någon sanning till någon av er som läser, inte alls. Tvärtom är andemeningen i mitt inlägg att slappna av, släpp taget – lyssna till din kropp och följ ditt hjärta. Det lätta är (iaf för mig) det rätta. Men boken den vill jag verkligen rekommendera – it is THE book!!!
Gamla känslor
Jag grottar ner och in mig så fort jag kan dra mig undan och ta chansen… rakt in i djupet av mina känslor. Låter dem kännas, värka ut. Jag tror inte alls på att slänga på musik, rota i skafferiet, handla mm för att skifta mood. No, NO! Tvärtom tror jag på att gå all in om/när tillfälle ges och uppleva dem. Känna sorg, tomhet, övergivenhet, ensamhet.. allt det gamla.
Jag förstår nu att det är inte vuxna Sofia som känner allt det smärtsamma. Det är lill-Fia, det är hon som fortfarande läker. Jag har inte gett henne all min tid, närvaro och medkänsla ännu, så hon har inte läkt klart. Kanske aldrig blir helt läkt. Men jag stannar så fort jag blir medveten om att det är hon som sörjer.
Jag vågar stanna nu. Är inte rädd för det obehagliga. Jag vet inte när det läkt klart, om det någonsin läker klart men jag vet att det läker – när jag känner.
Häromkvällen kom hennes sorg och tomhet och sköljde över mig. Jag tillät det komma. Jag grät. Sörjde. Låg i smärtan. Det gjorde ont. Jag ville prata med någon men vågade inte ringa. Så jag började skriva.. till Gud. Tårarna smälte tungt mot pappret. Det var så förlösande. Jag var så liten.. så liten.. men jag fann ett stort mod att stanna kvar. Ett vuxet mod. Min vuxna Sofia upplät kroppen till lill-Fia’s obearbetade (läs: oupplevda) känslor. Det var ett vackert möte. Jag och hon, där med orden till Gud.
Sedan dess så har känslorna växt från lättnad.. till glädje… till sprudlande livsenergi. Det var dock inte mitt mål, att må bättre, min intention var enbart att stanna med det som kändes, att på ett vuxet och medkännande sätt ta hand om lill-Fia.
”ty ett barn kan uppleva känslor endast om det finns
en person närvarande som accepterar barnet med dess känslor,
förstår det och följer det.”
Alice Miller
Det självutplånande barnet
Respiro Förlag
Känns så spännande att gå hösten till mötes, det känns som det är nu det händer. Det börjar röra på sig, reser på nya vägar mot nya vidder. Inte hade jag väl haft en tanke på att skriva böcker, än mindre på att starta ett eget förlag för 10 år sedan. Livet formar sig så magiskt, jag älskar att se det nya växa fram. Min vän Marie har formgivit min nya förlags-logo, hon överträffar alltid mina förväntningar. Den här logotypen blir något att leva upp till, I love it!
Respiro Förlag, jag ser framemot den här resan!
Min källa
Det gör gott att dra sig undan. Inåt. Det blir inte ensamt, tvärtom, där finns länken till det sanna, kärleksfulla – kontakten med Gud. Jag vet min livsuppgift och jag vill gärna hjälpa andra finna sin. Det känns som ett kall för mig att bringa fram det ljusa och sanna i människor. Att släppa slöjan och komma fram i vår nakna sårbara skönhet, så som vi är skapade, så skall vi också leva.
Jag vet hur det känns att leva bakom slöjan. Ibland har jag varit så rädd för mig själv att jag till och med gömt mig i garderoben, iklädd en skepnad av påklistrade uttryck, egenskaper, personligheter – full med massa krimskrams för att dölja mitt äkta sårbara jag.
När jag väl försöker skala av krimskramset och vara jag så blir jag så oerhört sårbar, lättkränkt och stött i kanten. Inte av hur andra ser på mig, smärtan kommer ifrån att jag själv inte vågar stå kvar och se… mitt sanna jag.
Där i min osäkerhet så kommer jag på mig med att vilja klä mig i slöjan igen, inte av vilje utan av fruktan. Det jag egentligen vill och alltid velat – är att komma fram och vara jag.
Så ibland gör det gott att dra sig undan. Inåt. Inte för att gömma mig utan för att knyta an till min skapare. Spegla mig i kärleken som skapat mig och förstå att jag är skapad till perfektion och just genom att vara jag så tar jag tillvara på alla naturtillgångar som jag rustats med.
