Personligt
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Gratitude Day
När jag är i sinnet så hör jag hur mina tankar önskar sig någon annanstans, drömmer sig bakåt, våndas framåt, gräver tillbaka, svävar före. Det är onaturligt för tankarna att vara i nuet, de för sig gärna före eller efter med sina föreställningar och scenarion. Hållplatsen i nuet har sinnet inte mycket till övers för.
Jag kan fånga tankarna och sätta dom där på hållplatsen i nuet genom att uppehålla dom vid tacksamhet. Låta dem uttrycka sin tacksamhet över livet, se det stora i det lilla. Tacka för andetaget, blodet, pulsen, rörelsen, synen – livet. Hälsan. Hemmet. Familjen. Maten. Sängen. Landet. Grannarna. Bilen. Solen. Frosten. Vantarna.
Där i tacksamheten så märker jag hur livet skiftar från hets och språngmarsch till jogg, till promenad, till lunk, till… stillhet. Jag är inte längre där ute och irrar, jag har funnit in och ännu djupare jag har stannat upp. Tacksamheten leder mig in till mig själv, den naturliga hållplatsen av glädje och närvaro. Hållplatsen som jag kallar nu.
Att se hur allting är sammanlänkat är födseln av Tacksamhet.
Sri AmmaBhagavan
Vilken inspiration!
Ser för andra gången klippet från Malou efter tio där hon intervjuar författaren Margit Sandemo. Margit är full av liv, energi, humor och klokheter, må jag stråla som hon när jag ska till att fylla 90 år. Och alla år dessförinnan och efter förstås.
So you admire so you become, sa ofta min yogalärare Sky.
Fridykning
Jag vilar i en trygghet inom mig själv. Det är som djupet på havet, det påverkas inte av stormen på ytan. Det betyder inte att känslorna inte stormar ibland, för de gör de.. fortfarande, men med ett vilsamt djup. Ett djup av medvetenhet som tillåter det att storma. Som inte räds ovädret på ytan. Jag har aldrig känt så förut i mitt liv (inte innan Oneness). Jag har nog inte tillåtit mig att möta varken stormarna fullt ut än mindre att söka mig till djupets lugn. Jag har försökt att surfa vågorna med ett glatt (upptäckt att det var falskt) leende. Det är energikrävande att surfa… och farligt, även om jag intalade mig att det enbart var till glädje. Att med fridykning bege sig ner i djupet är skrämmande men väl där nere uppenbarar sig något fantastiskt. Äntligen något att vila emot, något som bär en. En solid grund att stå mot. Att gå på. Att lyfta ifrån.
Där vilar jag nu. Det är vilsamt. Jag är så innerligt tacksam att jag vågat ta mig dit ner. Ner som för mig betyder in, in i mitt eget centrum, hjärtat. Stormens öga. Där det råder frid och total stillhet.
Jag kan inte vara med fylld av tacksamhet till Yogan, meditationerna, litteraturen, kurserna, terapitimmarna, resorna och slutligen Oneness som fört mig hem – hem i mig själv.
Det eviga
Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.
Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss – livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.
Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.
Onenesskväll
Välkommen till Onenesskväll
Söndag 17 november kl 18.00-20.00
En kväll med satsang, meditation och Oneness Blessing.
Onenesskvällarna är min längtan att få dela med mig av Oneness och sprida dess fina energi till andra/varandra genom Oneness Blessing (deeksha). Jag har en övertygelse om att det vi delar med oss av det växer och de här kvällarna är just för att mötas, spegla varandra och dela med oss av det vackra vi alla bär inom. Ibland är det inte förrens vi speglar det genom andra vi upptäcker det inom oss själva. Närvaron och energin förstärks ju fler vi är som möts med samma intention, att öppna upp oss för oss själva och vår gudomlighet. När vi enas för meditation och deeksha så stärks alltså relationen för dig med din gudomlighet (själ). Så känn dig varmt välkommen och tag gärna med en vän. Du behöver inga förkunskaper om vare sig meditation, deeksha eller Oneness, kom som Du är.
Kvällens tema: Personlig kontakt med det gudomliga.
Medtag: liggunderlag/yogamatta om du vill ligga under meditationen och en filt. Samt anteckningsbok.
Plats: Borlänge, Samlingslokalen bostadsrättsföreningen mellan Sintergatan/Bonsåkersgatan.
Kostnad: 150 kr (100 kr för dig som är deekshagivare) betalas på plats, ingen föranmälan.
Namaste Savita
Blessing
Jag kände av energierna timmar innan. Redan vid sex var jag trött, så jag ställde klockan (för säkerhetsskull) efter att barnen lagt sig och tog en tupplur innan förberedelserna av kvällens deeksha på distans. Ni är många som vill vara med och ta emot, det gläder mig att skriva upp era namn varje gång och ha er med i intentionen, ikväll strax över 80 stycken. Jag vill att ni ska veta att vi är många, för vår gemensamma närvaro höjer energin och vår upplevelse. Tack för just Din närvaro. Kvällens budskap fick vi genom ett änglakort jag drog;
Prioritera
Vilket är ditt kall?
