Personligt
Mitt förakt
Föraktet finns i mig. Jag har gått genom livet och föraktat sidor hos mig själv, b la föraktet, fientligheten, bitterheten, vreden, missunnsamheten, avundsjukan. Sidor jag inte velat veta av. Förnekat för mig själv och dolt långt där nere så att jag inte ser det eller känner det.
Jag har föraktat kroppen, hur den ser ut, rör sig, yttrar sig. Jag har bannat den när den är seg, trött, vilsen, stel och smärtar. I stunder har jag också irriterat mig på dess vakenhet och energi. Alltid har jag funnit något, sällan lite, oftast mycket att se ner på när det gäller mig själv. Jag är full av förakt och fientlighet.
Hur kan lilla jag (mitt stora ego) förvänta mig att möta en värld av kärlek och medkänsla när jag inte ens kan möta min kropp och spegelbild, min egen person utan förbittring.
Det må råda storm i världen. Men jag kan inte gör någonting åt den storm som blåser kring dig. Jag behöver först finna (sinnes)ro till mitt eget stormiga inre. Jag, dvs min identifikation med egot, kan inte uppnå detta, men jag tror att transformationen är nära när jag möter både mig själv, den jag ser i spegeln och den som fördömer sig själv i spegeln med acceptens, respekt och ödmjukhet. Det är där det börjar… kanske är det där separationen också slutar – och vi istället för två blir ett.
Tacka rädslan
Tar del av valresultaten om att främlingsfientligheten sprider ut sig över Europa. Den må redan vara utspridd men nu har den börjat visa sig tydligt och utan skygglappar. Facebookstatusar faller om rädslan som främlingsfientligheten väcker. Jag förstår det, jag känner så väl igen mig i rädslan över det mörka. Rädslan över rädslan. Jag ser främlingsfientlighet som rädsla och ingenting annat. För mig personligen som inte mött främlingsfientlighet men djup fientlighet så vet jag vad som händer när jag möter den… rädslan – jag blir rädd.
Rädslan över de rädda (de fientliga) har fått mig att dra mig tillbaka till min kammare, och att tala tystare, agera mildare, förminskat mig själv och glädjen och kärleken jag bär inom mig. Rädslan har gjort mig rädd. Där har jag varit större delen av livet, rädd och gömd. Jag dömer inte mig själv, jag visste inte bättre, det var den strategi jag kunde uppnå… då.
Nu däremot vet jag bättre. Precis nu är jag i frigörelsen av min egen gömma. Jag är på väg ut med dunder och brak, full av hopp, tillit, glädje och kärlek. Det är inte bara jag som har dessa känslor inom mig, vi är alla detta – vi är kärlek!
Rädslan må få oss att vilja dra täcket över huvudet en morgon som denna. Rädslan är den som talar i valresultaten. Rädslan är densamma inom oss alla, men den agerar ut på olika sätt. Vi får inte identifiera oss med rädslan, den förgör mig och genom mig förgör den dig. Vi som har modet bör istället fortsätta uppleva kärleken inom, låta den lysa och sprida sig genom oss själva och till varandra. Tacka för rädslan och låt den bli en drivkraft till att lyfta fram allt det goda och ljusa i Dig. Det är så vi förändrar världen – genom oss själva. Vi är ljus, värme, glädje, kärlek, gemenskap och över alla gränser och hudfärger är vi ett. Jag vet att Du vet det. Rädslan är utanför oss själva – kärleken är inom. Tro mig, Du och jag kan förändra världen genom att gå inom, vara i kärleken i vårt eget inre. Det är när vi går in som vår kärlek sprids ut. Det är så det blir ljust – över hela världen. När Du och jag möter vårt eget ljus.
My calling
Favorit i repis..
… den här ser jag om och om igen. Den är så träffande till mig och min livsväg. Den inspirerar, kittlar och utmanar mig att leva min sanning och följa mitt hjärta. I´m on my way. On my way.