Rustningen av krimskrams den har jag skaffat mig själv, förblindad och vilsen som jag var. Det Gud säger till mig är att vara som jag är, helt naken, ljus och sårbar… bara stå kvar… som jag.
När du är du. Och jag är jag. Och vi passionerat djupdyker i oss själva och våra naturtillgångar, fullkomligt galet ger oss hän i det som vi rustats med – då lever vi, du och jag. Och livsuppgiften är inte längre en uppgift, den är en källa att dricka ur.
God has given each of us the ability to do certain things well.
Romans 12:6
Mina favoriter
Några av mina favorituttryck som jag boostar mig själv med dagligen tänkte jag dela här. Många av er har läst och hört dem förut, men här kommer de igen.
What is the moment asking for?
Frågar jag mig ofta då sinnet slinker in och viftar med sin egen dagordning. Genom att ställa mig den frågan så vet jag exakt vad Gud (Livet självt) vill av mig. Jag behöver inte fundera mer än sekunder, och möjligtvis ägna ett par minuter åt att schasa ut sinnet, för att sedan vara tillbaka i nuet/stunden.
Vad har jag att Ge?
Och det här är ett mantra jag vill lära mig leva mer med. Släppa sinnets fokus på: what’s in it for me?! Och istället fråga mig vad har jag att ge i den här situationen, till de här människorna, människan, händelsen. Vad kan jag ge, utav mig själv eller utav det jag har, som bidrar till det stora (Livet).
Till exempel så minns jag min totala presationsångest när jag förr skulle hålla föreläsning ”på sinnets nivå”, med egots tankar om hur ska det gå, vad ska de tycka om mig, tänk om jag säger fel, vad händer om det inte tycker om mig? Ser jag bra ut? Hur ser jag ut? Till skillnad mot att hålla en föreläsning med fokus på människorna som är där istället för på mig (mig, mig) och fråga mig vad har jag att ge dem? Vad i min berättelse kan hjälpa honom eller henne? Hur kan jag använda mina kunskaper och egenskaper på bästa sätt för att ge dem en minnesvärd stund. Vad vill jag att de får för behållning av kvällen/kursen?
Vem blir jag av att göra det?
Jag brukar också fråga mig: vem blir jag av att göra det? T ex så blev jag stressad av att äga Må Bättre, så jag blev ingen ”bra” person till slut även om jag drev ett företag som gjorde gott, gav träning och hälsa till människor.
Så jag frågar mig ofta just det, vem blir jag av att göra det? Då vet jag vilka situationer, människor, upplevelser, jobb mm att välja. Jag väljer det som bringar fram det bästa i mig – inte den bästa prestationen utan den bästa personen.
Allt är omhändertaget
Det visar sig om och om igen hur allt är omhändertaget. Fast jag vet det så förundras jag ändå över alla dessa små och stora mirakler som ”någon” ser till att de införlivas.
Till exempel så skulle jag möta upp en man i Valbo i fredags för att köpa en brandstege (via annons). Jag skrev till honom att vi skulle vara på genomresa och kunde ses vid 10-tiden. När vi väl kom iväg så insåg jag att jag inte skulle hinna, så jag sms’ade och bad om att få ses 10.10 istället. Han svarade att 10.30 blir bra. Sinnet hann snabbt lägga sig i och klaga över att få stå och vänta 20 min men jag agerade inte på sinnet utan körde tyst mot Valbo. Och när var jag framme? Jo exakt 10.28 rullade jag in och bilen som parkerade framför mig var givetvis mannen med brandstegen. Jag log och tackade tyst inom mig över att till och med tidsschemat var exakt.
Stanna med det som är
Dagligen så stannar jag med mina känslor. Inte alla, säker på att några slipper igenom omedvetet. Jag har dock som intention att stanna och känna. Jag vet att känslor som tillåts kännas släpper sin förtrollning. Dvs smärtan och lidandet transformeras när jag tillåter det som känns kännas. Det släpper inte alltid på en gång… men alltid så klingar en känsla av eller byter skepnad när jag stannar och omfamnar den.
Förut var jag så rädd att stanna och känna, det är jag inte längre. Nu välkomnar jag känslan, jag vill känna den, jag vill uppleva den, jag är inte rädd för känslor nå längre även om vissa av dem gör ont – jag vet att de helas när jag är med dem.
