Personligt
Konsten att be
Temat till kvällens Onenessträff är böner. Det handlar om böner till ditt innersta, din innestående potential, jag väljer att kalla det själ, högre medvetandet eller det gudomliga inom. Hur försätter vi oss i kontakt med det högre medvetandet? Kan vi skapa det vi önskar oss genom att gå bortom sinnets begränsningar?
Kvällen hoppas jag ska bringa klarhet i exakt vad är det du önskar. Vad är din högsta intention. Hur kommer du i kontakt med det gudomliga inom. Och vad är bra att ta med i dina böner. Hur utformas en bra bön. Tänk om det verkligen är så enkelt som att, be och du skall få.
Kvällen avslutas med Oneness Blessing (deeksha). Känn Dig varmt välkommen!
Om rädsla
Jag har ju skrivit en del om mina rädslor här i bloggen. Är det något jag har lärt mig och verkligen tror på så är det att möta dem. Jag har varit livrädd hela mitt liv, ända sedan födseln skulle jag säga, då jag mötte min rädsla för att dö. Hela min barndom har jag känt mig rädd av olika saker och ofta fått höra att jag är både försiktig och känslig av mig.
Men överlevnadsinstinkten var stor. Jag lärde mig att fly. Jag gick fort och såg glad ut. Jag satsade allt i stegen och med andan i halsen sprang jag förbi. Förbi eller gömde mig undan, undvikande. Kollaps eller attack har jag fått höra från min terapeut.
Med coachens förhållningssätt så såg jag rädslor som hinder som jag skulle ta mig förbi. Jag har under många år och genom många rädslor piskat mig själv alldeles för hårt. Drivit på mig själv eller levt i förnekelse. Svart eller vitt, inget mittemellan.
Genom meditation, yoga och Oneness så ser jag att rädslan är här av en anledning. Jag lär mig att stanna, omfamna och vara med rädslan.
Så länge jag springer fortsätter den jaga mig. När jag gömmer mig lurar den runt hörnet. Däremot, när jag möter den så har jag en känsla av att den skingras. Den transformeras inom mig. Det går att hålla rädslan med en famn av kärlek, närvaro och medkänsla. Varför skulle jag inte göra det. Den är ju en del av mig. Mycket av mina rädslor, kanske roten till dem alla kom när jag var litet barn och inte hade förmågan att ta hand om dem själv. Nu är jag glad för varje rädsla som uppdagas ur det inre för det ger mig en större och ödmjukare förståelse för mig själv. När jag håller om den delen av mig ett tag (minuter eller dagar) så har jag en upplevelse att av den omvandlas till ljus och kärlek.
Jag höll min rädsla varsamt inom mig när jag åkte själv till Indien första gången. Jag höll den även på resa nummer två och tre. Jag lär mig om vad jag rädd för, jag accepterar den som en del av mig, som en del av att vara människa. Jag har inget emot att den är där, rädslan. Förut ansåg jag att den tog ifrån mig livet. Men nu ser jag den som en del av livet… som människa. Jag kan fortfarande leva det liv jag vill leva även om jag är rädd. Visst skulle det säkert vara befriande att leva utan rädslor men tills dess drar jag dem intill mig och håller dem nära. För det är så jag har märkt att de försvinner. Absorberas och blir ett. Det är så de dunstar bort för mig. Och nog är det många rädslor som försvunnit längs vägen, tandläkarskräck, spindelfobi, småkrypsfobi, flygrädsla, ensamhet, svartsjuka, döden (som visade sig vara rädslan för att leva), leva… för att nämna några.
Mera Oneness
Onenesskväll
Välkommen till Onenesskväll med satsang, meditation och Oneness Blessing.
Kostnad 150 kr (100 kr för dig som är deekshagivare) betalas på plats, ingen föranmälan.