När ridån faller
Jag är så glad och tacksam att jag under de senaste 10 åren aktivt jobbat med att möta mig själv. Att säga ”jobbat med” känns dock inte rätt för mig även om det krävs ett hårt och medvetet arbete för att ta sig ner för branten och in i sin egen källa. Vi använder ordet jobb, det gör även jag fast jag förstår att det handlar inte om vare sig handlingskraft eller prestation utan det rör sig enbart (som jag ser det) om att kapitulera och låta allt jag tidigare byggt upp falla ner och krascha. Att möta sitt inre är inte en kamp eller ett görande, det är tvärtom att låta allt som kämpar synliggöras och vila och allt som vill göra låta det vara. Stanna i betraktandet och varandet. När jag stannar där då får egot sig ett Totti Frispel, grips av panik och vill arbeta sig ur obehaget av att inte göra någonting. Att inse att egot inte kan göra ett dyft för att uppnå sinnesro, inte ens uns av äkta sinnesro kan egot skänka och att inse det är att ge upp… kampen och prestationen. För i den insikten så rasar allt, hela ridån faller och jag står där naken och blottad. Kan inte annat än skyla mig genom att falla ner på knä och be. Be till någonting högre, större än mig själv att rädda mig. I den bönen då slinter jag och halkar, i en rasande fart ner för slänten och in i mitt eget hjärta – min källa. Källan där Guds frid bor.
Jag blottar mig numer gärna och jag ber inte om kläder att skyla mig med, jag ber om modet att vara naken, sårbar och äkta. Att våga vara jag. Det är då sinnesfriden ininner sig och stannar kvar.
Min lördag
Sitter här en lördagkväll med en alkoholfri öl och ser på dokumentären om Swedish House Mafia medans jag väntar in Oscar som hänger hos kompisar och ser Champions League-finalen. Tjejerna har redan somnat in efter en intensiv dag. Jag får gåshud av filmen och minnena väcks av en novemberkväll i extas – Blissful moment!
my father said
Don’t you worry, don’t you worry child
See heaven’s got a plan for you
Dagen har varit sprängfylld med roliga utomhusaktiviteter, fotboll, klassträff och bad… vi har verkligen fått känna på högsommarvärmen och även ett dundrande åskoväder in på knutarna – älskar den här årstiden!
Årets första dopp…
Med tanke på father… känner att jag saknar våra konversationer, de mellan mig och Gud. Det sägs ju att be är att tala med Gud och att meditera är att lyssna till Gud. Jag talar till honom varje dag men jag har inte stillat mig tillräckligt ofta den sista tiden för att lyssna. Längtar efter visdomen i det tysta, insikterna i det stilla rummet inom mig. Lovar mig själv att lyssna innerligt… och mycket snart.
Befriande
Jag lyssnar… till livet och vad det erbjuder mig just nu. Sinnet vill gärna se det som en prövning men ju mer jag känner på det, dvs stannar med det som är, så ser jag det som en gåva. Jag har blivit ombedd att sakta ner, vara här, i mitt och familjens nu, inte mycket annat. Jag är mamma först och främst, rår om de mina och hemmet. Och när tillfällen uppenbarar sig, och de gör det, så pausar jag helt i solen eller med en bok i skuggan. Bara är. Tillåter mig att vara.
Jag tvingas skala av ytterligare och jag mår bara gott av det. Efter ett liv fyllt med måsten och en agenda fulltecknad med allt ifrån jobb till nöjen så känns det befriande (vilket vacker ord… be-fri-ande, be… fri… ande) att ha livet rent och tomt. Det ger mig space till att just be och känna anden (känna livet i mig) och trots att jag egentligen sitter i en fast situation (enligt sinnet) just nu så känner jag mig så fri!
Vilar i tacksamhet. Vilar i tillit.
Återerövra ditt liv
Från sida ett så slukades jag in i boken, tillbaka till min egen barndomsupplevelser och igenkänningen av mitt eget beteende i relationer och livet. Den är fantastiskt bra, det bästa jag läst på evighet. Troligtvis för att jag just nu bara skulle hålla den i min hand men ändå… den är så pedagogisk och så bra. Den ger insikter om våra försvarsmönster, som vi utvecklat sedan barn. Barnet som stänger av sina känslor och/eller barnet som agerar ut dem. Barnet i oss som lever kvar med sina sår och tar dem med in i vuxenlivet och valet av relationer, yrkesval, boende mm i ett falskt hopp om att få den kärlek och omvårdnad som det som liten hade behov av att få men av olika anledningar inte fick tillräckligt av.