Tystnad
Åh, vad tystnaden har gjort mig gott. Inte för att det varit tyst runt omkring mig, tvärtom, det är ett evigt friskt surr på barnen. Men just eftersom jag är ensam med barnen i sommar så känns det extra viktigt att välja vart jag lägger mitt fokus. Att pausa från Facebook har varit befriande, jag märker att jag lätt dras in i statusflödet som rullar. Som att slözappa framför teven en kväll och komma på sig vid midnatt av att ha fastnat. Så fingrar jag på FB-appen på mobilen och vips så är jag inne igen… och igen… och igen… utan att jag medvetet har valt det. En dålig vana har format sig. Och den är nu bruten, i alla fall för en tid. Appen har varit gömd längst bak på mobilen. Låter den vara kvar där så den tar lite längre tid att tumma fram och jag hinner bli medveten om vad jag egentligen vill göra… när jag är på väg att dras in.
I tystnaden har jag inte bara hört barnen, jag har sett dem också. Och jag har sett mig själv. Hört mina innersta behov och önskningar. Lyssnat till dem och hållit dem nära, både det hjärtat viskar och barnen.
Det jag har hört är att jag längtar efter att skriva, kort och långt, ytligt och djupt, till blogg, byrålåda och bokmanus. Jag längtar efter att binda samman mer av mina ord – synliggöra mina tankar och insikter. Jag vill fortfarande vara en del av Facebook, jag älskar hur just facebook sprider det vackra och ljusa vi väljer att dela. Det är en fantastisk kanal. Men jag känner ett stort behov i mig av att hämta tillbaka medvetenheten (i mig själv) om hur, när och vad. Jag vill äga hur och vad jag använder plattformen till och inte låta plattformen (läs: mitt eget ego) äga mig. Tystnaden har gjort mig gott, i tystnaden hör jag både min medvetenhet och mitt omedvetna surr. Det är inget jag kan ändra eller rå på, jag hör hur det kommer budskap från båda, men just tystnaden hjälper mig att förstå vad att agera (och inte agera) på.
Glad midsommar
Jag önskar Dig en strålande och glädjefylld midsommar. Ta väl hand om Dig, lyssna inåt och vårda Din källa – det ska jag göra. Nu tar jag lite sommarretreat och är snart tillbaka…
Med värme
Sofia
Reser inåt
Nu pockar det på, inifrån, att jag ska ta mig tid och meditera igen… ofta.. dagligen. Jag har inte mediterat regelbundet på flera månader ärligt talat, och det känns och märks. Jag vet hur förträffligt jag mår när jag mediterar. Man kan säga att det öppnar mig för Gud, alltså sanningen om mig själv, bortom tanketjattret och otåligheten i kroppen – den expansiva… ofantliga källan av frid. Frid och ljus – det är det jag finner inom mig när jag mediterar… tillräckligt länge och disciplinerat. Reser inåt till platsen där tankarna bleknar och kroppen blir till ro. Bländas kärleksfullt och varmt av ljuset i mitt inre.
Det är där jag vill vara. För att påminna mig om att jag är – ljuset. Och friden. Vi har det inom oss. Det är i ljuset vi förenas – som ett.
Go within
Jag känner att jag vill sakta ner tempot och välkomna sommaren. Hela min kropp ropar efter retreat, tystnad. Jag har ingen möjlighet att ge den det nu, men jag kan ändå göra mycket för att jag själv ska må bättre. En tanke som vuxit fram till en strategi är att ta en time out från både blogg och Facebook under en vecka… eller längre. Det känns så rätt och befriande när jag tänker på det, att pausa en stund och bara vara.
Slita loss mobilen ifrån handen och istället räkna molnen, blåsa såpbubblor, göra kullerbyttor, studsa studsmatta… det finns så mycket mer att uppleva som jag missar med sänkt huvud mot pekskärmen. Jag vill bara vara – hela mitt väsen vill det. Jag ser hur nätet är min flykt många gånger ifrån Livet självt – det som jag är här för att Leva. En paus kommer göra gott. En liten sommarretreat bara för en vecka eller två…
Jag inleder på fredag, mitt i sommarens stora mittpunkt – då ska jag vakna till och leva mer än jag gör i dag.
Älskade mamma
Mina tankar är hos min mamma, så mycket kärlek och värme hon gett mig och fortsätter att fylla mig med.
Jag känner mig så tacksam ♡
We are born of love;
Love is our mother.
Rumi