Kvällarna är min längtan att få dela med mig av Oneness och sprida dess fina energi till andra/varandra genom Oneness Blessing (deeksha). Jag har en övertygelse om att det vi delar med oss av det växer och de här kvällarna är just för att mötas, spegla varandra och dela med oss av det vackra vi alla bär inom. Ibland är det inte förrens vi speglar det genom andra vi upptäcker det inom oss själva. Närvaron och energin förstärks ju fler vi är som möts med samma intention, att öppna upp oss för oss själva och vår gudomlighet. När vi enas för meditation och deeksha så stärks alltså relationen för dig med din gudomlighet (själ). Så känn dig varmt välkommen och tag gärna med en vän. Du behöver inga förkunskaper om vare sig meditation, deeksha eller Oneness, kom som Du är.
Medtag liggunderlag/yogamatta om du vill ligga under meditationen och en filt. Samt anteckningsbok.
Onsdag 23 okt kl 18.00-20.00, Borlänge Tema Art of prayer, Bönens kraft. Tag med anteckningsbok.
Söndag 17 nov kl 18.00-20.00, Borlänge Tema Personlig kontakt med det gudomliga. Tag med anteckningsbok.
Mer information om Onenesskvällarna finner du här.
Deeksha på distans
Söndag 27 oktober kl 21.50-22.00
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Oneness Awakening
23-24 november 2013
Rättvik
Jag brukar säga att det är det vackraste jag kan dela med mig av, Oneness Awakeningkursen. Det är dagar med närvaro, lugn, yoga, meditation och processer i ett enda syfte att stärka kontakten med själen. Öppna Dig för det gudomliga inom, finna sanningen om Dig själv.
Helgen är givetvis fylld med Oneness Blessing (deeksha) och kursen initierar Dig till deekshagivare. Kursen är förlagd vid Stiftsgården vid magiska Siljan.
Plats
Stiftsgården (Siljansrummet), Rättvik
När
Lördag och söndag 23-24 november. Lördag 09.00-17.00, söndag 09.00-16.00.
Kostnad
2 500 kr inkl lunch och fika båda dagarna.
Priset för ungdomar under 20 år är 1 500 kr.
Anmälan
Senast 1 november. Anmäl till: mail@sofianorgren.se
Anmälan är bindande och kursavgiften återbetalas ej vid avbokning. Kursavgiften betalas på plats vid kursstart alternativt mot faktura (meddela isf din fakturaadress vid anmälan).
Begränsat antal om 15 platser.
Medtag
Mjuka kläder, yogamatta (finns annars att låna), anteckningsbok och en intention att möta Ditt högre jag.
Boende
Önskar Du bo kvar på Stiftsgården under kursen så bokas det separat, direkt via Stiftsgården. Priser som tillkommer är enkelrum fr 510 kr inkl frukost per natt, middag lördagkväll 120 kr.
Stiftsgården: 0248-79 78 17 mail: bokningen@stiftsgarden.org
Happy weekend
Fullmånesken, meditation, barnen, familjen, vädret, aktiviteter, stillhet, skrivande… står på önskelistan över helgen. Jag tar en kort timeout från bloggen och är tillbaka efter helgen.
Önskar Dig strålande dagar!
Inre barnet
Eckhart Tolle pratar om våra smärtkroppar. Jag ser dessa som en spegling av det lilla barnet i oss. Det rädda, det övergivna, det ensamma, det sorgsna, det vilsna lilla barnet. Det är den smärtan som ger sig uttryck som smärtkroppen som oftast och helt självklart kolliderar med andras smärtkroppar. Alltså de små sårade barnen inom oss som möter varandras små sårade barn.
Jag tror att vi alla bär dem inom oss. För det vore väl konstigt annars om vi inte hade några obearbetade känslor och upplevelser sedan barndomen, sådana som vi inte getts möjlighet att uttrycka och känna, att läka. Känslor som ebbat ut på annat vis eller paketerats och gömts undan väl.
Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla gossen eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens. Om vi som vuxna jag börjar se och ta hand om den lilla inom oss. Jag känner att jag läker när jag ser lill-Fia inom mig, ser henne, vet hennes rädslor och känner till hennes känsla av övergivenhet och ensamhet. När jag förstår att hon finns, och att hon är rädd och sårad många gånger kan jag stanna till och omfamna henne. Stanna och vara där vid hennes sida. Bara stanna, hålla hennes hand, lyssna – vara där.
