Personligt
Oskuldsfull
Drog det fina kortet, Oskuldsfullhet igår i Osho´s Zen Tarot. Och så läser jag kort därefter raderna..
Barn är oskuldsfulla och litar till att livet behandlar dem därefter. De accepterar att livet bär dem, det är naturligt och självklart; det finns ingen orsak för dem att ta livet i egna händer och börja kontrollera det…
Varför försvinner denna livsbejakande och modig baby inom oss? Varför blir vi livskontrollörer i stället för livsdeltagare.
ur boken, som jag med största värme kan rekommendera, Barn av livet, Tommy Hellsten. Och hur det än är med mina önskningar och mål i livet så ska jag ha denna främst;
Jag följer oskuldsfullt min passion och glädje i livet
och känner sådan oerhörd tacksamhet över att Gud (livet) sköter omsorgen om mig, min livsväg och min karriär.
Mina svar
Precis som jag skrev igår, så satte jag mig efter en meditation igår kväll och skrev, bringade klarhet i mina önskningar. Jag landade just då i att tacksamhet är nyckeln. Jag skrev och jag skrev. Inledde med orden: Jag vill känna tacksamhet över… T ex Jag vill känna tacksamhet över den perfekta balansen mellan Snigelmamma & Business Woman. Jag vill känna tacksamhet över min fantastiska framgång. Jag vill känna tacksamhet över närvaron i mitt liv osv osv. Och sedan ändrade jag meningarna såklart, jag skrev dem i nutid och ännu viktigare kände tacksamheten inom mig. Jag känner den – nu. Jag känner tacksamhet över den perfekta balansen mellan Snigelmamma & Business Woman. Jag känner tacksamhet över min fantastiska framgång. Jag känner tacksamhet över närvaron i mitt liv.
Av en händelse sänder Efter tio med Malou en passande repris kl 10.00 idag, precis då Izabelle somnat sin middagslur och barnen leker med kompisar – alltså när jag ges en stund för mig och min thékopp (förresten, 32 dagar helt utan kaffe idag, jipiii). För i programmet berättar Psykologen Egil Linge om vikten att vara sann emot sig själv (lyssna till hjärtat, tänker jag) och ställa sig några viktiga frågor. Och dem ska jag sätta mig och besvara nu, med intoning på själens längtan.
Slut på lull-lull
Luddigheten ska bort. Jag vet att universum känner av mina tveksamheter och tafatta försök, det är ganska tydligt. T ex när jag med enbart 4 bokningar till min Oneness Awakeningkurs i november fick en avbokning. Då var det som att frågan ställdes till mig: Nå, hur vill du ha det? Jag satte mig och mediterade, lyssnade till min sanning och fann att givetvis ville jag hålla min kurs, med hela hjärtat och med glädje ville jag dela den med andra. Och de tre som var bokade kunde jag bara inte svika, jag visste deras längtan att finna det jag funnit inom Oneness, så jag bestämde mig där och då under meditationen att jag ville hålla kursen. Jag bad om fler bokningar. Redan dagen efter fick jag två. Här om dagen fick jag tre anmälningar. Och vips, så finns det bara fyra platser kvar.
En liknande fråga ställdes till mig idag. Nå, är du säker? Vad vill du egentligen? Jag fick nämligen förfrågan om att komma till ett höstkargt och avskalat vackert Gotland, Fårösunds Fästning och dela yogan med ett 30-tal kvinnor under en helg i november, för att vara exakt precis samma helg som min Oneness Awakeningkurs vid Siljan.
Åh, vad mitt ego våndas. Jag vill såklart vara på båda ställena. Säga Ja, till dem båda. Men livet vill visa mig något annat. Och jag återminns min meditation för någon vecka sedan, då jag landade i mitt hjärtats beslut. Jag behöver vara sann emot mig själv. Att vara människa sliter oss många gånger i stycken, om eller snarare när vi följer sinnets kommando, men sanningen är den att det finns inga beslut att ta. Allt är redan omhändertaget. Allt är som det ska. Livet för oss framåt. Vi kan lita på livet.
