Personligt
Oneness Blessing
Vintersolståndet
Tack för Din medverkan under kvällens deeksha på distans. Efter att ha frusit hela kvällen så blev jag kokhet under deekshan och känslan av närvaro var fysiskt väldigt stark i kroppen. Så fin stund – tack!
Kvällens budskap
Upptäck närvaron i dig själv, den gudomliga frekvensen. Låt inget annat bli viktigare för dig än att finna närvaron. Den är du och när du är fullt intonad till din sanna essens så löper allt kommande lätt och ansträningslöst, ingenting kommer någonsin att saknas dig och vart du än rör dig eller företar dig så blir det med gudomlig grace. Din kropp läker, dina tankar lättar, din livsväg visar sig och relationerna blir äkta. Det finns inget som inte påverkas och förändras i gudomlig närvaro. Upptäckten börjar i ditt inre, det är där själen är dig närmast och det är därifrån du sätter dess frekvens i kontakt med allt annat i världen. Allt börjar med dig och inom dig.
Vi går en ljusare till till mötes, låt det ljuset visas även i Dig.
Nu fortsätter jag en stund till i den goda energin och följer Christiane´s vintersolståndsceremoni.
”Today is the Winter Solstice here in the Northern hemisphere. The longest night of the year. Sun returns tomorrow. But today, be sure to take a moment and tune into the LIGHT within yourself. I always have a ritual on this day. Often involving what I’m no longer taking with me into the new year. And burning it (written on paper) in the wood stove, fire place, or bonfire. Then – writing down what I’m bringing in the LIGHT of the new year. And burning that – sending it out into the cosmos to return to me in manifesting form if in Divine Order. What are you doing to celebrate the Solstice?”
Dr Christiane Northrup
Jul utan mamma
En jul utan mamma, vad är det för jul, säger de gamla tankarna. De försöker väcka en oroskänsla och en förtvivlan över det som är och julen som kommer. Men jag ber om nåd att stanna kvar i nuet, ett andetag till, ett i taget. Just nu har jag inget lidande, min mammas död smärtar inte i nuet. Men de gamla invanda tankarna vill väcka nått ont, jag känner det. Jag stannar kvar i nuet, där är jag förankrad. Där är jag jag i min renaste form, där flödar liv, min livspuls.
Jag kan välja att se hennes tomrum och känna saknad och längtan. Jag kan välja att lida den här julen och kanske nästa. Och uppleva min ensamhet. Jag kan också välja att fyllas av hennes närvaro, känna hennes medverkan och värme. Jag kan välja att leva den här julen och kanske även glädjas. Jag kan tillåta mig att uppleva allt gott som jag är omringad av och omfamna dem som är här.
Motstånd är lidande. Motstånd är att inte acceptera ”det som är”.
Sri Bhagavan
Yogatomte
Nya tankar, idéer och samarbeten börjar ta form. Jag ser framemot året 2014, verkligen!
Julstök stundar men i mig flödar inspirationen åt annat håll, skrivande, yoga och annat inre utvecklande drar i mig. Läser just nu 3 böcker samtidigt, kan inte bärga mig. En handlar om egenutgivning, den andra om Skam och den tredje om att genom Yoga öppna sig för framgång – en salig blandning!
Längtar tillbaka till Indien, nå så innerligt… hoppas få återvända snart för semester med hela familjen. Och att arrangera min yogaretreat där i höst, planerar vidare på det.
Måste bara visa yogatomten jag fick idag, så himla söt. Nu skänker den julefrid på mitt altare.
Namaste Savita
Yogapass
Ett kort och enkelt yogapass i syfte att släppa stress och spänningar.
Skalar av
Jag har träffat många genom åren som förvirrat sig bort ifrån sig själva. Osäkra på sin livsväg, sitt kall och sin riktning. Själv är jag där och irrar titt som tätt också, ställer mig frågorna: Vem är jag? Vad är mitt syfte? Vart är jag på väg?
När jag kommer på det…. så vet jag att jag behöver börja med en sak för att finna svaren till dessa frågor och det är att skala av, alltså helt och finito ta bort sådant som inte gynnar mig nå längre, sådant som släcker den lilla glöden jag tycks ha tänt. Det är jobb, sysselsättningar, åtaganden, relationer, teveprogram – what ever. Bort med det som jag inte mår bra av, det är mitt första led för att någonsin kunna upptäcka vad jag mår bra av. Det bör inte vara fullbokat i livet om jag vill komma i kontakt med livspulsen, den som vibrerar i mitt inre. Jag kan inte gång på gång, bedöva, släcka, hämma den med annat – jag behöver ge den space att ta vid, få liv.
Just nu är jag i en fas att jag känner den, den är vid liv och den börjar ta sig… livsbrasan. Så jag fortsätter att ge den utrymme, jag tänker inte plocka upp all tomtar ur kartongen, städa ur skåpen och baka egna lussekatter innan jul. Nej, jag ska vara. Bara vara. För med närvaron så blommar den, passionen för livet. Och i närvaron så blommar relationerna, dem jag har valt att ha kvar. Jag fortsätter att skala av även där, återfallsperson som jag är, skalar jag igen..
Livet är kort, kanske för kort, för att jag ska fylla det med annat än det som är gott. Så vad är gott nog för mig? Jo, att jag får vara jag, i min vildaste renaste form. Så där har jag svaret på min första inledande fråga. Den andra, vad är mitt syfte? Att fylla mig liv med så mycket glädje, kärlek, mening och passion jag bara förmår – för jag tror fullt och bestämt att mitt syfte med livet är att leva det så bra som jag har möjlighet till. Så vart är jag på väg? Jag är på väg hem i mig själv, där elden brinner och värmen är som skönast – där finner jag min (jule)frid och passionerade låga.
I am at home. Fear is the stranger here.
A course in miracles
Lesson 160
Medveten rädsla
Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
Key to life
When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down ‘happy’. They told me I didn’t understand the assignment, and I told them they didn’t understand life.
John Lennon
Deeksha på distans
Vintersolståndet
Lördag 21 december kl 21.50-22.00
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Närvaro
Valde att tillbringa resten av helgen soft och stilla, igår var vi på julmarknad i Rättvik och strosade runt. Hyrde sen en film till kvällen och kurade tillsammans i soffan. Stillhet och närvaro känns viktigt, att låta allt falla på plats i sin egen takt. Bara vara…
Idag blev det en varm soulsisterdate och på eftermiddagen fann vi Tomten i Gagnef och barnen fick lämna in sina önskelistor, även Izabelle såklart men hon ville prompt inte vara med på bild, ”Om inte!” som hon säger.
Liv och död
Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.
Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.
Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!