Minns själv när jag var barn och nu även som vuxen att jag blir irriterad när någon nära och kär säger till mig, det där var väl inget att vara ledsen över. Det där är väl inget att vara rädd för. Jag aktar mig noga för att säga det till mina barn. Jag låter dem äga sin rädsla, sin sorg och sin ilska. Istället ber jag om kraft att våga stå kvar, som den vuxna mamman jag är och inte fly in i min smärtkropp, mitt lilla barn Jag ber om styrkan och förståndet att stå kvar, hålla om, lyssna om de vill prata, men mest vara där och låta det som de känner och upplever vara som det är. Jag litar till att människan som system har allt den behöver för att läka, även sorger och lidande. Men jag tror det gör det bäst i en famn så kär.
Omfamna själen
… omfamna livet!
Själen är vår andliga kropp. Men utan den fysiska kroppen skulle själen totalt integreras med det högre medvetandet, alltet, bli ett med allt annat liv både här på jorden och i hela kosmos. Det är just tackvare kroppen vi kan uppleva än mer av det gudomliga. Genom våra sinnen så ges vi varje dag, varje minut, varje sekund något att uppleva.
Sinnet är också där, som en fantastisk resurs, tackvare sinnet så kan vi kommunicera, förstå, integrera med varandra mentalt. Sinnet kan kanske ses som en motor som för oss framåt. Jag brukar beskriva sinnet som en apporterande hund, den står där och viftar på svansen och vill ha bollen kastad. Älskar inget mer än att springa på sitt uppdrag och komma tillbaka igen med uppgiften slutförd, avklarad.
Problemen uppkommer (som jag ser det) när vi inte förstår och tillåter själen vara chauffören som kör och sinnet motorn som tar oss fram. Låter själen vara den som kastar bollen och sinnet den som springer på apport. Eller ännu hellre, låter själen få vara både pilot, steward, reseledare, guide och värd på vår livsresa och helt och fullt tillåter oss att njuta av den.
Nu har jag kanske ett litet försprång eftersom jag är medial och haft kontakt med andra väsen och andar och bara vet inom mig att det är sant, själen lever förevigt. Det må vara till hjälp. Men ändå är jag lika invan som du att låta sinnet vara den som styr, sinnet som är präglat (och många gånger kuvat) av miljö, uppväxt, arv, sociala koder och spel. Det sinnet som hämmar livsflödet. Sinnet som känner mentala begränsningar, rädslor och bojor. Alltså illusioner. Illusioner av gamla minnen, filmer och berättelser som går på repeat om och om igen. Ropar vargen kommer… och håller oss gömda inom oss själva. I egot.
När jag låter sinnet styra mitt liv, så har det tendens att bomma igen och försegla livspulsen, till slut står jag där och har lyckats tråckla på mig tvångströjan igen.
När jag låter själen vara den som styr mitt liv ser jag mig själv stå ute på öppen vidd, med den vidsträckta himlen ovanför. Jag står med utsträckta armar och snurrar runt runt… i en avslappnad och glädjefull dans som säger, jag litar på dig, för mig dit du vill!
Let go, let God, är mitt favoritcitat just nu.
Ong namo
Ong Namo
Guru Dev Namo
I bow to the subtle divine wisdom.
I bow to the divine teacher within.
Yoga for abundance
Let go, let God
Skrivprocess
Nog kryper det fram ett nytt bokmanus, det tycks jag kunna skönja. Även om processen känns lång och tvetydig ibland. Och även fast jag vet att det knappt gått någon tid alls sedan jag buntade ihop de andra manusen och skickade iväg, så kan tiden kännas lång. Jag vet att hela skrivprocessen egentligen är ett inre resa jag gör. Jag frigör mig från mina gamla präglingar och rädslor, sådant som hämmat mig i livet. Jag förstår nu att om mina böcker någonsin ska få vingar och sträcka sig ut i Sverige och kanske till och med ut i världen så måste jag vara redo att följa med. Det är jag inte ännu… men snart. Jag är fortfarande rädd. Inte för att manusen refuseras och hamnar tillbaka i byrålådan, absolut inte för det, här hemma är jag ju trygg. Jag är rädd för att de ger mig vingar. Jag är rädd för att det lämna det gamla invanda och trygga, även om det är trångt, långsamt och instängt här inne ibland så är jag livrädd för friheten att flyga över vidderna. Lägga världen under mina fötter. Jag känner mig inte redo än, känslomässigt och mentalt. Men jag tror att genom att släppa taget om texterna och nu blotta mina innersta farhågor så börjar jag förbereda mig för friheten, den utan rädsla.