Things are fine just as they are; only a concept can take that away from us.
Byron Katie
Ikväll har klienten som jag skulle haft telefoncoaching med passande nog bytt tid och Nogge åker med storbarnen på Leksandsmatch så nu vet jag vad jag ska göra ikväll när Izabelle har somnat. Jag ska tända ljus. Öppna en blank sida i anteckningsboken. Meditera. Söka mig inåt mot min vision och bringa klarhet för mig själv och Gud hur jag vill att den ska utforma sig i mitt liv. Jag ska ta bort lull-lullet och prata klarspråk med mig själv. Jag vet att jag får det jag ber om. Nu äntligen, hösten då jag snart ska fylla 42 år känner jag mig mogen (läs; modig) nog att be om det jag så innerst inne längtar efter.
Jag kommer dock som alltid att avsluta med orden, ske din vilja.
Love you!
Jag är som alltid fylld efter yogan, älskar mina yogakvällarna och så tacksam för alla som kommer och är med, där med just sin speciella närvaro och personlighet. Jag måste erkänna att jag har blivit väldigt egoistisk i mitt val av det jag jobbar med och hur jag delar det med andra. Förr lyssnade jag in vad andra ville ha, anpassade mig och tillgodosåg andras önskningar. Vilket givetvis inte är något fel men jag gjorde det på bekostnad av vad jag ville, vad jag trodde på och min egen sanning. Jag ville behaga, vara till lags och under ytan bubblade i allafall något egoistiskt, jag ville få bekräftelse. Vara omtyckt. Älskad.
Det vill jag givetvis fortfarande, tror det är ett mänskligt behov att behöva älskas och få känna tillhörighet. Men nu högaktar jag mitt eget liv och mig själv så pass mycket att det går först. Jag finner ärligt talat ingen drivkraft i att rädda världen, det tänder ingen kreativitet och passion i mig. Det är för stort mål. Däremot finner jag mer och mer glädje och lust i att rädda mig själv. Jag vill vara med mig, jag vill umgås med mig och jag vill tillgodose mig. Och när jag fyller mina innersta behov i det jag gör (yoga, Oneness, skrivande) och delar med andra så verkar det som att det är precis det andra önskar ta del av också. Jag delar något för mig själv, något som mitt inre längtar efter, något som gör mig passionerad och på något trollmagiskt vis verkar det vara precis det som många andra finner inom sig också… när jag delar det utifrån (snarare inifrån) mig själv.
Tänk om det är så att när vi går inom och möter oss själva i kärlek och gemenskap, följer vårt hjärta och passion så sker något vackert för andra. Vem vet, kanske räddar vi världen…
The only way to do great work is to love what you do.
Steve Jobs
Sinnesro
Blev kallad till Sinnesrogudstjänst igårkväll i Stora Kopparbergskyrka (Falun), det var min nyfunne vän prästen Jenny Ärnlöv som tipsade mig om den fina kvällen och när jag kom dit förstod jag vem hon var budbärare åt. Ja, så självklart givetvis att hon för fram budskap från källan. Bönerna jag haft de senaste dagarna hade blivit hörda kan jag säga, just i denna kyrka, denna modersfamn som Jenny säger, så fann jag sådan värme. En av delningarna kändes som nedskriven direkt åt mig, kvinnan som delade av sin livshistoria (öde/livsmening) gav mig så innerligt mycket. Jag omslöts av sköna soulsisters, Marie och Lotta och ändå visade sig kyrkan vara full av gamla, long time no seen-vänner. Och som grädde på hela själabakelsen så stod där en änglakör och sjöng tillsammans med bedårande och breathtaking Jennifer Ferguson.