Wow, jag säger bara klingar det minsta lilla intresse eller igenkänning i dig så läs den, läs den nu!
Själv känner jag hopp, inte det falska hopp jag levt med under hela livet av att återställa det jag tyckt mig sakna utan ett hopp om att ge mig det liv jag är värd och läka inom mig själv och de relationer jag väljer (den vuxnes val, det sårade barnet väljer ofta ”fel” relationer) att ha. Wiiii, jag känner att den här boken ger mig precis den nyckeln jag exakt nu var mogen att ta – nämligen steget att återerövra mitt liv!
Här kan du läsa mer om boken och författaren/terapeuten Jean Jenson.
Min tid nu
Går in i en speciell fas i mitt liv. Våren och försommaren (är och) kommer vara annorlunda än andra år, mycket mer annorlunda. Först reagerade jag med rädsla, stannade med den… ur rädslan växte en tilltro fram, starkare än tidigare, att allt som sker är till det bästa – det är min tid nu. Mitt i smärtan reser jag mig. Där i känslan av ensamhet möter jag närvaron. I mörkret som omgav mig såg jag mitt eget ljus. Jag snubblade och tappade fotfästet för att finna det igen, förankrat i mig denna gång.
Det är annorlunda, och stundom skrämmande. Men genom rädslan så känner jag vetskapen att allt är bra. Allt är precis som det ska. Jag saktar ner. Jag andas. Jag mediterar. Jag tackar. Jag ber. Vad mer kan jag önska än att få vara i kärleken till mig själv och de mina. Där är jag idag. Och där mår jag bra.
Min Yoga
Yogan gör mig levande, lev-ande. Jag känner själen, vibrationen och energin av mitt högre jag. Orden kommer till mig precis så som positionerna. Jag bara släpper taget, öppnar famnen och tar emot. Allt är en gåva, till mig och genom mig. Jag är en droppe i något oändligt, så tacksam för att yogan låter mig smaka det gudomliga.
När jag ser ut över det fyllda kyrkgolvet spricker leendet upp och ögonen tåras – de är så vackra ”mina” yogisar, de är ljus och de är värme – de är mina vänner. Och till dem är tacksamheten störst, de låter mig omfamnas av det gudomliga varje vecka. De är en del i detta hav av oändlighet där vi alla är ett.
Tack till er alla som väglett mig år efter år genom Yogan, tack för att ni skimrar, glittrar, gråter, skrattar på mina klasser. Tack ♡
Vi ses till hösten igen.
Namaste
Hälsomässa
Hälsomässan i Smedjebacken är en oas tycker jag. Jag älskar den. Mest för alla ljuvliga människor som arrangerar, ställer ut och besöker den – så många vänner till mig. Jag har så otroligt många ljusa minnen av mina mediumutbildningar både i Smedjebacken och i Malmö, Karlstad, Rättvik och Häradsbygden (Leksand) som vi packat in oss i bilar och brummat iväg på. Så mycket äventyr, skratt och värme – magiska upplevelser. Allt detta fylls jag med i mötet med vännerna.
Jag är tacksam. Så tacksam. Jag får frågan ifrån många varför inte jag är med och jobbar. Men allt har sin tid. Det var en ljuvlig tid, men nu är familjen i fokus. Först går först. Jag inte bara litar på, jag vet, att jag är på rätt plats och att jag gör det ska göra. Just nu är det att vara mamma – Snigelmamma. Till hösten kanske det är annat.
Vi åkte iväg hela familjen på mässan. Det var så mysigt att gå med de mina där. Utav min vän Maritha som har Harmonihuset så fick jag och tjejerna (killarna vågade inte) ligga tillsammans på en filt och ta emot en trummeditation. Snacka om mammalycka att ligga där i solen med mina prinsessor till vibrationerna av trummorna. Magi!
Ps Jag blev så himla glad när det kom fram en kvinna till mig på mässan och sa att hon ville hälsa eftersom hon följer min blogg och uppskattar den så mycket. Åh, vad varm jag blev av det mötet!