Jag kan flyga, jag är inte…
Familjehem
Fick hem ett brev från Socialtjänsten igår där de via ett nytt sätt önskar rekrytera familjehem. De vänder sig till oss som redan är familjehem då de tror att vi kanske vet andra som har en önskan om att öppna hemmet och hjärtat för behövande barn eller kanske kan rekommendera någon passande familj vi känner.
Och imorse körde jag och Izabelle iväg Happy på kastrering och slank in på en annan Icabutik än den vanliga för att handla och där möter jag en klient som jag coachat förut, hon är och har varit familjehem åt flera barn under många år. Hon är som en ljus, varm och härlig (ensamstående) mamma till dem alla. Jag förstår nu efteråt att hon inspirerade mig där och då när vi träffades för coaching. Hon frågar mig om jag inte tänkt att ta emot fler barn i hemmet.
Jag känner att vår familjesituation behöver längre tid innan vi kan begrunda ett sådant beslut. Våra barn, alla tre, tror jag mår bäst av att vi är vi, en tid till. Att vi stärker, tryggar och ger kärlek till dem vi har nära först. Men jag är inte alls främmande för tanken att välkomna fler barn i framtiden, inte alls, snarare tvärtom så bär jag den inom mig hela tiden.
Att vara familjehem är det naturligast och vackraste som skett mig. Precis lika naturligt och vackert som att föda Oscar och Maya och ta dem till mig var det att ta emot Izabelle. För mig är det ingen skillnad, mer än på pappret. Men in hjärtat är hon min, även om jag givetvis vet att det inte är sant i verkligheten. Hon är till låns som alla våra barn, biologiska eller inte. De är en gåva från Gud. Många säger åt mig, vilken tur för Izabelle att hon fick komma till er. Men jag hävdar att det är minst lika tur för oss. Det är en blessing för oss att få ha henne i våra liv. Det betyder inte att det är lätt alla gånger, det är det inte att vara förälder. Vi prövas, vi speglas, vi läker som i alla relationer. Men livet är relationer. Det är därför vi är här. För att kunna ta del av varandra.
Minns en vedantalärare (lärare om livet, hur att leva det) under min yogalärarutbildning som berättade för mig att det största andliga arbetet vi kan göra är att ta hand om barn. Det är alltså inte att dra sig undan i kloster och tillbe gud eller gå i kyrkan om söndagarna, utan att ta hand om barn. Det är den största gåvan vi kan ge Gud (livet självt). Att göra ett andligt arbete är inte alltid lätt, det ska det inte vara. För att vakna upp till våra andliga jag (alltså själen inom oss) behöver vi ställa egot (sinnet) åt sidan och öppna oss för livet självt. Barnen pushar (läs: tvingar) oss ödmjukt var dag att förbi se egot och öppna hjärtat. Leva i våra högre jag, bortom det lilla sinnet. Leva i kärlek i stället för rädsla. Att välja att öppna hemmet som familjehem för ett barn eller varför inte ett syskonpar är att välja kärleken i sitt liv även om sinnet uttrycker sin rädsla.
Jag hoppas via detta blogginlägg väcka tanken inom dig, och förhoppningsvis öppnar någon av er hemmet och hjärtat också. Har du tankar eller frågor om att vara familjehem så skulle jag bli glad om du kontaktar mig, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.
Detta inlägg är skrivet med värme, ljus och kärlek till alla barnen ♡