Just denna hösten visar mig modet att leva. Leva som den jag är ämnad att leva. Leva, just för att livet är så skört och döden så nära. Leva öppen så att sorger kan flöda precis lika lätt och naturligt som glädjen. Jag kan inte välja min livsväg, den är utstakad redan, jag kan bara gå den i tillit. Jag kan välja om jag vill omfamna varje erfarenhet eller stänga dem alla ute. Stänger jag dörren så tappar jag livet. Jag känner nu att jag för första gången i livet finner modet att gå ut och leva genom livets alla årstider.
Möt världen
Att leva utan berättelse
prova någon dag
Möt världen genom tystnad
lyssna
Vad kan du höra utan ditt
gamla jag
Savita
حتضن الروح
حتضن الروح
النفس هي جسدنا الروحي و لكن من دون الجسد المادي لكانت النفس اتحدت مع القوى العلياء و مع جميع اشكال الحياة على الارض وفي السماوات. الفضل للجسد الذي بواسطته نعيش النعم و من خلال حواسنا نحصل يوميا وكل دقيقة و كل ثانية على شئ ما كي نعيشه.
حواسنا وجدت كمورد رائع لنا. الفضل لحواسنا حيث نستطيع بواسطتها التواصل و التفاعل فكريا مع الاخرين. الحواس بامكاننا ان نراها مثل محرك يدفعنا الى الامام واحيانا كثيرة ارى الحس كمثل كلب واقف ملوحا بذنبه يريد تلقف الكرة من صاحبه وراكضا بشغف لاسترجاع الكرة لصاحبه اتماما لمهمته.
المشاكل تأتي (حسب رأيي )عندما لا نقبل الروح كسائقا والنفس كمحرك يقودانا الى الامام. دع الروح هي التي تقذف الكرة والنفس بجالبها والافضل ان تجعل الروح قبطانا و مضيفا و دليلا لك في رحلة العمر لكي تكون سعيدا في حياتك.
من خلال عملي كوسيطة روحية و خبرتي في الاتصال مع العالم الاخر اصبح لدي يقين ان الروح تعيش ابدا. املي ان يكون يقيني للمساعدة والازر لكن رغم ذلك فانا مثل الاخرين غير دؤوبة في جعل النفس تقودني فالنفس مبنية و متأثرة بكثير من العوامل الحياتية و الطبيعية والارثية و التربية و خاضعة لقوانين اللعبة الاجتماعية.
النفس التي تقف عثرة في طريق الحياة. النفس التي لديها المحدودية الفكرية والخوف والقيود في مجملها تصنع الاوهام. اوهاما من ذكريات غابرة او من افلام او حكايات مكررة في المجتمعات كمثل الديب يأكلك او الشيطان يسمعك لاسكاتنا بالترهيب وهذا الشيئ يخلق الانانية في داخلنا وبالتالي عندما اسمح لللنفس ان تقودني تميل النفس الى الكبت والانزواء ولجم حب الحياة وفي النهاية اقف هناك لابسة العنان و سترة القيود والغصب.
عندما اسمح للروح بان تقود حياتي أرى نفسي واقفة في افق رحب و سماء واسعة. اقف فاتحة الذراعين و ادور و ادور في رقصة مريحة و بنشوة و في رقصة مفعمة بالسعادة و لسان حالي يقول :
أنا اثق بك، قدني حيث تشاء!
جملتي المفضلة الان
Känns magiskt och helt overkligt att se min text Själen översatt till arabiska! Tack Shino Gherzany.
Inte religion
För mig handlar det inte om religion även om jag är troende och ber till Gud.
Mediationen, yogan, bönerna, deekshan mm är det som försätter mig i kontakt med livet. Känner att livet är inom mig, ingen annanstans utan inom. Där finner jag min Gud. Gud för mig handlar om att bejaka livet i mig och finna modet att leva det. När jag är i kontakt med det Gudomliga inom så känner jag tillit och trygghet till att allt är som det ska. Jag vet att det är den närvaron som förenar oss alla.