Vad får ditt hjärta att sjunga?
När du fokuserar på dessa områden så ökar din glädjeenergi, vilket kommer alla till del.
Tillbringa mer tid med projekt och aktiviteter som ligger dig varmt om hjärtat.
Gör val som hedrar det som är viktigast för dig och som stöder ditt livssyfte.
Doreen Virtue
Höstretreat
Vill du också vakna upp till Ditt sanna jag?
Möta Dig själv genom en vacker inre process.
Det finns två platser kvar till
Oneness Awakeningretreat 23-24 nov
Här finner du all information.
Kärleksberoende
Under det senaste 5-6 åren så har allt jag valt att söka mig till pekat vägen i samma riktning, hem i mig själv, till mitt hjärta. Oneness har fått mig våga det jag tidigare bara förstått att jag någon dag måste göra, möta mitt inre, söka upp mina tidiga barndomspräglingar och se vart den lilla Sofia tagit vägen. Det visade mig att hon övergav jag tidigt till ett liv som medberoende, kanske skulle någon kalla mig kärleksberoende, jag blev besatt i att andra skulle tycka om mig. Vände och vred, kamouflerade hela mitt väsen så gott jag förmådde för att passa in. Bli sedd. Vara accepterad. Få kärlek. För mig var det svårt att upptäcka eftersom jag inte sökte det i ombytliga relationer till män utan i alla relationer, familj, vänner, arbetskamrater, kunder, klienter. Det blev en del utav mig, önskan att bli bekräftad och sedd, vara till lags och passa in. Det spelade ingen roll att de allra flesta såg och bekräftade mig eftersom präglingen kom tidigt utav att inte förstod att jag var älskad för den jag var. Det blev ett otörstligt sökande utanför mig själv och genom andra.
Jag har äntligen förstått att det jag söker finns inte att finna i relation till andra. Jag måste finna det inom mig själv. Mitt eget värde. Självkänslan. Kärleken. Jag behöver ge det till mig. Det är inte lätt eftersom jag måste ta mig igenom mitt eget ego och söka min sårbarhet. Jag måste leta upp min kamouflerade guard som vaktar om lilla Sofia. Vakten som ställde sig där tidigt behövs inte längre för att beskydda henne men jag måste frigöra henne för att kunna leva. Hon gör mig hel. Ja, hon kraschar mina luftslott och sticker hål på falska relationer men hon gör mig hel. Hel, stark och fri. Fri att vara den jag är. Fri att leva det liv jag vill leva. När jag ser henne så dämpas min törst att bli sedd av andra. När jag är med henne så är jag jag.
Berör-ande
Tacksam åt att dagen bjöd på en själslig tur i skogen med vännerna Marie & Lotta och alla våra flickebarn. Nogge och Oscar skickar helnöjda hälsningar från Estadio Santiago Bernabéu, Real Madrids hemmaarena där de idag sett favoritspelaren Ronaldo göra tre mål.
En tur i skogen gjorde gott. Ber om att stanna mina tankar i nuet, här och nu, för att ta tillvara på stunder som är. Jag är i en kraftfull inre process, som ebbar ut och svämmar över i mitt liv. Den för väldigt mycket gott med sig, bara gott – för mig, men som alltid när någon går igenom en inre resa, så är det kanske inte helt bekvämt för andra. Jag river upp känslor nu… hos andra, för att jag äntligen bekräftar mina egna, sätter värde på mig själv och sätter ned foten och säger till mig själv – här står jag!
Det är ovant och läskigt men fantastiskt befriande. Det känns ensamt att gå emot en ström av gamla mönster (och gamla relationer) som påverkat mig genom livet. Men nu först känner jag livet – i mig. Jag vet att ensamhetskänslan inte är sann, den är rester av strömmen jag levt i. Det har varit ensamt för mig att följa strömmen. Ensamt eftersom jag lämnat mig själv. Jag har ingen ström att följa nå längre, det skulle aldrig kunna gå. Jag har valt sanningen. Att se sanningen om mig själv, se vad jag bär med mig för bagage (präglingar) och det innebär också att när jag sett hur falsk jag varit emot mig själv kan jag aldrig svika mig själv igen. Jag har något att ge mig själv och det är friheten att vara jag. Gå min väg. Leva i min sanning.
Avslutar dagen med att se Så mycket bättre och berörs så innerligt av Ken, hans personlighet, hans värme, hans skratt och hans historia. För mig representerar han sanning. Han är sann och äkta. Programmet är som en djup inre resa, tårarna bara rinner och det är så befriande… det slutar med härligt asflabb när Ebbott bjuder på sista showen. Jag tänker att det är precis så här jag vill leva, berör-ande, innerligt, djupt, äkta och med ett stort fett Ken-leende!