Samtidigt så vet jag att när jag etiketterar den närvaron med namn som själ, ande, Athma, Gud, Universum och annat så är jag i sinnet. Och att särskilja händelser, trossystem, människor som sinnet (egot) gärna gör skapar separation. För som jag ser det så har inte närvaron något namn. Närvaron har ingen tillhörighet till kristna, muslimer, buddhister, ateister. Den har ingen tillhörighet till människan över huvudtaget. Närvaron är i allt skapat. Den är i oss alla, oavsett härkomst, hudfärg, djur, människa eller natur. Den är överallt.
Så för mig handlar det inte om religion även om jag tillber Gud. Mitt sinne vilar i mina böner, mina tankar skingras i meditationen, närvaron erövrar kroppen i yogan och deekshan – det är det allt handlar om för mig, att leva i den närvaron. Att leva. Att vara levande Lev-ande
Rötter
Det är sensommarvärme ute, solen skiner men höstvindarna är som de ska – det knakar i huset när de dundrar förbi. De får mig att tänka på rötter och stadig grund. Imorse var jag med min pappa och Izabelle på nya Coopbutiken och handlade, det var så mysigt att gå där med pappa.
Det ruskar om lite i mitt liv nu också, det känns som rötter rycks upp. Fast jag upptäcker att det gör de inte, de bara förtätar sig och blir starkare av livets blåst. Kanske just livet blåser tag i oss emellanåt så att vi ska känna dem, rötterna vi har under oss. Hur ska vi någonsin kunna uppleva vår styrka, kraft och trygghet om vi inte ruskas om.
Jag känner min kraft, min närvaro och min styrka varje dag nu. Det betyder inte att jag inte är sårbar, det känner jag också – min sårbarhet. Men den kan bäras upp av mina trygga grund. Jag känner att jag vilar mot något större… jag vet att allt är som det ska, även en stormig sommarvarm oktoberdag.
Trasig spegelbild
Inte en gång mina barn har pratat om vikten eller sitt utseende i negativ klang. Kanske Oscar nämnt det någon gång att han känner sig lätt jämfört med de andra fotbollsspelarna i närkamper. Fast då har vi varit snabba med att berätta att som liten och lätt kommer du alltid vara kvickare, du kan finta dig fram på planen.
Det borde väl inte vara ett dugg ovanligt att barn i 8-10 års åldern inte reflekterar över vikten och utseendet, men tyvärr är det väldigt vanligt som jag ser det. De jämför sig såklart med andra och vill ta efter sin idoler både inom musiken, sporten och i skolan.
Men hur det än ser ut i media och samhället så behöver jag som förälder ta det yttersta ansvaret. De är mig de är närmast. Nog för att de ser förebilder i andra men det är i mångt och mycket mig de tar efter. Präglas jag av media och utseendefixeringen och låter den styra mina kostval, eller i värsta fall om jag äter eller inte, så påverkar mitt beteende mina barn. Ser jag på mig själv med förakt i spegeln och nyper tag i valkar eller klagar över rynkor så präglar det mina barn. Mässar jag nedlåtande mantran om mig själv och min kropp så är jag säker på att de får samma negativa harang i huvudet en dag.
Jag gjorde ett val, långt innan jag fick barn att jag skulle vara så pass medveten och ansvarsfull att jag inte skulle tala illa om mig själv och/eller min kropp inför mina barn. Vissa dagar mår jag sämre och ibland är inte tankarna om mig själv och min kropp höga, det är okey, jag vet bättre för mig själv och min familj än att låta tankarna blir ord, orden bli ett beteende, ett beteende bli en livsstil… jag låter tankar vara tankar. Jag väljer medvetet varje dag att vara en god förebild för mina barn. En sådan person som tar hand om sig själv, sin hälsa, sin kropp och till och med omfamnar negativa tankar. Jag tror att det mesta… nej, jag tror att allt läker med kärlek, till och med en trasig spegelbild på mig själv.